Snart är det jul igen....

När jag gick viskursen på Malungs folkhögskola så intresserade jag mig under en period lite extra för julspelsvisor, och nu när julen är på god väg så bestämde jag mig att gräva tag i en del av det materialet igen. Det är tre visor som alla har kopplingar till julspelstraditionerna i Hälsingland. I Hälsingland kallades detta ofta, "att gå med stjärnan" och det gjorde man under trettondagshelgen. Det gick till så att ungdomarna i trakten samlades, klädde ut sig, och gick runt och sjöng i gårdarna för att tigga matvaror och dryck till att ha kalas. Man hade alltid en stor stjärna på en stång med sig, liksom dagens stjärngossar, och därifrån kommer begreppet att gå med stjärnan. På en del håll i landet så har man haft liknande traditioner på juldagen, men dessa tre visor ska alla ha hört till trettondagsfirandet.



Den första visan är en version på den klassiska Staffan Stalledräng. Visan har jag transkriberat från en inspelning med Gertrud Nilsson från Hanebo (eller Kilafors). Hon, liksom en mängd sångare och spelmän, spelades in av Märta Ramsten under en av Svenskt Visarkivs inspelningsresa till Hälsingland 1968. Om Gertrud Nilsson vet jag i stort sett ingenting. Jag skulle tro att hon var född i slutet av 1800talet; det hörs på inspelningarna att hon är lite skröpplig och enligt inspelningsprotokollet boende på Hamrelunds äldreboende i Bollnäs. Om det är någon som vet något mer så hör gärna av er. Gertrud sjunger bara den första strofen av visan och texten är mestadels den samma som i andra varianter. Det som är lite ovanligt med hennes version är att den går i tretakt. Jag har dock valt att notera den i 6/8 då det ser snyggare ut i bloggformatet (det tar också mindre plats). Men tänk vals snarare än jig när ni sjunger visan!



De två näst följande visorna hör också till julspelet. De är bägge är efter Elsa Hall i Arbrå (eller Vallsta); även hon inspelad av Märta Ramsten 1968. Hennes första visa är kanske mer specifikt kopplad till just julspelet än Staffan Stalledräng. Här presenteras Herodes och de tre vise männen, och åskådarna uppmanas att ge gåvor till gruppen. Julspelen är sällan trogna bibelberättelsen utan inställningen brukar snarast vara "alla ska med". Herodes, de tre vise männen, "Judas med pungen" och Sankt Staffan blandas friskt. Huvudpersonerna i berättelsen, det vill säga Jesus med familj, verkar dock föra en rätt undanskymd tillvaro! Elsa berättar på inspelningen att efter sången om Herodes så gjorde Judas entre och tiggde almosor från åskådarna.



Den sista visa är en tacksång som sjöngs efter att Judas hade fått sin påse fylld med diverse gåvor från åskådarna. Liksom tidigare har jag valt att notera i 6/8 men känslan är mer åt 3/4. Melodin på den här visan känns bekant men jag kan inte riktigt säga var jag har hört den förr, kan det vara en psalmmelodi?

Julspelstraditionerna i Hälsingland verkar på många håll ha försvunnit redan i början av 1900talet. Jag har bara träffat en person som själv deltagit i julspel. Det var Martin Larsson som berättade att han hade gått med stjärnan i Nianfors i sin ungdom. Då spelade han fiol till föreställningen men tyvärr kom han inte ihåg någon av visorna de sjöng. Ute vid kusten, i Enånger, verkar traditionen att gå med stjärnan försvunnit ännu tidigare. På en inspelning från 1960talet med Bernard Westling från Finnika, så berättar denne att hans far gick med stjärnan som ung, men att han själv inte gjort det. Bernard berättar bland annat att fadern sjöng Sankt Staffan till samma melodi som man lärde sig i skolan. De flesta jag frågat om Sankt Staffan har just konstaterat att de sjöng den i skolan som små. Kanske var det så att julspelsvisorna till stor del togs upp i skolmusikrepertoaren och i det mer moderna luciafirandet som tog fart under de första årtiondena av 1900talet? Detta, i kombination med andra förändringar i samhället, kan ha lett till att sångerna lösgjordes från julspelen och blev del av ett mer standardiserat nationellt julfirande. En del kanske skulle säga att detta "dödade" de lokala traditionerna, men jag är själv inte särskilt sentimental. Tack vare att luciafirandet skapdes och att "folkliga" visor piffades upp och blev del av skolmusiken så kan ju faktiskt de flesta i Sverige åtminstone någon visa som har med julspelen att göra. Vem vet, i annat fall så kanske hela denna tradition glömts bort. Men visst är det skoj att hitta lokala varianter på låtarna och för den som är intresserade så finns det massor att hämta på tex. Svenskt Visarkiv och Hälsinglands folkmusikarkiv.

God jul!


PS. Om jag har några regelbundna läsare så kan jag bara beklaga att det varit rätt glest med inlägg under de senaste månaderna. Anledningen till detta är helt enkelt att annat tagit mycket tid, men det betyder inte att jag har lagt av! Jag har massor låtar och visor som jag tänkter skriva om på bloggen även i fortsättningen!

Hälsingelåtar i Radion

Den 16 oktober kunde man höra mig prata om den här bloggen i radioprogrammet Folke i P2. På mina två minuter i rampljuset försökte jag ge en liten idé om vad jag hoppas uppnå med mitt bloggande och dessutom presentera en låt. Det blev naturligtvis väldigt kortfattat men jag tror att jag fick med det som jag anser är viktigast. För de som inte hörde programmet så kommer här en textversion av inslaget. Polskan från Thomas von Wachenfeldts skiva kommer på bloggen inom kort.

"När jag startade bloggen Hälsingelåtar för ungefär ett år sedan så hade jag en rätt klar idé över vad jag ville uppnå. Jag ville lyfta fram och göra tillgängliga, låtar och visor från Hälsingland som inte hamnat i den folkmusikaliska mittfåran. Det är framförallt material som jag själv samlat på mig – genom dokumentation, och åtskilliga arkivbesök.
Men, jag vill inte bara skapa ett onlinebaserat nothäfte med anonyma låtar och visor. Jag menar nämligen att musik inte nödvändigtvis talar för sig själv; även synbart banal musik, kan ha en historia som öppnar nya världar för såväl lyssnare som musiker. Därför vill jag presentera låtarna tillsammans med en text som kan ge ett sammanhang, och visa på hur musiken getts en lokal mening.
Just denna lokala mening fascinerar mig, och i synnerhet hur nationella och internationella kulturintryck omtolkats på lokal nivå. Låt mig ge några exempel:
God Save the Queen må få ögon att tåras hos brittiska rojalister, men Jonas Stakel i Enånger han spelade samma melodi som vals, och när Arvid Westberg, sjöng om Malena och Bodasmeden, så handlade visan om någon i grannbyn, även om texten skrevs för 200 år sedan, och då som en parodi på en dikt av Anna Maria Lenngren.
Med fokus på Hälsingland så vill jag också visa på den bredd av musik som kan ses som lokal. Därför kommer bloggen inte bara innehålla vad vi i dagligt tal kanske ser som folklig musik, utan även annan musik som tagit en lokal prägel, som till exempel skolsånger och dragspelsmusik.
Nu kan ju allt detta låta lite storvulet, och det bör väl tilläggas att inte alla mina blogginlägg är så pass genomarbetade. I flera fall är det helt enkelt musik som jag tycker borde uppmärksammas av rent estetiska skäl!
Efter denna lilla programförklaring så ska vi lyssna på en polska från spelmannen Thomas von Wachenfeldts soloskiva, Malleus Clericum. En skiva som för den initierade bjuder på såväl vacker musik som lokalpolitisk polemik."

Dragspelspoesi, någon?

Många spelmän och folkmusiker har ett ambivalent förhållande till dragspelsmusik. Så länge det är "folklig" dragspelmusik så brukar det vara ok, men när musiken har influenser från jazz, pop, och klassisk musik så är det många som drar öronen till sig. Jag har ofta råkat på dragspelsmusik som är svår att sätta in någon specifik genre, men som likväl kan ses som lokal; i den meningen att den har komponerats och spelats i landskapet, och tagit influenser från såväl folkmusik som internationella genres, som jazz och klassisk musik. Då min ambition med den här bloggen är att ge exempel på och diskutera hälsingemusik i vid mening så har även har även dragspelsmusiken en given plats.
Dagens (dragspels)låt är valsen "Djupråbäckens poesi" komponerad av dragspelaren Gustaf Lindblom i Tosätter. En låt i vad man kanske kan kalla "zigenarstil". Kompositionen fanns i en notsamling som tillhört en annan dragspelaren Georg Jonsson (son till Anders Johan Jonsson, som jag skrivit om tidigare). Georg bodde största delen av sitt liv i Barkhyttan/Hofors i Gästrikland men var ofta uppe i Enånger. Förmodligen så tecknade Georg upp låten någon gång på 20 eller 30 talet; bland noterna finns nämligen andra låtar som uppges vara upptecknade efter enångerspelmän under samma period. Georg har arrangerat om valsen för två instrument (dragspel skulle jag tro), men då stämmorna korsar varandra en hel del så är det Ibland är det svårt att veta om melodin är i första eller andra stämman. Jag lämnar till läsarna att själva reda ut den saken. Det här är den enda låten jag hittat med koppling till Gustaf Lindblom och jag har inte hört att han nämnts som någon speciellt skicklig musiker. På det hela så har jag hört väldigt lite om honom! Eventuellt så ska han han flyttat från Enånger i rätt unga år, vilket skulle kunna vara anledningen till att få kommer ihåg honom. Att döpa låtar efter vattendrag verkar ha varit på modet i början på 1900talet och det finns en uppsjö av låtar som brusar, sorlar, och har sig. Just Djupråbäcken går genom byn Djuprå (därav namnet) i Enånger och även Per Westberg ska ha komponerat en låt tillägnad den, "Djupråbäckens brus".

Erik Ors Polska

Här är ytterligare en polska efter Erik Rönnlund. Denna bit spelar han med betydligt mer markerad tretakt (1-3 markering) än polskan efter Norell. Låten känns väldigt simpel och jag skulle kunna tänka mig att den kanske har haft en text en gång. Hanebo ligger i närheten av Kilafors söder om Bollnäs.

G-moll polska

Om man sitter och plöjer sig igenom Svenska låtar Hälsingland-Gästrikland så är det nog många som jag som stannat till lite extra vid avsnittet med låtar från Skog i södra Hälsingland. Skogspelmän som Törnlund (under Schönning), Törnblom, verkade ha hafte en uppsjö av vackra och kringliga mollpolskor på sina repertoarer. När jag började besöka arkiv och leta efter inspelningar med Hälsingespelmän så hade jag hoppats på att hitta några av dessa låtar på inspelningar från de trakterna, men det var tunnsått. Ett undantag (och nog finns det ytterligare några stycken) verkar ha varit fiolspelmannen Erik Rönnlund i Skog. Erik spelade fiol till "husbehov" och ska, vad jag har hört, ogärna låtit sig spelas in när unga entusiaster närmade sig honom för att dokumentera hans musik. Trots denna ovilja lät han sig tillslut spelas in av en nyinflyttad granne, detta i kaffepauserna medan Erik hjälpte till att göra en del renoveringsarbete på dennes hus. Inspelningarna letade sig sedan vidare till Hälsinglands folkmusikarkiv, där jag råkade på dom när jag digitaliserade inspelningar för arkivets databas. Vid det tillfället ringde jag även upp mannen som spelat in Erik och fick höra lite mera om hur det hade gått till. Erik's låtar känns som om de har en koppling till den repertoar som man hittar i SVL, och även om bara ett par faktiskt finns med bland uppteckningarna så är det kringligt så det förslår! Den här polskan uppgavs vara efter Olle Norell i Tönsen, en liten by på Bollnäs finnskog. Erik spelar väldigt jämt och låter i bland D-strängen sjunga med, dock utan något egentligt bordun spel (även om jag tror att det skulle låta bra). Han använder rätt mycket drillar och gör små variantioner på melodin så uppteckningen får ses som ett "medelvärde" av inspelningen. Den är en fin låt som jag inte har hört spelas av någon annan. Håll till godo!

"Björkelunsen och hela slumpen"

Under sommaren har jag volontärarbetat på ett folkmusikarkiv i London. Jag sitter mestadels i ett mörklagt rum och digitaliserar gamla rullband från 50 och 60-talen med musik från de brittiska öarna. Det är ett rätt långsamt med intressant jobb. Då avspelningen av banden måste ske i realtid så blir det mycket tid då jag bara sitter och ser till att inte bandet går av eller något annat händer med maskinerna. För att få tiden att gå så har jag börjat transkribera mina inspelningar från Hälsingland. Det blir ett redigt liv i den lilla studion; en rullbandare som spelar två spår åt gången (ett framåt och ett baklänges) med brittiska ballader, samtidigt som jag sitter vid min laptop och spelar gubbar och gummor från Hälsingland, med papper och penna i högsta hugg! Det är väl vid sådana tillfällen jag inser att jag är nörd, och det är inte mycket jag kan göra åt det är jag rädd.
En visa som jag försökt få någon rätsida på i mitt lilla mörka rum är denna "krogvisa" (den övre av de två visorna) som jag fick av Nisse Forsman i Bölan. Nils sjöng den för mig när jag hälsade på honom, och det visade sig att han tidigare spelat in visa på ett kassettband som jag fick kopiera. Nisse menade att visan var en kvarleva från den tiden då postdiligenserna bytte hästar på "Krogen" i södra Bölan. Mannen som brukade sjunga just den här visan ville inte lära ut den till någon, så Nisse lärde sig den lite gran i taget när han som liten brukade följa efter männen i byn när de gick från gård till gård, sjöng och drack brännvin på helger och högtider. Namnen i visan var enlig Nisse personer som han kände till eller hade hört talas som av äldre i byn. "So far - so good" som man säger på engelska, men nu är det så att det här inte är en visa som komponerats lokalt utan en visa som dyker upp här och var med lite olika text. Snarare är det så att visan som Nisse lärde sig är en äldre visa som har anpassats, medvetet eller omedvetet, till det lokala samanhanget och satts in i historien om postdiligenstrafiken via Krogen i Bölan! Den andra visan oven är en rätt annorlunda version av Nisses visa. Även om melodin och texten till stor del är annorlunda innehåller den liknande namn och nonsensfraser. "Kära Erke" är upptecknad på 1880talet av Claes Fredrik Sundling (1857-1915), troligtvis i Hälsingland eller Medelpad. Sundling var under sin studietid violinist åt dansföreningen Philochoros i Uppsala, och för deras räkning gjorde han en del upptecknigar i Hälsingland, Medelpad och eventuellt också i Dalarna (men det kan kanske ha varit efter dalaspelmän bosatta i Hälsingland, tex. några låtar efter Timas Hans). Just den här visan saknar någon närmare anvisning om vem som sjöng den och var. Arvid Westberg kunde också fragment av visa som skiljde sig från Nisses version, men han kunde inte erinra sig att han hört om någon koppling till Krogen i Bölan. Hur visor getts lokal mening diskuteras inte särskilt ofta i folkmusiklitteraturen. Visst skrivs det om lokal variation men det gäller oftast rent musikvetenskapliga eller litteraturvetenskapliga frågor. Personligen så tycker jag att det är betydligt intressantare att se hur musik tas upp och hjälper till att skapa olika lokal mening, och det är den här visan ett bra exempel på.

"Toses polska"

Den här polskan fick jag på noter av Arvid Westberg i Vedmora. Noten var skriven av Johan Enström (1886-1969), som också komponerat polskan. På pappret hade han även skrivit denna historia om polskans "ursprung". Jag har lagt till lite punkter och kommatecken men annars har jag låtit Johans stavning vara som den var.

"För länge sedan bodde jätten Tose och Tosa i Tosebärg beläget i Tosätter, det nuvarande namnet på byn. Jätten Bo i Storås var ej någon snäll jätte, han brukade när han kom i dåligt humör kasta stora stenbumlingar åt Tose å Tosa och var nära många gånger att träffa. Tose å Tosa kom då överens om att flytta Tosebärg till Igelbogrottan, dit de så många gånger måst taga skydd för jätten Bo. Jätten Tose sång under arbetet med att flytta Tosebärg ovanstående polskas 1 och 2 repriser och för att uppmuntra sin gubbe svarade Tosa med tredje reprisen från Igelbogrottan. (Igelbobärget har en gång för länge sedan haft sin plats i Tosätter). Andra reprisen har 9 takter för Tose sång den med nio takter!"

Från vad jag har hört diktade Johan ofta ihop historier om jättarna Tose och Tosa, och det finns ett antal låtar som han tillskriver dom. Många av Johans kompositioner har ojämnt antal takter, eller fraser som är förskjutna på så sätt att man lätt tror att det fattas ett taktslag. Med tanke på den sista meningen på notpappret så gissar jag på att många klagat på detta, men här ger han ju svar på tal! Ett antal av Johans låtar finns utgivna i ett låthäfte, "Låtar från Enånger", skrivet av dragspelaren och konstnären Palle Åberg i Näsviken. Palle spelade mycket med Johan på 1960-talet och har tecknat ner många av Johans egna kompositioner. Toses polska har spelats in av Bertil Westling, Karl-Erik Englund och Ingvar Forsberg på en egen producerad CD, de spelar den dock med 8 takter i andra reprisen, detta trots att det inte var så Tose sjöng den...

Litet haver jag uti min kista

Nu blir det ytterligare en visa efter Agnes Edström, en riktig snyftare! Visan hörde jag först på en inspelning som Nils Forsman i Bölan gjort med Agnes – samma band som jag skrev ner "Hemlandet" från. Den här visan är dock av en helt annan typ. Melodin känns gammal och med sin nästan fanfariga inledning så går tankarna till hornlåtar och vallmusik snarare än skolsånger. Agnes sjöng även in visan för Svenskt Visarkiv när de gjorde inspelningar i trakten, men den gången sjöng hon bara två av verserna. Texten verkar vara fragment av någon längre visa. Jag har försökt hitta varianter på Agnes version men hittat få som passar in. Dock återfinns många textfraser i andra småvisor. Det är detta som får mig att tro att det ursprungligen går tillbaka på ett längre orginal som av olika anledningar brytits sönder. En annan visa som innehåller delar av samma text kan man se här. Om det är någon som träffat på visan på annat håll så får ni gärna höra av er. (Obs. de noterna som jag skrivit inom parantes är en variation som Agnes gör när hon sjunger den sista versen)

Anders Olssons Brudgråten

Nu har det varit ett tag sen mitt senaste inlägg igen. Jag har varit hemma i Sverige en sväng, varit på Delsbo och Bingsjö, samt passat på att hämta med mig mer material från förrådet. En låt som jag plockade med mig var denna polska efter Lars Johan Burman, Enånger. Det är ytterligare en variant på den a-moll polska som jag la upp för några veckor sedan. De två Enångers varianterna verkar ligga närmre varandra än de andra jag hört. Då tänker jag framförallt på de första fraserna i polskans andra repris som finns i bägge låtarna men som saknas i andra varianter. Jag vet inte vem som gjort denna uppteckning och jag har bara sett en kopia av orginalet, men den har följande anteckning:"Polskan är upptecknad efter L. J. Burman och har spelats från far till son sedan 1600talet. Polskan kallades av Burman för Anders Olssons bru'gråten". Ett fantastieggande namn som jag aldrig lyckats hitta någon förklaring till. Huruvida polskan verkligen spelats i släkten sedan 1600talet är nog svårt att säga. Av en slump fick jag för några år sedan tag på ett tidningsurklipp där Fredrik Winblad von Walter berättar om Lars Johan Burman. Det är en artikel om värmlandsspelmannen Lomjansgutten, skriven av Albert Andersson i Kuriren den 7 November 1981. Winblad von Walter var känd för att ibland dra lite i sanningen för att få till en bra historia så hans uppgifter ska nog tas med en nypa salt, men detta är en av mycket få beskrivningar av Lars Johan Burman som jag har hittat. Här kommer Winblad von Walters och Albert Anderssons text om Burman:

”…En kärngubbe och storspelman var också framlidne nämndemannen och hemmansägaren L. J. Burman i Oppänge, Öränget i Enånger. Han härstammar från den gamla Burmanska krigar och bondesläkten säger Walter. På sin tid var han Enångers styvaste hästkarl och prisdomare i travtävlingar. Han föddes den 11 januari och dog den 25 januari 1937. Burman var mästare i allmogemusik och en mycket anlitad spelman. I sällskap med hans brorson – förmodligen var det eliott Burman – besökte von Walter honom en gång i hans hem. Bruman frapperade honom då med sin gedigna musik, som var en fröjd för örat och det var svårt att tro att det var en 91-årig spelman som trakterade sin fiol med en virtuositet som kunde sätta mången yngre spelman i skuggan. De allra svåraste gammelpolskor, haffsar och valser flöt fram ur hans fiol, som timmer i en flottränna. Till sist tog han och spelade alla låtar som i regel användes vid de mer storstilade bröllopen i Enånger förr i världen. Burman började med en vacker ingångsmarsch, då gröten bars in och efter den en skänklåt. Burman var också i besiktning av ett fenomenalt minne. Han hade mycket i sitt vackra stråksätt som påminde om Hans Ersson i Sjömyra. Han hade stor respekt med sig och kom han på auktion eller någon annan tillställning och det höll på att bli bråk, då behövde han endast visa sig så blev allt lugnt igen. Ungdomen kände honom väl och aktade sig för att stöta sig med honom. Den gamla hedersmannen och fiolspelaren vila nu i Enångers ny kyrkogård, men han levde ännu på 1940-talet i friskt minne i Enånger…”

(En haffs, eller hyffs, är ett annat namn för polka)

Mer moll-polska

Efter att bearbetat den föregående polskan till spelbar form, så blev jag inspirerad till att arbeta lite med denna mer monotona mollpolska. Den är en av bara ett handfull moll-låtar i Stakels notsamling och i sin simpelhet är den rätt intressant. Den har till exempel ett litet omfång – om man skulle oktavera upp de första två takterna så skulle den nog fungera väldigt bra på ett borduninstrument, som säckpipa eller lira. Dessutom så har den ett väldigt begränsat melodimaterial, inledningstakterna för närmast tankarna till en polska av hurvtyp, även om melodin skiljer sig helt. Den känns helt enkelt väldigt ålderdomlig, men detta kan ju mycket väl bara vara en illusion. Vem vet, med tanke på att Stakels notsamling innehåller en hel del material som uppenbarligen är till för att bli en bättre violinist, så är det är kanske Stakel själv som tillverkat den som en lite övning i d-moll!
Jag har lagt upp två versioner, först en där jag så mycket som möjligt kopierat hur den ser ut i orginalversionen och en där jag har skrivit ut den på ett sätt som jag själv tycker den funkar bra att spela på klarinett (och jag föreställer mig, även på fiol).
De flesta polonäser i Stakels noter finns som varianter i många andra samlingar (intressant nog framförallt i sydsvenska notsamlingar, men mer om det en annan gång). Men, just den här låten kan jag inte minnas att jag har har hört någon annanstans, hör gärna av dig om du har sett den på annat håll.

Urgammal Hälsingepolska

"Polskan är efter en länsman från Enånger, som levde på 1700talet, den är upptecknad av Magnus Olsson, Bölan."
Så står det på notpappret till dagens polska. Jag har bara en kopia av noten och jag är rätt övertygad att även orginalet är en avskrift från en äldre källa. Enligt vad jag har hört så ska Magnus Osson ha varit notkunnig så det är inte omöjligt att det ursprungligen är hans uppteckning, Den länsman som nämns torde vara någon i släkten Stakel. Som jag tidigare nämnt är namnförvirring stor, flera generationer hette Jonas! Jonas Arvid Stakel är den musikern i Stakelsläkten som borde varit mest aktiv i socknen under Magnus Olssons uppväxt. Men, Jonas Arvids far, Jonas (född 1780), levde tills han var uppemot 90 år, och bägge var länsmän, så det kan även ha varit han som menas. Polskan är en version av en känd låt som finns i varianter efter bland andra Mårten Andersson i Ljusdal och Myr Hans i Alfta. Den skiljer sig en del i formen från de versionerna, men framför allt saknar orginalet till stor del förtecken vilket gör att den låter rätt udda. I noten som jag har lagt upp här så har jag lagt till korsförtecken på de ställen där det förekommer i versioner av polskan. Det finns också några indikationer på att det ska vara till exempel fiss och giss i noten. På ett ställe står b-fötecken framför f, vilket jag tolkar som ett återställningstecken (takt 8 från slutet), och i takt 2 står giss utskrivet. En intressant sak med låten är att den har väldigt tydliga delar eller teman som jag valt att belysa genom att sätta ut dubbla taktstreck. Dessutom så har upptecknaren förlängt ett par takter i slutet av låten genom att lägga till punkteringar på sista fjärdedelen i två takter, jag har illustrerat detta med fermat istället. Varför denna förlängning kan man fråga sig? Magnus kanske helt enkelt var rätt dålig på noter. Men, det kan också vara så att låten spelades till en polskevariant där denna paus, eller förlängning av takten behövdes. Det finns en annan polska efter Magnus Olsson där man också kan ana liknade förlängningar. Arvid Westberg berättade att en populär dans Enånger längre tillbaka var Snörböck, snurrebock på folkdanslagsspråk. Det är en polskevariant som innehåller bugningar, och ibland partnerbyte, under dansens gång och där melodin då lämnar tretakten. Det är inte omöjligt att denna polska har anpassats för en liknande dans. Det tema som innehåller förlängingen återkommer även i första reprisen. I mina öron så låter det som om dessa mycket väl skulle kunna spelas med rubato och var del av en polskevariant likande en Snörböck. Men, men, den går naturligtvis lika bra att spela som helt vanlig polska.

En visa jag vill sjunga....

Senaste veckorna har jag transkriberat en hel del visor och återfunnit flera som jag nästan hade glömt bort att jag spelat in! Dagens visa är en av dem, och den är av det mer utmanande slaget. Sångaren – jag låter honom vara anonym här – var själv lite osäker om vi verkligen skulle spela in den; någon kunde ju ta illa upp. Visan är nämligen speciell på flera sätt, först och främst så pekar den ut två kvinnor i enångers socken som prostituerade och bärare av diverse könssjukdomar. Dessutom så är kvinnorna inte fiktiva personer utan var säkert kända namn för många i trakten när visan diktades. Sångaren berättade att han i sin ungdom själv trott att namnen var påhittade och ovetandes hade sjungit visan för en av kvinnornas släktingar. Denne hotade med stryk om han inte slutade sjunga, men det var inte förrän han hade berättat om händelsen för sin mor och hon förklarade släktskapet för honom, som han förstod varför han hamnat i bråk. Så trots att visan idag mest verkar humoristisk - jag känner ju inte till så många visor som glatt talar om veneriska sjukdomar – så var den för inte så länge sedan ett medel för ryktesspriding och hån! På så sätt tycker jag att den är ett intressant exempel på att allt är inte frid och fröjd i visornas värld. Skillingtryck och ballader presenterar mord och hor i ett frånvarande rosaskimmer, där lyssnarna kan förfasas över andras olycka i en tid eller plats långt bort från deras egen. Till skillnad från dessa var nog många lokala visor – de som sällan blev upptecknade i samma omfattning – betydligt mer direkta. De talade direkt till, och om, de personer som sjöng och hörde dem. Det kan alltså finnas anledning att ha detta i åtanke när man sjunger dessa, idag, ofta dråpliga visor.
Men om vi lämnar allvaret och moralismen en stund så är det ändå en ovanlig och komisk visa! För att den ska bli fullkomlig är det är dock en sak som måste göras. Den näst sista versen saknar ett par strofer och trots många försök kunde inte sångaren komma ihåg texten. Jag utlyser därmed en tävling för bästa versrekonstruktion, priset är äran och om man är snäll kan man också få önska en låt!

Ps. "Dröppel" är en gammal benämning på gonorre, och "Fransos" är en annan benämning på syfilis.


”Svarta dö’n”, eller en visa jag vill sjunga....

En visa jag vill sjunga som är alldeles ny,
hon handlar om en flicka allt ifrån Borka by.
Hon heter Gerda Vinlöv och är ett härligt kön,
Och miss Linnea Broberg allt ifrån Tytterön.

De båda glädjesflickor nog väl vi känna till,
och som för allmänheten jag här uppräkna vill.
Ja, dessa fräcka luder som de nu heta må,
De sprida sträng venerisk åt dem som nosar på.

Först nämnda Gerda Vinlöv hon hastigt nog försvann,
Och när hon skulle hämtas var hon i Söderhamn.
Ja, troligtvis på kuren hon genast kosan tog,
när rykten börjar spridas om dröppel och fransos.

Men miss Linnea Broberg till doktorn åka fick,
Ty då var tiden kommen att undersökning gick.
Ja, nu har hon där varit i 14 dagars tid,
det var en hedersflicka som går med syfilis.

Ack hör ni gossar alla som har ett glatt humör,
ha ej sällskap med skökor som klädas i kulör
--- ---- ---?
----------?

Nu slutar jag min visa med dessa rader få,
Men det är sant och säkert allt vad här ovan står.
Som det går ord och sägner om dessa båda kön
Så borde denna visa få heta svarta dö’n!

Hälsingelåtar får kulturstipendium!

Jag är glad att berätta att jag tilldelats Hudiksvalls kommuns kulturstipendium för mitt arbete med bloggen Hälsingelåtar! Förutom att det naturligtvis känns roligt att mitt projekt uppmärksammas så hoppas jag att stipendiet kommer ge mig mer tid till att arbeta med bloggen. Det känns också extra roligt att internet gör det möjligt för mig, som spenderar mycket av min tid i London, att arbeta "lokalt" i Hälsingland! I juli ska jag dock vara i Sverige ett tag, åka på spelmansstämmor och träffa familjen. Jag tänker också passa på att inhämta mer material och knyta nya kontakter för att fortsätta utveckla bloggen. Jag har en lång lista på ideer men om det är någon läsare som har fler så hör gärna av er!

Marsch efter Herr Stakel

Dagens låt är en marsch, eller quadrille, eller schottish... eller, tvåtakt är det i alla fall! Den fanns på ett lösblad med signaturen "Herr Stakel", i den samling som jag brukar referera till som Stakels noter. Det är en av de få noterna i samlingen som faktiskt är signerade och förutom denna låt finns också en polonoise i Eb på notbladet. Just den polonoisen har en intressant historia men den ska jag ta en annan gång. Låten har titeln "Quadrille" och vid repris två är tillagt "Schottis". Ordet Schottis (stavat chottish) verkar vara ett senare tillägg. Det är ett faktum att en mängd kadriljer fick nya liv som marscher, gånglåtar, eller polkor av spelmän under slutet av 1800talet (då hade intresset för kadriljdans förmodligen dämpats en del). De två Andersönerna, dvs. Nils och Olof Andersson - som för övigt inte var släkt – nämner flera exempel på detta i Svenska låtar, bland annat i kommentaren till den välkända From Olles Brudmarsch. Det är kanske så att tillägget "Schottis" var en liknande översättning, att man döpte om en omodern dans till en mer modern dito. Den ursprungliga uppteckningen härrör nog dock från en tid då låten faktiskt användes till kadrijldans - ett annat lösblad som verkar höra i hop med detta, är daterat 1835. Englins notebok - daterad 1854 - från samma område innehåller också en stor mängd kadriljer (många som idag spelas som marscher eller gånglåtar).
Anledningen till att jag har valt just den här kadrilj-schottish-marchen (jag kommer kalla den för marsch hädanefter) är att den är av en sort som känns väldigt vanlig i Hälsingland, och det fascinerar mig att jag hitintills aldrig sett någon variant på den från någon annan uppteckning eller inspelning! Det som känns typiskt med låten är framför allt att den har relativt många repriser (4), är både i dur och moll, inte i korstonart, och att den har rätt många ”fanfariga” kvaliteter (kanske framförallt i sista reprisen). En låt som mycket som väl skulle kunna ha ingått i tex. Pajas och Tulpan's repertoar! Stakels låt verkar trots sin "typiskhet" dock inte ha fått någon egentlig spridning. Varför kan man fråga sig? Nu blir det så klart gisserier; det är det säkert många låtar som helt enkelt glömts bort! Men, kanske är det också så att denna låt inte går tillbaka på något nottryck – som jag misstänker att många av de mer spelade låtarna gör – utan att den var komponerad lokalt? Det är ju inte omöjligt att Stakel har komponerat låten själv, kanske till någon dans för brukspatronerna i Iggesund (släkten Stakel var nära knuten till bruket)? Eb-polonoisen som jag nämnde i början känns även den väldigt tidstypisk men saknar kända varianter. Det är nog svårt att komma längre i detta resonemang, men spela gärna låten, kan tänka mig att den skulle låta bra med galvstråksackompanjemang!

"Hemlandet"

Dagens visa blir en skolsång efter Agnes Edström från Bölan i Enånger. På 1960-talet sjöng Agnes in en mängd visor för Svensk visarkiv. Några av hennes småvisor kan också höras på Caprice skiva "Vaggvisor och ramsor". Den här sången kommer dock inte från Visarkivet utan från en annan inspelning. För några år sedan så intervjuade jag Nils Forsman, hembygdsentusiast från Bölan, och det visade sig att han också hade spelat in Agnes. På Nisses band sjunger Agnes bland annat denna religösa och fosterlandsromantiska visa. Jag kallar sången för en "skolsång" då den fanns med i flera av de samlingar av lämpliga sånger för skolan som gavs ut i början av 1900-talet. Agnes var född 1903 så det är nog troligt att denna sång sjöngs regelbundet i byskolan när hon växte upp. Texten är komponerad av komminister Paul Josef Rosenius (1853-1930) och publicerades ursprungligen av honom i slutet av 1800-talet under namnet "Hemlandet". Josef ska enligt vad jag kunnat utröna varit son till Carl Olof Rosenius, en av frikyrkorörelsens förgrundsfigurer och författare till många psalmer och läsarsånger. Jag vet inte om Agnes sjöng från en tryckt text på inspelningen, men bortsett från några få ord så är den identisk med Rosenius text. Melodin är känd, en sökning på YouTube ger flera inspelningar av sången på samma melodi. Agnes sjunger den dock lite annorlunda jämfört med andra uppteckningar och inspelningar jag hittat. Framför allt följer hon textrytmen och fraserna väldigt tydligt, ibland på bekostnad av någon tydlig taktart. Slutfallet, där jag noterat 3/4 takt, är också annorlunda från andra uppteckningar – den första åttondelen i takten brukar förlängas så att det blir en vanlig fyrtakt. Agnes sjunger istället jämna åttondelar och gör ett markant ritardando i slutet av varje vers. På så sätt man får egentligen ingen känsla av taktartsbyte när hon sjunger, trots tretakten. Jag föreställer mig att sådana här sånger måste ha varit ett musikaliskt allmängods för många i Agnes generation, och åtminstonde tidigare blev dessa visor ofta ignorerade av folkmusikrörelsen. Idag tror jag nog att man ser värdet av dessa visor, på många sätt säger de nog mer om samhället i början på 1900talet än den "äldre" repertoar som omhuldats bland många. Men, det är klart, lite enahanda blir det ju också att bara sjunga om Gud och fosterlandet hela tiden...

Här följer hela texten så som Agnes sjöng den för Nils Forsman.

"Du Hemmets Jord", eller "Hemlandet"

Du hemmets jord där jag som liten lekte,

din blotta åsyn gör min känsla varm.

Här var det modershänder ömt mig smekte,

här blev jag lyft uppå min faders arm.



Och här är fläcken där jag först såg ljuset,

och här jag nötte mina barnaskor.

Än står det kvar, det gamla kära huset

med många minnen ifrån far och mor.



Här fick jag se en bok för första gången, 

jag gått i skola här och samlat rön. 

Här övade jag in den första sången, 

och här jag lärde mig min första bön.



Hur mycket gott och skönt jag här mig lärde,

på skolans bänk och vid föräldrars bord,

och därför sätter jag det största värde

på denna lilla plats utav vår jord.

Här har jag många kära barndomsvänner

som kunna minnas väl den tid som flytt.

När dem jag råkar i mitt bröst jag känner,

som om det gamla bleve åter nytt.



Här har jag ställen för mitt minne kära,

på kyrkogården där jag ofta stått.

Här kan jag liksom komma mera nära

de trogna vännerna som hädan gått.



Syskonpolska nr. 2

Här kommer nummer två av Martin Larssons syskonpolskor. Jag har nämnt den här polskan tidigare på bloggen (inlägget om Holger Sjödin's polska) och lagt upp två andra varianter från Enångerstrakten. Med tanke på att den dyker upp på flera andra ställen i Hälsingland så verkar den ha varit väldigt spridd i slutet på 1800talet. Jag har sällan hört någon version spelas av nu levande spelmän (de döda spelar ju inte så mycket nu mer dom heller), men den finns säkert på någons repertoar. Martins version finns även den med i HSF's notsamling men liksom med den förra låten så har jag valt att göra en ny transkription baserad på Bertil Westlings inspelning. Även här kan man på en del ställen höra Martin intonera Ciss lite lågt, det är dock inte alls lika konsekvent som i den förra låten så jag har valt att bortse från det. Mer intressant är dock hans sätt att spela 16dels figurer. Det är i ytterst få fall som han spelar jämt, dvs, så att alla toner får samma tidsvärde. Istället är det ofta den första eller den andra 16delen som tar lite mer tid på bekostnad av de övriga. Detta är absolut inget Martin var ensam om, det kan höras på många inspelningar med såväl döda som levande spelmän, men många spelar 16dels polskor rätt slätt. Jag tycker nog att Martins spelsätt ger lite extra karaktär och sväng på låten. Problemet är hur man ska notera sådana här små rytmiska förändringar, det blir lätt oläsligt om man går in på detajler. I noten har jag valt att på rullstråken i andra reprisen ge två olika exempel på hur det kan se ut. Sen får var och en hitta något som passar. En annan sak som Martin enligt Bertil var noga med var övergången mellan första och andra reprisen. A:et (sista noten första reprisen) i reprisbytet måste få tillräckligt med uppmärksamhet så att det blir en tydlig övergång. Det är kanske inte så vanlig med en hel fjärdedels upptakt men det ger ett speciellt sväng och, tycker i alla fall jag, ytterligare karaktär till Martins version av polskan. Det har varit intressant att göra en liten återblick på Martins musik. Även om jag skulle önskat att spelmän som Martin skulle ha fått mer uppmärksamhet när de var i livet så hoppas jag att jag kan bidra till att några av hans låtar uppmärksammas igen. Nästa gång blir det nog en visa igen, kanske något glatt i dur...

Syskonpolska nr. 1

Detta är en av de låtar som Bertil Westling spelade in med Martin Larsson någon gång på 1960 talet. Det är den första av två polskor som Martin kallade syskonpolskorna. Melodin är en version på en välkänd polska som av olika spelmän kallats Karbasen, Norralapolskan och Knut Olles Livstycke. Martins version skiljer sig inte mycket från de övriga men den tredje takten i första reprisen känns rätt orginell och ger lite extra liv till låten. Jag lärde mig biten av Bertil och även om jag tidigare lyssnat på dennes inspelning av Martin så var det först häromdagen då jag bestämde mig för att göra en egen transkription från inspelningen. Martin spelar igenom låten flera gånger och han spelar bra. Han är relativt konsekvent, det blir några små variationer på rytmiken (ibland åttondel+ två sextondelar, ibland punkterad åttondel + sextondel etc.) men i stora drag spelar han på samma sätt alla genomspelningarna. I rullstråken i andra reprisen ger han ofta den första sextondelen lite mer tid på bekostnad av de övriga, en liten finess som gör låten inte blir så slät utan får mer karaktär. Sen var det det här med intonation. Jag och Bertil har alltid spelat biten med rent ciss genom låten, men Martin intonerar konsekvent, i alla genomspelningar, cisset i fjärde takten första reprisen lite lågt. Med mina öron så låter det inte dåligt, snarare så passar det rätt bra in i "räkan" mellan omtagen av reprisen. Det är svårt att i efterhand avgöra hur medvetet sådana här intonationsgrejer är, det kan ju ha och göra med fingersätting likväl som "äldre" intonationspraktis. Jag är inte heller säker på att Martin själv skulle ha kunnat råda i frågan, jag tror att intonation (och till viss del även fysikaliteter som fingersättning) inlärs tidigt och ofta sker omedvetet. Jag har flera gånger varit med om spelmän som, utan att tänka på det, anpassat sin personliga intonation till andra spelmäns i samspelsituationer. Men, nog om det. Intonerar det gör man lite som man vill (inom anständighetens gränser...). Syskonpolska nummer 2 kommer även den inom kort.

Till minne av Martin Larsson (1915-2011)

“Martin Larsson lever!”, står det med stor stil i en av mina gamla anteckningsböcker, men det gör han inte längre. Den 11 maj avled spelmannen Martin Larsson i sitt hem i Sörforsa. Martin var från den lilla byn Nianfors som ligger ungefär halvägs längs vägen mellan Njutånger och Vallsta. När jag började lära mig låtar från enångersspelmannen Bertil Westling, så var en polska efter Martin Larsson en av de första bitarna han lärde mig. Bertil hade träffat Martin på 60talet men de hade sedermera förlorat kontakten. Det var först flera år senare som jag på omvägar fick reda på att Martin fortfarande var i livet, där av min notering. Martin visade sig då, vid 92 års ålder, vara vid god vigör och vid mitt första besök så bjöd han både på kaffe med dopp. och mängd historier om spelmän och musik i Nianfors.
Martin var född 1915 och när han växte upp spelades det fortfarande polska (både gammelpolska och hambopolska), vals, och hyfs till danserna i byn. Hans första instrument var en gitarr, men enligt hans egen utsago så var strängarna på de gamla gitarrerna så hemskt hårda att han fick ont i fingrarna . Så, han började spela fiol istället. I byn fanns spelmannen Bör Johan och han hjälpte Martin att komma igång med fiolspelet. Bör-Johan var också fosterfar åt Edvin Thillberg, som sedermera blev ett känt namn inom den hälsingska folkmusikrörelsen. Johan hade i sin tur lärt sig många låtar efter Hult Lars dy., som under en period bodde och arbetade i trakten. Det fanns många historier om Hult Lars och Martin berättade dem gärna. Till exempel så gick det rykten om Hult Lars stela lillfinger – han använde nämligen bara tre fingrar på vänster handen när han spelade och lillfingret stack rätt ut. Detta berodde enligt en del på att det var från det lillfingret som djävulen tagit tre droppar blod då han och Hult Lars slöt den pakt som skulle göra honom till en fantastisk spelman. Hult Lars var inte så pigg på att arbeta, han föredrog att spela fiol, men ibland var han tvungen för att få ekonomin att gå ihop. Vid ett tillfälle så jobbade han på herrgården i Nianfors, och Bör Johan hade då frågat honom hur det var att arbeta där. Lars svarade surt att det var värre än i helvetet, för i helvetet där satt alla syndare och ropade efter vatten medan på herrgården skulle de ha ved också!
Det var många sådana historier som Martin berättade. För mig så knöt detta samman mycket av vad jag hört rykten om tidigare. Genom Martins historier så blev kopplingen mellan kustlandet och Ljusnans dalgång tydlig, och det var uppenbart att de skogar, sjöar och berg som idag ses som ett hinder, i början av 1900talet var del av en kulturell vandringsled. Den industri som skogen gav upphov till – framför allt timmer och kolning – lockade till sig personer som inte hade egen mark att bruka, däribland många som också var spelmän. På så sätt var skogslandet ett centrum snarar än det bakvatten som vi kanske tänker oss idag.
Martin blev en skicklig spelman men någon heltidsmusiker var han aldrig, utan det var i skogen och på sågverket han tillbringade en stor del av sitt liv. När jag – vid vårt första möte – konstaterade att han verkade väldig pigg för sin ålder sa han,”man blir gammal av att sova på granris”! Martin återkom ofta till skogen när vi pratade och han var mycket orolig över hur skogarna hade förändrats under hans liv. I mina anteckningar har jag citerat honom så här:

”Skogarna är förstörda idag, förr fanns bra gångstigar genom skogen och när man kom fram till ett vattendrag kunde det hänga en näverkåsa så att man kunde dricka. Nu mera dikar man ur alla våtmarker, hugger ner skogarna och förstör vattendragen så att all laxöring försvinner.”

Det var uppenbart att Martin hade väldigt starka känslor för skogarna där han tillbringat så mycket tid. För någon som arbetat och levt av skogen med yxa och såg i hand så är det kanske inte så konstigt att det automatiserade skogsbruket verkar ohumant och destruktivt.
Martin tillbringade dock inte hela sitt liv som skogsarbetare. I vuxen ålder lämnade han Nianfors för att jobba på sågen i Hudiksvall, och han och frun flyttade till Sörforsa där han blev kvar i resten av sitt liv.
Martin var en ödmjuk spelman som trots att han var medlem i spelmansförbundet sällan deltog aktivt i förbundets evenemang. En dragspelare från Nianfors som jag pratade med, och som arbetat med Martin som ung, visste inte ens att Martin spelat fiol trots att de bägge var musiker och från samma lilla by.
Senare i livet blev Martin också fascinerade av nyckelharpan. Eric Sahlströms uppträdanden i Radio, tv, och på Delsbostämman fick Martin att själv bygga en harpa och börja lära sig. Han berättade att han till och med åkt ner till Tobo och träffat Eric vid några tillfällen.
Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att själv spela med Martin. Han slutade spela efter att han fått hörapparat, och han ville inte försöka spela något vid mina besök. Trots detta har jag ändå fått lära mig några av hans låtar från annat håll. Bertil Westling gjorde en inspelning med Martin på 1960talet och en granne till Martin tecknade ner ytterligare ett par låtar efter honom. Två av de låtar som Bertil spelade in har också letat sig in i spelmansförbundets notsamling, något som Martin säkert var stolt över.
Martin hade snart innan han dog sagt att han hoppades att få uppleva ytterligare en sommar, men så blev det inte. Martin, och Nianfors kanske sista fiolspelman är borta, men för oss som fick ta del av hans berättelser och minnen finns han kvar i våra tankar.

Vispolska

När Svensk viskarkiv gjorde sina inspelningsresor på 1960 och 70-talen så spelade de bland andra in Johan Enström från Tosätter. Johan var fiolspelman och svåger till Per Westberg. De spelade mycket ihop och i samspelet fick Johan oftast sköta "sekunden", dvs. andra stämman eller kompet. 1968 då inspelningarna med Johan gjordes så hade Per slutat spela – han tyckte inte att det lät lika bra som förr – och trots idoga försök vägrade han låta sig intervjuas. Johan spelar dock ett flertal låtar efter Per på inspelningarna och tack vare detta så finns en del av deras gemensamma repertoar bevarad. Denna polska är dock inte efter Per utan Johan hade lärt den från sin morfar. Morfadern sjöng den med en text som Johan tyvärr inte kunde komma ihåg – eller kanske inte tyckte lämpade sig att sjunga för okända stockholmskvinnor. Johan spelar polska ett par gånger på inspelningen och varierar sig en del, framförallt genom att lägga till sextondelsfigurer och dubbelgrepp/medklingande strängar. Första reprisen känns igen från ett antal låtar men andra reprisen är rätt udda. Det finns dock en orsapolska som är väldigt lik, den uppges vara komponerad av Lovar-Erik och kan höras med honom på Anders Roséns skiva ""Historiska inspelningar av svensk folkmusik II -Orsa II. Jag har svårt att tänka mig att Johan och Lovar Erik hade någon kontakt så Erik kanske överdrev sin del i den kompositionen.

"Nils Olov"

Min tanke har varit att på bloggen blanda noter med ljudande music och filmklipp. Hittils har det varit lite snålt med det senare men här kommer i alla fall en film. Det är en polkett som Arvid Westberg trallade och spelade för mig när jag för första gången tog med mig mitt durspel till honom. Polketten har namnet "Nils Olov" och var efter bröderna Sättlin i Tosätter. Arvid hade lärt sig den någon gång i slutet av 30-talet och även spelat den till dans. Nils Olov Sättlin, som fått gett namn åt låten, spelade inte själv men Arvid trodde att kanske kanske tyckte speciellt mycket om biten och att den därav blev känd under det namnet. Tyvärr är inte ljudet det bästa på filmen - tonen g verkar inte harmonisera så väl med min mikrofon! Jag ska se om jag kan göra något åt det till nästa filmklipp.

Herr Peders Sjöresa igen

För ett tag sedan så lade jag upp en version av balladen Herr Peders Sjöresa på bloggen. Den versionen var det Arvid Westberg och hans syster Hanna som sjöng men de kom inte ihåg mer än några verser av visan. Dagmar Berglund från Finnika hade också en version av Herr Peder, med annan melodi och med en text som hon sa att hennes faster brukat sjunga. Dagmar använde en av svenskt Viskarkivs böcker med sjömansvisor som stöd för minnet. Hon hade dock gjort en del ändringar i texten så att den lät mer som hon mindes att den sjungits när hon var liten. Uppteckningen i visboken var från August Bondesson vissamling och till stora delar är Dagmars text identisk med Bondessons. Om sen detta beror på att hennes version går tillbaka till samma skillingtryck som texten i Bondesson eller om hon var mer influerad av dennes text än hon medgav är svårt att avgöra. Melodin Dagmar använde ligger närmre den ”vanliga” Herr Peder melodin (dvs. samma som Evert Taube använde till ”Möte i Monsunen”) än den som Hanna och Arvid använde. Tyvärr så hade dagmar lite problem med rösten på inspelningen så det är tidvis lite svårt att höra hur melodin ska vara. Min uppteckning får därför ses som ett "medelvärde" av de verser hon sjöng. När jag skrev ner texten häromdagen så blev jag också påmind om Dagmars humor, trots att hon verkligen kämpar sig igenom de sista verserna så avslutar hon visan med kraftfullt "Tjo"! Här följer Dagmars reviderade version av texten, om det är någon som känner till vilket skillingtryck som kan gett upphov till denna version får ni gärna höra av er till mig!

Herr Peders Sjöresa, efter Dagmar Berglund

Herr Peder han gångar till sin kammare in,
han krusar och kammar sitt hår.
Sen gångar han sig till sin fostermoder in
och fråga’ vilken död han skulle få.

Ja inte ska du dö uti någon sotesäng,
ej heller bliva dödad i krig.
Men akta dig noga för böljorna de blå
att de inte förkortar ditt liv.

Herr Peder han gångar sig till sjöstranden ner,
Emellan de skepparemän.
Där låter han bygga sig så präktigt ett skepp
som kunde gå på vatten å på land.

Det skeppet det var byggt utav allehanda trä,
med master utav valfiskeben.
Å vimplarna de voro av rödaste gull
å flaggorna de voro likaså.

Men när han hade seglat uti 400 mil
Då började skeppet att stå still.
Då ropte kaptenen: vår fader och vår gud,
han hjälpe oss väl härifrån!

Kaptenen han var en så förståndiger man,
han talte så förståndiga ord:
Å män låt oss kasta gulltärningen ombord,
å se vem som den största synden gjort.

Den första gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Å lotten den föll på herr Peder första gång,
vår älskade konungason.

Den andra gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Å lotten den föll på herr Peder andra gång,
vår älskade konungason.

Den tredje gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Och lotten den föll på herr Peder tredje gång,
vår älskade konungason

Ja efter det är jag som den största synd har gjort
Så bekänner jag mitt brott här för er:
Tre kyrkor har jag rövat tre kloster har jag bränt,
Å flickor har jag narrat och skämt.

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fostermoder frågar efter mig.
Så säg att jag tjänar i främmande land,
å där har jag det trevligt och gott

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fosterfader frågar efter mig.
Så säg att jag svävar i evighets kväll,
sig honom att han bättrar sig väl.

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fästemö hon frågar efter mig.
Så säg att jag vilar under böljorna de blå,
säg henne att hon gifta sig må.

Så togo de herr Peder i hans fagergula hår
å hivade honom över bord.
När herr Peder börja sjunka börja skeppet till att gå
och gunga över böljorna de blå.

”Tjo”

Malena och Bodasmeden

Arvid Westberg har varit en av mina största källor till folkmusik och dans i Enånger med omnejd. Trots att han nu är över 90 år gammal så brukar det kunna dyka upp ny visor när vi träffas. Den här sången spelade vi in när vi sågs i sommras och häromdagen så fick jag för mig att transkribera den och göra lite efterforskningar om vad det var för bit. "Malena och Boda-smeden" hörde Arvid sin far sjunga tillsammans med några andra gubbar när de hade tagit sig några glas att dricka. Arvid trodde att det kanske var en del av någon längre bit, men att det framförallt var att det förekom en "Boda-smed" i visan som gubbarna verkade ha tagit fasta på (fadern, Per, var både smed och bosatt i Boda). Den här texten sjöng Arvid:

”Malenas näsa hon satt på sne’.
Det hände sig i gröna lunden.
Hon kôm te gräla med en Bo’a sme’,
han tog ett häftigt tag med tången.”

Med tanke på textens andra strof trodde jag först att det kanske var en ballad-parodi från någon revy, eller teater från sekelskiftet. Men när jag började bena lite så visade det sig att visan är betydligt äldre än så! Arvids korta bit är egentligen bara en vers av en längre visa som enligt ett skillingtryck heter, ”En nyutkommen visa om Jan, som drog Skruf-Malena på en kjälke öfver Riddarfjärden”. Vistexten – som kan ses i sin helhet här –ska vara en parodi på Anna Maria Lenngrens dikt "Min Salig Man" och ska ha varit införd i Uppsala Tidning 24/5 1800 under namnet "Min Salig Hustru" . Den kom ut i ett flertal skillingtryck i början av 1800-talet. Intressant nog så har texten även letat sig över till svensk-talande Finland där den uppges ha använts som sångtext till en menuettmelodi!
En spridd visa med andra ord som i Arvids variant anpassats för att passa den lokala Boda-smeden! Avslutningsvis några ord om uppteckningen. Jag har roat mig med att försöka notera den med en hel del detaljer, men det kan göra noten lite svårläst för den ovane så här kommer några råd. Arvid sjöng låten med ett väldigt tydligt glissando på ordet Sme', det har jag noterat genom ett streck mellan e och d i den takten. Behandla triolerna som två åttondelar och de små kommatecknen på översta notraden är bara där för att markera frassluten. Det var allt för den här gången!

Polonoise 49

Nu är huset i beboligt skick och internetuppkopplingen fungerar som det ska igen! Drar igång min bloggåterkomst med en polonäs. Jag har undet en tid roat mig med att kopiera alla Stakels noter för hand, ett långsamt arbete men rätt kul då man får en väldigt bra översikt av alla bitar. Den här låten var en som jag fastande för lite extra under arbetet. En D.dur polska som från och till påminner mycket om andra hälsingepolskor men med egen intrigitet. Fjärde takten i andra reprisen är lite kuriös och kan väl oktaveras upp om man tycker det känns bättre. Mer material kommer och jag hoppas också kunna lägga upp lite mer videoklipp inom kort.

Flyttar

Det går lite segt med bloggandet just nu. Detta beror på att jag precis har flyttat och inte hunnit fått ordning på internet än. Men mer låtar kommer vad det lider.

Jonas Arvids Polska

Familjen Stakels noter - som jag återkommer till titt som tätt på denna blogg-är rätt svåra att få någon överblick över. Det är en väldigt blandning av polonoiser, polskor, quadriller, angloiser, visor, nationalsånger, psalmer och pianoarrangemang. Det finns få dateringar i boken, och de signaturer som finns hjälper sällan till för att datera materialet. Det var nämligen så att alla pojkar i släkten från tidigt 1700-tal verkar ha haft namnet Jonas Stakel, och så vitt jag kunnat utröna, från kyrkböcker och dylikt, så var de alla på något vis musikaliska. Men det finns en Jonas som faktiskt går att ringa in och det är Signaturen Jonas A(rvid). Stakel. Denne Jonas var född 1814 och var länsman i Enånger och Njutånger, en tjänst han verkar ha ärvt efter sin far (Jonas stakel) som var både klockare och länsman. Signaturen J.A stakel dyker först upp tillsammans med namnet Hamberg på en liten bok med andra stämmor; "Musikanterna J.A. Stakel och Hamberg, Hudiksvall" står det på häftet. Enligt kyrkböckerna ska Jonas ha studerat i Hudiksvall och så han var förmodligen inte särskilt gammal då han musicerade i Hudiksvall med denne Hamberg. När han blev äldre tog han över sin fars jobb som länsman och från den tiden så finns några stämmningsprotokoll med låtar på (dit skrivna i marginalen) som är signerade J.A Stakel. Det verkar alltså som att Jonas återanvände papper från sitt arbete! Denna polska med två stämmor fanns på ett sådant papper, signerat på ena sidan av någon tjänsteman vid namn Norin (kanske någon form av kvitto?). Pappret var rivet i flera småbitar och det var inte förrän efter ett bra tag jag insåg att de hörde ihop och kunde skriva av denna polska. Jonas Arvid dog 1891 och vid det laget så var han en ökänd drickare som lyckats supa bort såväl familjens egendomar som deras tidigare goda rykte. När jag sitter och spelar dessa låtar så kan jag inte låta bli och tänka på denne Jonas, han som sattes att läsa i Hudiksvall, spelade duetter med sina vänner, tog över tjänsten som länsman, söp bort allt (trots sin religiösa uppfostran - hans far fick till och med medalj från Uppsala bibelsällskap) och dog utfattig. Visst är en not bara lite bläck på ett papper, men, att hålla i, och sätta ihop de fragment som någon rivit i bitar och sedan spela låten – kanske för första gången på 100 år – var en speciell känsla! Låtens glättighet går på något sätt inte alls ihop med kyrkböckernas notiser, "medellös" och "försupen".

Diamantpolka

Dags för en ny låt och den här gången blir det också en bit med (o)känd kompositör. Lars Bull (f.1863), från Undersvik, ska ha komponerat denna magnifika skapelse, "Diamantpolka". Lars Bull och hans bröder Olle Bull (ej och Anders Hök var alla välkända musiker i Arbrå-Undersvik trakten. Olle flyttade till Amerika där han enligt vad jag hört hade en mycket lyckad musikerkarriär; på HSF's folkmusikarkiv i Ljusdal finns en hel del material som handlar om Olle. Men åter till Lars och hans polka. Jag skulle tro att Lars liksom son bror Olle, inte bara spelade gammal folkmusik. Den här polkan kan säkert ha varit rätt modern på 1880 talet då han komponerade den. Vad namnet kommer ifrån är ju svårt att gissa men med tanke på hur lång den är så kanske man kan dra parlleler till begreppet "diamonds are forever"... Mer information om Lars Bull och hans bröder kan man hitta på Undersviks Hembygdsförenings hemsida. Ta också en titt på en notbok som ska ha tillhört Lars Bull på Svenskt Visarkivs hemsida.
Jag har inte hört någon inspelning av polkan men spelmannen Emil Hellström (f.1886) från Bölan spelade – vad man kanske kan kalla – utdrag ur den. På inspelningen säger Emil att han ska spela en polka efter Johan Forsberg d.ä. men han kommer inte ihåg mer en delar av den, dessa delar är dock mer eller mindre identiska med Lars Bulls Diamantpolka. Ännu klarare blir kopplingen då jag har hittat låten bland några noter skrivna av just Johan Forsberg. Av Johans orginal får jag känslan att han kopierat en tryckt not. Han har nämnligen med en mängd detaljer om utförandet (som forte/piano, "sempre staccato", "energico" etc.) som hans noter normalt saknar helt och som man kanske skulle vänta sig att hitta på en tryckt not. Det lilla "introt" känns också som att melodin skulle kunna vara tagen från ett tryckt arrangemang av låten, kanske för piano? Personligen tycker jag att den fjärde reprisen känns lite konstlad; som om den var tillagd i efterhand. Bortsett från det är det en rätt kul bit. Om du känner att du saknar en riktigt lång polka på repertoaren så kan detta var mycket vl vara låten för dig!

A-moll polska

Ytterligare en polska från Per Westbergs notsamling. Denna och ytterligare en polska i G-moll fanns på ett lösblad bland noterna; handstilen är Pers. Bägge har förvånadsvärt mycket spelanvisningar om man jämför med hur Pers noter brukar se ut. Jag gissar därför att dessa är avskrivna från någon annan notsamling. Många av bågar är förmodligen frasanvisningar snarare än stråkanvisningar (skulle behövas en riktigt lång stråke i några fall!). Låten känns dessutom rätt konstig, jag har funderat på om det skulle kunna vara en andrastämma? Men i såfall så måste det ha varit ett arrangemang där stämmorna turas om med melodi då slutfallen känns naturliga i båda repriserna. Har också funderat på om delar av uppgångarna i första reprisen kanske ska vara pizzicato eller flagolett toner? Det kanske skulle förklara den ihåliga känslan som infinner sig; dessa tekniker skulle ju kunna begränsa vilka toner som kan spelas. Det är ju också möjligt att det fattas förtecken eller att Per helt enkelt skrivit fel. Har testat att spela den i ren A dur men det känns inte bra alls. Sen är det väl likväl möjligt att noten är precis som den ska vara, men att öronen måste vänja sig lite! På samma notblad fanns som sagt även en G-moll polska, den polskan finns bland annat i Hans Olof Nordblads notbok (nr. 54) från Norrala. I och med att Norrala ligger granne med Enånger är det ju inte omöjligt att avskriften kommer därifrån, men i den notboken finns så vitt jag kunnat se inte någon version av denna A-moll polska som skulle kunna kasta ljus över Pers not. Jag tror inte att jag kommer så mycket längre i mina grubblerier kring denna bit. Ni får ta den som den är, eller lattja runt lite och se om det blir någon ordning på den.

Fler engelskor

Inspirerad av Svens funderingar om engelskor lägger jag upp ytterligare några angloiser från Stakels notbok. Nummer 7 och 9 känns lite bekanta, jag föreställer mig att man mycket väl kan hitta dom i till exempel svenska låtar Skåne. Angloise nummer 1 är min personliga favorit av de tre. En skön fanfarartad första del med en liten mollsväng som andra repris, enkelt men bra! Jag har anpassat noterna på samma sätt som med angloisen jag la upp tidigare (dvs. "halverat" notvärdena). Jag vet inte om det finns någon forskning på utbredningen av engelska melodier i Sverige. Åtminstone jag har svårt att acceptera den ofta hörda förklaringen att det var sjömän på västkusten som plockade upp låtar i england (eller engelska sjömän på visit i sverige som lämnade låtar efter sig). Även om det säkert kan ha dykt upp en och annan låt den vägen så känns det otroligt att alla de låtar som finns spridda över sverige skulle ha kommit den vägen. Om det är någon som är mer insatt i ämnet får de gärna höra av sig!

12 April 1925

På temat okända kompositörer kommer här en polska komponerad en vårdag 1925 av Johan Forsberg d.ä. (1872-1948). En smått hysterisk rullstråkshistoria som trots klichévarning har sina poänger. Håll till godo!

Magnus Olssons No 1

Bland Per Westbergs låg ett par stora notark med överskriften "Tomtgubbens polskor". Det är ett antal rätt avancerade polskor av den typ som man ofta hittar i gamla pollonäs samlingar från 1800talet. Ett par är tillskrivna "Esser" (han som ska ha komponerat Liv-antes polska). Polskan jag lagt upp här har överskriften "No1 af Magnus Olsson, Bölan" med Esser överstruket i kanten. Den finns i en variant i Svenska Låtar, efter Pajas - Anders Wahlman- från Alfta. Intressant nog finns den även inspelad i Enånger. På ett av Svenskt Viskarkivs band så spelar Emil Hällström från Bölan polskan för Märta Ramsten. Han säger också att den är efter Magnus Olsson men säger sig inte veta något mer om den. Dessutom finns låten i Stakels notsamling och där även med andrastämma. Stakel anger "Råckman" som kompositör inte Magnus Olsson (som förmodligen var bra ung när Stakel skrev ner låten). I svenska låtar förekommer Råckman (rockman) som kompositör för en annan låt, men jag har trots idoga försök inte lyckats reda ut identiteten på denne man. Det känns dock inte helt otroligt att han skulle ha varit samtida med Esser och Du puy som komponerat många liknande låtar. Jag har lagt upp Stakels version så att man kan jämföra de två.

Stakels Engelskor

Bland Stakels noter finns en mängd angloiser, eller engelskor. En del är kända låtar som verkar finnas i varenda notsamling men några sticker ut lite. Den här låten är skriven med G-durs förtecken fast har D som grund ton. Detta tillsammans med ett giss på markerad taktdel i första reprisen gör att melodin känns rätt exotisk och modal. Låg sjua, hög kvart: en modern folkmusikers dröm?! Jag skulle tro att det egentligen ska vara Ddurs förtecken på den här låten, vilket gör den lite mer alldaglig, men fortfarande rätt kul. Jag har spelat låten i några år och tillslut så har jag antagit någon form av mellanläge, ibland drar jag till med ett C i andra reprisen, men oftas blir det Ciss. Jag tycker att man brukar få spela den så fort om den ska vara dansbar så det hörs ju ändå knappt vilket det är. Lägger upp en not på hur jag brukar spela den idag och hur det ser ut i orginal noten, sen kan ju var och en göra som de vill.

Enångerpolskan

Johan Nordell komponerade den här låten till spelmanstävlingen i Hudiksvall 1910 där han vann första pris. Johan byggde fioler och komponerade en mängd låtar. Johans låtar är rätt typiska för sekelskiftes romantiska folkmusik stil, smäktande valser och rullstråkspolskor i B tonart. Han har fått åtminstone en låt arrangerad för piano och tryckt för försäljning (valsen Hägringar). När Bertil Westling, som tecknat upp den här låten, började lära sig fiol så gick han till Johan för att lära sig noter. Bertil säger att Johan nog var "mer musiker än spelman", med det menar han att Johan var kanske mer kunnig i musikteori och fiolteknik än de flesta andra spelmän i trakten. Trots att han tog lektioner för Johan så fick Bertil aldrig höra honom spela. Johan gav bara instruktioner och lät eleven spela på egen hand. Tyvärr blev Johan påkörd av en bil på 60-talet och han blev så vitt jag vet aldrig inspelad. Tack vare Bertil Westling och Kaj Berglund, som samlat ihop en mängd enångerslåtar så finns i allafall en del av Johans kompositioner bevarade till eftervärlden. En bild på Johan kan ses på sockenbilder.se.

Djupråpolskan

Nu har det varit tyst på bloggen ett tag, men mer låtar är på väg! I de kommande blogposterna är min plan att lyfta fram några mer okända låt kompositörer. Jag har nämnt Per Westberg ett par gånger tidigare på den här bloggen och kommer nog återkomma till honom flera gånger. Per var som sagt fiolspelman och komponerade även en del låtar. Få av hans bitar finns bevarade och så vitt jag vet är det bara en som har fått någon egentlig spridning. "Bas-Pelles Brudpolska" (eller Bröllopet i Larsbo som han själv döpte den till) har spelats in av den välkända gruppen Draupner och jag har träffat på några andra spelmän som tagit up den på repertoaren sedan dess. När jag satt och gick igenom en del av Pers efterlämnade noter under mellandagarna så stötte jag på en låt som fanns noterad tillsammans med Bas-pelle på ett lösblad bland noterna. Jag har sett den förr och konstaterat att det troligtvis är en av Pers kompositioner (man kan bland annat se att han testat olika versioner av melodin i uppteckningen), men den här gången fastnade jag lite extra för den. Det är mycket Eb-dur, och den är i en stil som är lite enklare än Halls och Östs kompositioner men säkert influerade av dom. Per har inte skirvit något namn på den så för att försöka få tag på ett namn spelad jag upp den för Per's son Arvid. Arvid tyckte sig känna igen den men inte visste om någonsin hade haft nåt namn. Arvid har dock vid flera gånger nämnt en låt som Per kallat för "Djupråbäckens brus". en låt som aldrig blev nedtecknad. Då jag tycker att det är en låt som borde få ett namn så har jag har tagit mig friheten att kalla den Djupråpolskan. Per uppkallade flera låtar efter Djuprå i Enånger där han bodde i många år, så namnet borde vara lämpligt. För att sammanfatta: dagens låt är (tills motsatsen bevisats), Djupråpolskan komponerad av Per Westberg.