Litet haver jag uti min kista

Nu blir det ytterligare en visa efter Agnes Edström, en riktig snyftare! Visan hörde jag först på en inspelning som Nils Forsman i Bölan gjort med Agnes – samma band som jag skrev ner "Hemlandet" från. Den här visan är dock av en helt annan typ. Melodin känns gammal och med sin nästan fanfariga inledning så går tankarna till hornlåtar och vallmusik snarare än skolsånger. Agnes sjöng även in visan för Svenskt Visarkiv när de gjorde inspelningar i trakten, men den gången sjöng hon bara två av verserna. Texten verkar vara fragment av någon längre visa. Jag har försökt hitta varianter på Agnes version men hittat få som passar in. Dock återfinns många textfraser i andra småvisor. Det är detta som får mig att tro att det ursprungligen går tillbaka på ett längre orginal som av olika anledningar brytits sönder. En annan visa som innehåller delar av samma text kan man se här. Om det är någon som träffat på visan på annat håll så får ni gärna höra av er. (Obs. de noterna som jag skrivit inom parantes är en variation som Agnes gör när hon sjunger den sista versen)

En visa jag vill sjunga....

Senaste veckorna har jag transkriberat en hel del visor och återfunnit flera som jag nästan hade glömt bort att jag spelat in! Dagens visa är en av dem, och den är av det mer utmanande slaget. Sångaren – jag låter honom vara anonym här – var själv lite osäker om vi verkligen skulle spela in den; någon kunde ju ta illa upp. Visan är nämligen speciell på flera sätt, först och främst så pekar den ut två kvinnor i enångers socken som prostituerade och bärare av diverse könssjukdomar. Dessutom så är kvinnorna inte fiktiva personer utan var säkert kända namn för många i trakten när visan diktades. Sångaren berättade att han i sin ungdom själv trott att namnen var påhittade och ovetandes hade sjungit visan för en av kvinnornas släktingar. Denne hotade med stryk om han inte slutade sjunga, men det var inte förrän han hade berättat om händelsen för sin mor och hon förklarade släktskapet för honom, som han förstod varför han hamnat i bråk. Så trots att visan idag mest verkar humoristisk - jag känner ju inte till så många visor som glatt talar om veneriska sjukdomar – så var den för inte så länge sedan ett medel för ryktesspriding och hån! På så sätt tycker jag att den är ett intressant exempel på att allt är inte frid och fröjd i visornas värld. Skillingtryck och ballader presenterar mord och hor i ett frånvarande rosaskimmer, där lyssnarna kan förfasas över andras olycka i en tid eller plats långt bort från deras egen. Till skillnad från dessa var nog många lokala visor – de som sällan blev upptecknade i samma omfattning – betydligt mer direkta. De talade direkt till, och om, de personer som sjöng och hörde dem. Det kan alltså finnas anledning att ha detta i åtanke när man sjunger dessa, idag, ofta dråpliga visor.
Men om vi lämnar allvaret och moralismen en stund så är det ändå en ovanlig och komisk visa! För att den ska bli fullkomlig är det är dock en sak som måste göras. Den näst sista versen saknar ett par strofer och trots många försök kunde inte sångaren komma ihåg texten. Jag utlyser därmed en tävling för bästa versrekonstruktion, priset är äran och om man är snäll kan man också få önska en låt!

Ps. "Dröppel" är en gammal benämning på gonorre, och "Fransos" är en annan benämning på syfilis.


”Svarta dö’n”, eller en visa jag vill sjunga....

En visa jag vill sjunga som är alldeles ny,
hon handlar om en flicka allt ifrån Borka by.
Hon heter Gerda Vinlöv och är ett härligt kön,
Och miss Linnea Broberg allt ifrån Tytterön.

De båda glädjesflickor nog väl vi känna till,
och som för allmänheten jag här uppräkna vill.
Ja, dessa fräcka luder som de nu heta må,
De sprida sträng venerisk åt dem som nosar på.

Först nämnda Gerda Vinlöv hon hastigt nog försvann,
Och när hon skulle hämtas var hon i Söderhamn.
Ja, troligtvis på kuren hon genast kosan tog,
när rykten börjar spridas om dröppel och fransos.

Men miss Linnea Broberg till doktorn åka fick,
Ty då var tiden kommen att undersökning gick.
Ja, nu har hon där varit i 14 dagars tid,
det var en hedersflicka som går med syfilis.

Ack hör ni gossar alla som har ett glatt humör,
ha ej sällskap med skökor som klädas i kulör
--- ---- ---?
----------?

Nu slutar jag min visa med dessa rader få,
Men det är sant och säkert allt vad här ovan står.
Som det går ord och sägner om dessa båda kön
Så borde denna visa få heta svarta dö’n!

"Hemlandet"

Dagens visa blir en skolsång efter Agnes Edström från Bölan i Enånger. På 1960-talet sjöng Agnes in en mängd visor för Svensk visarkiv. Några av hennes småvisor kan också höras på Caprice skiva "Vaggvisor och ramsor". Den här sången kommer dock inte från Visarkivet utan från en annan inspelning. För några år sedan så intervjuade jag Nils Forsman, hembygdsentusiast från Bölan, och det visade sig att han också hade spelat in Agnes. På Nisses band sjunger Agnes bland annat denna religösa och fosterlandsromantiska visa. Jag kallar sången för en "skolsång" då den fanns med i flera av de samlingar av lämpliga sånger för skolan som gavs ut i början av 1900-talet. Agnes var född 1903 så det är nog troligt att denna sång sjöngs regelbundet i byskolan när hon växte upp. Texten är komponerad av komminister Paul Josef Rosenius (1853-1930) och publicerades ursprungligen av honom i slutet av 1800-talet under namnet "Hemlandet". Josef ska enligt vad jag kunnat utröna varit son till Carl Olof Rosenius, en av frikyrkorörelsens förgrundsfigurer och författare till många psalmer och läsarsånger. Jag vet inte om Agnes sjöng från en tryckt text på inspelningen, men bortsett från några få ord så är den identisk med Rosenius text. Melodin är känd, en sökning på YouTube ger flera inspelningar av sången på samma melodi. Agnes sjunger den dock lite annorlunda jämfört med andra uppteckningar och inspelningar jag hittat. Framför allt följer hon textrytmen och fraserna väldigt tydligt, ibland på bekostnad av någon tydlig taktart. Slutfallet, där jag noterat 3/4 takt, är också annorlunda från andra uppteckningar – den första åttondelen i takten brukar förlängas så att det blir en vanlig fyrtakt. Agnes sjunger istället jämna åttondelar och gör ett markant ritardando i slutet av varje vers. På så sätt man får egentligen ingen känsla av taktartsbyte när hon sjunger, trots tretakten. Jag föreställer mig att sådana här sånger måste ha varit ett musikaliskt allmängods för många i Agnes generation, och åtminstonde tidigare blev dessa visor ofta ignorerade av folkmusikrörelsen. Idag tror jag nog att man ser värdet av dessa visor, på många sätt säger de nog mer om samhället i början på 1900talet än den "äldre" repertoar som omhuldats bland många. Men, det är klart, lite enahanda blir det ju också att bara sjunga om Gud och fosterlandet hela tiden...

Här följer hela texten så som Agnes sjöng den för Nils Forsman.

"Du Hemmets Jord", eller "Hemlandet"

Du hemmets jord där jag som liten lekte,

din blotta åsyn gör min känsla varm.

Här var det modershänder ömt mig smekte,

här blev jag lyft uppå min faders arm.



Och här är fläcken där jag först såg ljuset,

och här jag nötte mina barnaskor.

Än står det kvar, det gamla kära huset

med många minnen ifrån far och mor.



Här fick jag se en bok för första gången, 

jag gått i skola här och samlat rön. 

Här övade jag in den första sången, 

och här jag lärde mig min första bön.



Hur mycket gott och skönt jag här mig lärde,

på skolans bänk och vid föräldrars bord,

och därför sätter jag det största värde

på denna lilla plats utav vår jord.

Här har jag många kära barndomsvänner

som kunna minnas väl den tid som flytt.

När dem jag råkar i mitt bröst jag känner,

som om det gamla bleve åter nytt.



Här har jag ställen för mitt minne kära,

på kyrkogården där jag ofta stått.

Här kan jag liksom komma mera nära

de trogna vännerna som hädan gått.



Malena och Bodasmeden

Arvid Westberg har varit en av mina största källor till folkmusik och dans i Enånger med omnejd. Trots att han nu är över 90 år gammal så brukar det kunna dyka upp ny visor när vi träffas. Den här sången spelade vi in när vi sågs i sommras och häromdagen så fick jag för mig att transkribera den och göra lite efterforskningar om vad det var för bit. "Malena och Boda-smeden" hörde Arvid sin far sjunga tillsammans med några andra gubbar när de hade tagit sig några glas att dricka. Arvid trodde att det kanske var en del av någon längre bit, men att det framförallt var att det förekom en "Boda-smed" i visan som gubbarna verkade ha tagit fasta på (fadern, Per, var både smed och bosatt i Boda). Den här texten sjöng Arvid:

”Malenas näsa hon satt på sne’.
Det hände sig i gröna lunden.
Hon kôm te gräla med en Bo’a sme’,
han tog ett häftigt tag med tången.”

Med tanke på textens andra strof trodde jag först att det kanske var en ballad-parodi från någon revy, eller teater från sekelskiftet. Men när jag började bena lite så visade det sig att visan är betydligt äldre än så! Arvids korta bit är egentligen bara en vers av en längre visa som enligt ett skillingtryck heter, ”En nyutkommen visa om Jan, som drog Skruf-Malena på en kjälke öfver Riddarfjärden”. Vistexten – som kan ses i sin helhet här –ska vara en parodi på Anna Maria Lenngrens dikt "Min Salig Man" och ska ha varit införd i Uppsala Tidning 24/5 1800 under namnet "Min Salig Hustru" . Den kom ut i ett flertal skillingtryck i början av 1800-talet. Intressant nog så har texten även letat sig över till svensk-talande Finland där den uppges ha använts som sångtext till en menuettmelodi!
En spridd visa med andra ord som i Arvids variant anpassats för att passa den lokala Boda-smeden! Avslutningsvis några ord om uppteckningen. Jag har roat mig med att försöka notera den med en hel del detaljer, men det kan göra noten lite svårläst för den ovane så här kommer några råd. Arvid sjöng låten med ett väldigt tydligt glissando på ordet Sme', det har jag noterat genom ett streck mellan e och d i den takten. Behandla triolerna som två åttondelar och de små kommatecknen på översta notraden är bara där för att markera frassluten. Det var allt för den här gången!

"Haner å höner å tuppar hå hå..."

Agnes Edström var född 1903 och kom från Bölan (lindefallet) i Enånger. Några av hennes syster Ingrid Enströms visor finns med i en liten bok som heter Visor från Hälsingland. Både Agnes och Ingrid spelades in flera gånger och Agnes kan också höras på en av Caprice folkmusikskivor, Vaggvisor och Ramsor. Min transkription går tillbaka på en inspelning från Bölans hembygdsförening som jag fick låna av hembygdsentusiasten Nils Forsman. Visan, som ibland kallas för Hönsgummans visa, räknas som en politisk visa där hönsgården blir en metafor för ränkerna vid det svenska hovet. Den ska ha skrivits 1751, i samband med Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning, av kyrkoherden i Huddinge, Olof Carelius (1702-1758). En längre text kan hittas på Dagens visa.