En liten polska efter Holger Sjödin

Den här låten har jag efter Bertil Westling som i sin tur lärt sig den av Holger Sjödin från Finnika, Enånger. Holger spelade lite fiol men var blyg och spelade ogärna när det var folk som lyssnade. Enligt Bertil så spelade Holger varje repris bara en gång så för att göra en lite större har jag dubblerat den. Holger hade förmodligen låten efter sin far, Kalle Sjödin (1866-1938). Spet-Kalle, som han kallades, och hans bröder finns det många historier om. En granne till mina föräldrar, Gunnar Åkerlund berättade att han varit på ett bröllop där Kalle spelade när han var liten. Det var dåligt drag på dansgolvet och folk dansade lite som de ville till musiken. Till slut blev Kalle, som var ensam spelman, förbannad på att han inte hördes igenom allt osynkroniserat trampande så han reste sig och skrek "Ni kan väl stampa ordentligt i allafall!". Spelmannen Kaj Berglund hade en liknande historia och berättade att Kalle ibland brukade knyta fast grytlock på fötterna för att takten skulle höras ordentligt!
Ett tag efter att jag lärt mig den här polskan så slog det mig varför den var så kort. Det är nämligen bara den andra reprisen av en längre låt. Konstigt nog så spelade både Bertil och jag en version av den längre polskan, en låt efter Martin Larsson i Nianfors, men vi tänkte aldrig på att de två var så lika varandra. Det var först då jag hittade en annan variant i Jonssons notsamling som det slog mig att det var samma låt. Jag har lagt upp Jonssons version så att ni kan jämföra själva. Det är en väldigt spridd polska som man hittar i versioner från stora delar av Hälsingland, bland annat efter Snickar Erik. Vi det här laget har jag vant mig att spela Holgers andra repris som en låt för sig men det är ändå rätt kul när man oväntade hittar samband!