Polska av Jonas Kjellin

Nu har jag varit uppe i Hälsingland i några dar och haft tillgång till mer av mitt material. Den här polskan kommer från en samling noter som tillhört klockarsläkten Stakel. Stakels noter består av ett par notböcker och en mängd lösblad som verkar komma från olika håll. Polskan är noterad på ett sådant blad och är signerad med två snirkliga initialer som snarast ser ut som NH. Efter att ha sett ett flertal låtar signerade av Jonas Kjellin känner jag mig dock rätt säker på att det är hans signatur, dvs JK fast med en massa extra krummelurer på. Förutom detta notblad så har jag hittat få kopplingar mellan Stakel och Kjellin, men bägge var musiker i trakten ungefär vid samma tidpunkt så jag utgår ändå från att de kände till varandra. Kjellin har en starkare koppling till Andreas Jonsson då han ska ha lärt denne att läsa noter. Jonas var född 1836 i Bölan men flyttade redan i slutet av 1860-talet norrut till Sundsvall och sedemera Östersund. Det finns en bild och lite mer att läsa om Jonas på Sockenbilder.se.
Låten har överskriften "Polska" och saknar bindningar och andra spelanvisningar. Slutfallen, de tre sista tonerna, i takterna 3 och 7, i första, och 7 i andra reprisen, är lite svårtydda och jag har valt ett som jag tycker passar in. Det står inte uttryckligen att Jonas Kjellin har komponerat låten men jag vet att han var en flitig kompositör av låtar i denna mer eleganta stil så det verkar inte otroligt.

Ost, sill och bröd och brännvin

Nu har det varit ett litet avbrott i låtbloggandet, men förhoppningsvis kommer jag ha tid att lägga upp mer i jul, då jag också har tillgång till mer av mitt låt och vismaterial. Tillsvidare kommer här en liten vistrall som Hanna Karlsson i Rogsta sjöng för mig. Visan had hon lärt sig av sina föräldrar Per och Hilda Westberg i Enånger när hon var liten. Visa är nog bara en del av en längre melodi på "Var det du eller var det jag" temat, men Hanna kunde inte minnas att hon hört sina föräldrar sjunga något mer än den här lilla stumpen. Texten är lite kryptisk, vad länsmannen och stämmningar har med valsandet att göra är oklart! textformeln "ost, sill och bröd" eller kanske vanligen "ost, smör och bröd" dyker upp då och då på gamla dansmelodier (om jag inte minns helt fel har Anders Rosen nämnt detta i sin skivserie om polskans historia), så det är kanske så att en äldre text har anpassats lite för att passa in i något nytt sammanhang? Jag tänker alltid att jag ska göra en till repris till den här visan, den är väldigt fin men känns lite för kort för annat än eget bruk. Tillsvidare får den dock vara som den är och hålla tillgodo med att bli trallad hemma i lägenheten.

Efterlysning

Har någon hört denna melodi någonstans? Den finns med bland valserna i Anders Englins notsamling och är där noterad i 6/8 vilket gör den väldigt svårläst. Jag har skrivit om den till 3/4 vilket känns mer naturligt. Funderar på om det kan vara en visa, eller något övningsstycke för nybörjare. Den rätt söt men jag stör mig lite på att den känns bekant trots att jag inte kan placera den, om det är någon som känns vid den så hör av er!

En liten polska efter Holger Sjödin

Den här låten har jag efter Bertil Westling som i sin tur lärt sig den av Holger Sjödin från Finnika, Enånger. Holger spelade lite fiol men var blyg och spelade ogärna när det var folk som lyssnade. Enligt Bertil så spelade Holger varje repris bara en gång så för att göra en lite större har jag dubblerat den. Holger hade förmodligen låten efter sin far, Kalle Sjödin (1866-1938). Spet-Kalle, som han kallades, och hans bröder finns det många historier om. En granne till mina föräldrar, Gunnar Åkerlund berättade att han varit på ett bröllop där Kalle spelade när han var liten. Det var dåligt drag på dansgolvet och folk dansade lite som de ville till musiken. Till slut blev Kalle, som var ensam spelman, förbannad på att han inte hördes igenom allt osynkroniserat trampande så han reste sig och skrek "Ni kan väl stampa ordentligt i allafall!". Spelmannen Kaj Berglund hade en liknande historia och berättade att Kalle ibland brukade knyta fast grytlock på fötterna för att takten skulle höras ordentligt!
Ett tag efter att jag lärt mig den här polskan så slog det mig varför den var så kort. Det är nämligen bara den andra reprisen av en längre låt. Konstigt nog så spelade både Bertil och jag en version av den längre polskan, en låt efter Martin Larsson i Nianfors, men vi tänkte aldrig på att de två var så lika varandra. Det var först då jag hittade en annan variant i Jonssons notsamling som det slog mig att det var samma låt. Jag har lagt upp Jonssons version så att ni kan jämföra själva. Det är en väldigt spridd polska som man hittar i versioner från stora delar av Hälsingland, bland annat efter Snickar Erik. Vi det här laget har jag vant mig att spela Holgers andra repris som en låt för sig men det är ändå rätt kul när man oväntade hittar samband!

En sista gånglåt efter Olles Johan Olsson, Galven

När jag satt och transkriberade de två tidigare låtarna efter Olles Johan så råkade jag även på den här gånglåten som han spelar i slutet av inspelningen. Så, för att göra rent hus på Olles Johan så skrev jag ner den också. Johan presenterar inte låten något särskilt men antyder efteråt att den spelar nog Sigvard Stolt också. Jag kan dock inte minnas att jag hört den förr men den finns säkert inspelad någonstans. Det är en enkel men fin låt som Johan spelar ganska långsamt med ett härligt sug. Se till att få till blandningen av punkteringar och sextondelar så att den inte blir tråkig och slät. Johan spelar på samma C-spel som tidigare så jag har transponerat till D igen.

Två låtar efter Olles Johan, Galven

Olles Johan var storebror till Olles Jonke och spelade enradigt durspel. Jag kommer inte ihåg exakt när Johan var född men jag har för mig att det var på 1870-talet. Låtarna kommer från en inspelning som spelmannen Sigvard Stolt gjorde någon gång på 60-talet. Johan ska då ha varit 91 år gammal. Det var rätt svårt att teckna ner bitarna då Johan spelar olika genom nästan varje repris. Många av variationerna är nog på grund av ovana - det verkar ha varit ett tag sen Johan spelade - men andra nog kan vara medvetna. Flera av variationerna är instrumentidiomatiska, dvs. helt enkelt saker som funkar bra på enradigt durspel men kanske inte på fiol. Jag har i första hand försökt få till en notbild som är spelbar och skippat en del av variationerna, de som snarare känns som missar. Valsen hade Johan lärt av en durspelare som kallades Spjut-Jon. Jon var några år åldre än Johan och arbetade som dräng i en av gårdarna i Galven. Polketten får ingen speciell introduktion på inspelningen, Johan spelar den bara efter att Sigvard ber honom att "ta en till". I polketten så använder Johan bara basknappen i kompet. I stort sätt så håller han basen intryckt genom hela låten, vilket funkar bättre än vad man skulle kunna tro. Låten är rätt spridd, andra reprisen finns till exempel som sångleksmelodi på åland med texten "ingen nöd och ingen sorg, kejsaren bor i petersborg". Johan spelar på ett enradigt durspel i C-dur, i och med att jag själv brukar spela på ett D-spel så har jag transponerat låtarna till D-dur istället.

Galven

Många av mina favoritlåtar kommer från trakten av Arbrå och Alfta, och det är kanske framför allt låtar som spelats av spelmanen Olles Jonke, Jonas Olsson från Galven. Jag har lärt mig många av hans låtar från sonen Olle, som spelar dom med sin alldeles egna stil, men även från Ulf Störlings skivor och inspelningar på viskarkivet och Hälsinglands folkmusikarkiv. Den här gånglåten har jag fått från en inspelning av Rolf Westerlund som finns på arkivet i Ljusdal. Rolfs inspelningar är rätt röriga och det var inte alltid han skrev ut var och när den var gjord, eller ens vem som är på inspelningen. Trots det så innehåller de en hel del guldkorn!. Om jag inte missminer mig så ska just den här inspelningen vara från en låtkurs i Arbrå i slutet av 70 eller början av 80-talet, Jonke dog 1981 så det kan knappast vara senare. Jonke spelar otroligt bra på inspelningen och dessutom två låtar som jag inte har hört honom spela på någon annanstans. Durspelet han använder går C-dur men jag har transkriberat till D-dur då jag tidigare har lärt ut den i den tonarten. En jäkligt bra låt som jag nästan får lite cajun-vibbar av!

En stackars fattig malaj...

Bland Per Westbergs noter fanns inte bara polskor och gammeldans utan även denna slow-fox. Det var egentligen lite oväntat att hitta en sådan låt bland Pers noter. Enligt sonen Arvid så var fadern inte särsklit förtjust i den 'moderna' musiken. Arvid mindes att Per brukade lyssna när han övade med sin gammeldanskvartett hemma på gården, men varje gång det blev en jazzlåt så gick Per därifrån för att genast återkomma så snart de spelade en schottis eller vals! Det är möjligt att noten kommer från Arvids tid som kontrabassist, så Per kanske är oskyldig. Låten kommer från en svensk 30-tals film i Regi av Gustaf Edgren. I filmen framfördes den troligtvis av sånggruppen Wiggers kvartetten som ska ha spelat 'malajer' i filmen. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon inspelning med låten men här finns ett exempel på hur Wiggers lät i filmen. Räknar med att det blir en hit på stämmorna nästa sommar.... (Tillägg: Malajens klagan, som den också heter, är komponerad av Jules Sylvain)

Herr Peders sjöresa

Både Arvid Westberg och hans syster Hanna Karlsson i Rogsta har sjungit den här versionen av balladen Herr Peders sjöresa för mig. De trodde att det var deras mor Hilda Westberg, eller kanske fadern Per, som brukade sjunga den när de var små. Herr Peders sjöresa är förmodligen den vanligaste medeltida balladen i Sverige och oftast så är det samma melodi som används, nämnligen melodin till Evert Taubes "Möte i Monsunen" (men mer troligt är kanske att han stulit melodin från Herr Peder...). Arvid och Hanna sjöng dock en annan melodi en den vanliga. Hanna använde också samma melodi till ett skillingtryck (kommer inte ihåg vilket nu). De använde bägge en tryckt text (ur gamla visboken) men det märktes att den ibland inte stämmde med deras minne av hur texten skulle gå. Det är möjligt att den här melodin kanske hör till någon annan visa urpsrungligen men att den i familjen Westberg kommit att förknippas med Herr Peder istället. Tyvärr kunde jag inte hitta tag på min inspelning med Arvid och Hanna när de sjunger visan - den ligger nog nedpackad någonstans - men då jag har sjungit den rätt mycket så har jag helt enkelt skrivit ner hur jag tycker att melodin går. Dagmar Berglund sjöng också balladen fast med den sedvanliga 'Taube' melodin. Dagmar hade dock redigerat den tryckta texten och stryckit över och lagt till i boken så att den glick som hon mindes den. Jag har bara tagit med första versen i min uppteckning en längre text finns till exempel här. Liksom många medeltida ballader kan man hitta versioner på Herr Peders Sjöresa i stora delar av skandinavien och nordeuropa. I England kallas den Brown Robyn's Confession och slutar betydligt lyckligare än den svenska versionen.

Oskar I:s vals

Oscar II:s vals i Eb-dur är välkänd låt för många Hälsingespelmän. Den låten ska ha fått sitt namn då Jon Ersson och Lillback Olle spelade valsen för Oscar II och denne blev så förtjust att han lånade den sitt namn. Den här valsen verkar dock ha en mer direkt koppling till Sveriges kungligheter. Så vitt jag har kunnat utröna så kan den mycket väl vara komponerad av Oscar I (1799-1859). Valsen föreskommer i en mängd notsamlingar från mitten av 1800-talet och han, eller ibland 'Prinsen' uppges ofta som kompositör. På den här noten avslöjar K:et framför namnet att noten är skriven efter 1844 då Oscar kröntes till kung. Noten kommer återigen från familjen Jonssons nothäften, men som jag nämnt så finns den i en stor mängd notsamlingar tex. från Skåne, Närke, Östergötland, Uppland, Gotland och Hälsingland. Den ska även finnas i en version efter Timas Hans (tror det är nummer 703, men är osäker på detta, kolla gärna). För några år sedan, då jag höll på att sätta mig in i låtarna ur Jonssons nothäften, så hälsade jag på ett barnbarn till Andreas Jonsson. Förutom att intervjua henne om musik i familjen så spelade jag bland annat den här valsen för henne. Hon tyckte sig känna igen den (eller åtminstonde typen) som en låt hennes farbror Lars-Erik Jonsson brukade spela på fiol. Vad jag har hört om denna Lars-Erik så ansågs han inte vara 'fullt klok' men tyckte om att spela fiol och berätta historier. Enligt Arvid Westberg, så brukade han bland annat stämma om fiolen och spela 'Tyska klockorna' med knäppningar. Då Lars-Eriks fiol var försedd med ett set 'antika' sensträngar, och stämningen blev därefter, så var det inte alltid som Lars-Eriks fiolspel var så njutbart! Trots att Oscars vals verkar ha varit spridd i en rätt stor del av Sverige så har jag aldrig hört någon som spelat den, varken på inspelningar eller på stämmor. Jag föreställer mig att den här sortens låtar – dvs. låtar komponerade för, antar jag, salongsmusicerande på piano eller fiol – först och främst spreds och spelades av notkunniga spelmän som kunde ta del av aktuell musik via nottryck eller handskrifter. Sen kan jag tänka mig att den här valsen var som mest populär under Oscar I:s levnad men att den inte längre kändes lika aktuell efter hans död. Oavsett så är det en kul låt med en intressant bakgrund, håll till godo.

Olle Nordén och Johan Forsberg

Olle Nordén d. ä. och hans låtar är välkända för de flesta hälsingespelmän, men minde känt är att en av hans första inspirationskällor till fiolspelet var enångerspelmannen Johan Forsberg d.ä.. Johan arbetade som skogsarbetare i Arbrå/Alfta trakten när Olle var ung. Det verkar inte som om Johan inte alltid var så förtjust i att Olle kom och ville höra fiolspel var och varannan dag. Johan höll på låtarna och verkar ha varit orolig att pojken skulle 'ta' hans låtar. Men Olle fick ändå med sig en del bitar och från brev som finns bevarade mellan de två så verkar de ha hållit kontakten även när Johan flyttat tillbaka till Enånger. Den mest kända biten som Olle fick med sig från Johan var Marbäcken, en polska som också finns i Thore Härdelin d.ä nothäften och i Svenska Låtar. Enligt vad jag hört hade Johan arbetat på låten för att spela den på en tävling och ville absolut inte att Olle skulle komma och knycka den från honom. Trots idoga förfrågningar vägrade han att lära ut den. Men en notkunnig arbetskamrat till Johan hade vid något tillfälle tecknat ner den och från denne fick Olle tag på noterna. När Johan sedan hörde Olle spela den blev han förbannad och påståg kategoriskt att han själv komponerat låten och att Olle inte skulle spela hans komposition. Det verkar dock inte som om Johan komponerat låten själv, Johans söner ska tydligen ha sagt att fadern bara hade utvecklat en enklare låt, eventuellt efter en Norrala spelman kallad Marbäckslasse. Vid tillfälle ska jag försöka lägga upp några versioner av Marbäcken här men nu till en annan 'Johan och Olle' låt. Den här polskan kommer från en inspelningen med Olle som finns på Hälsinglands folkmusikarkiv men om jag kommer ihåg rätt är det en kopia från Visarkivets samlingar. Polskan finns i en näst intill identisk version i Hans Nilssons '25 Hälsingepolskor'. Jag tycker den är rätt kul i sin enkelhet. Den känns lite udda, lite som om den inte helt bestämt sig för vart den ska ta vägen.

"Haner å höner å tuppar hå hå..."

Agnes Edström var född 1903 och kom från Bölan (lindefallet) i Enånger. Några av hennes syster Ingrid Enströms visor finns med i en liten bok som heter Visor från Hälsingland. Både Agnes och Ingrid spelades in flera gånger och Agnes kan också höras på en av Caprice folkmusikskivor, Vaggvisor och Ramsor. Min transkription går tillbaka på en inspelning från Bölans hembygdsförening som jag fick låna av hembygdsentusiasten Nils Forsman. Visan, som ibland kallas för Hönsgummans visa, räknas som en politisk visa där hönsgården blir en metafor för ränkerna vid det svenska hovet. Den ska ha skrivits 1751, i samband med Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning, av kyrkoherden i Huddinge, Olof Carelius (1702-1758). En längre text kan hittas på Dagens visa.

Massor av Morska Marscher

Många marcher i Hälsingand går tillbaka på de militärmarcher som gärna spelades av blåsorkestrar vid de olika bruken i landskapet. Kollar man i Svenska Låtar så finns en mängd kommentarer till låtar som visar denna koppling. Enligt Kaj Berglund så brukade enångersspelmannen Johan Sjödin, då bosatt i Njutånger, bland annat spela Finska Rytteriets Marsch på fiol. Johan var son till spelmannen Kalle Sjödin, Spet-Kalle kallad. Det är efter Johan som Kaj Berglund och Bertil Westling fick den slängpolska efter Spet-Kalle som många folkdanslag numer dansar "Slängpolska från Enånger" till. De här noterna till Finska rytteriet är tagna ur Jonsson notsamling och det visar kanske att Johan inte var den enda fiolspelmannen som intresserade sig för militärmarscher. Den andra marchen är från en äldre notsamling som har ägts av familjen Stakel. Jonas Stakel (f. 1746?), hans son Jonas (f.1780) och sonson Jonas (f. 1813), kan alla ha skrivit i noterna. Då alla har samma namn är det rätt svårt att veta exakt vem som är huvudansvarig. Jagtycker att den här låten är riktigt bra; C-dur och pampigt som bara den! Andra stämman har jag lagt till men de dubbelgrepp som finns i första stämman kommer alla från orginalnoten.
Nu åker jag bort några dar så det blir paus i 'låtandet' över helgen.

Hôpp ôpp i tak, Långskånken

Det här är två småvisor jag fått från Dagmar Berglund från Finnika i Enånger. Dagmar var storasyster till Bertil Westling och kunde en massa småvisor. När jag träffade henne första gången så sa hon att hon inte kunde sjunga, men senare visade det sig att hon trott jag menade 'riktig' musik, typ schlager och pop. Tyvärr så hade hon problem med halsen vid mitt andra besök och hade svårt att få rösten att hålla. Som tur var hade hon spelat in en massa visor på sin kassettbandspelare för flera år sedan och innan jag kom så hade hon spelat in några till på samma kassett. De här noterna har jag skrivit ner från dom inspelningarna. 'Hôpp ôpp i tak' är en väldigt spridd polskatrall som man hittar lite över allt i Hälsingland. Intressant är att Dagmar sjunger med tydlig triol i början av några takter, detta är inte heller helt ovanligt bland flera fiolspelmän i trakten. Långskånken är en vaggvisa i valstakt som även den är rätt spridd. När jag gick på Malungs folkhögskola så brukade jag sjunga en rätt lik variant från Gotland. Den känns inte så där jättegammal, kanske är det ursprungligen en revyvisa eller en skämtvisa från något 1800tals tryck.

'Sprittande Glädje' och Vals efter Lars Johan Burman

När jag träffade smeden och sångaren Arvid Westberg för första gången 2002 så trallade han den här valsen för mig. Jag tyckte den var svår att få någon ordning på men Arvid var väldigt angelägen om att jag skulle lära mig den. För många år sedan gjorde han ett eget försök att teckna ner valsen men blev aldrig helt nöjd. Efter några år med sporadiskt experimenterade så har jag till slut fått till en version som både Arvid, och jag är nöjda med. Den här versionen baseras på min inspelning av Arvid, hans egen uppteckning och en inspelning från mitten av 1970 talet av Rolf Westerlund där Arvid också trallar valsen. Arvids pappa lärde sig låten av spelmannen Lars Johan Burman. Lars Johan var född i mitten av 1800 talet och dog i slutet av 1930 talet. Enligt Fredik Winblad von Walter var han den sista spelmannen i trakten som kunde hela den gamla bröllopsordningen, dvs. alla matlåtar, bröllopsdanser och marcher som skulle spelas i en viss ordning under bröllopet. Enligt Arvid skulle Lars Johan ha låten efter sin farfar och han brukade använda den för att få fart på dansarna igen när de började krokna framåt nattkröken. En variant av låten, i A-dur, finns också bland Jonssons noter där den lämpligt nog kallas 'Sprittande glädje' (se not). Andra reprisen återfinns också i flera polskor från gränstrakterna mellan Sverige och Norge, bland annat efter Spak Erik i Särna.

Polska efter Johan Forsberg d.y.

Detta är en C-dur polska jag lärt mig av Bertil Westling. Han hade den efter Johan Forsberg d.y. bror till Ragnar Forsberg som jag nämnt tidigare. Jag återkommer med mer information om denna låt och en not senare.

Nr. 3 ur Anders Englins notbok

Den här polskan, som har varit en av mina absoluta favoriter, kommer även den från familjen Jonssons noter. Den finns i Englins notbok och i renskrift i en av de andra nothäftena. Jag valde att lägga upp en kopia ur Englins då jag tycker den är relativt lättläst och innehåller mycket information. Polskan finns i en mängd versioner i södra norrland, och kanske även på andra håll. Ofta går den helt eller delvis i moll. Alftaspelmannen Olles Jonke spelade den till exempel mestadels i moll, hans version kan höras på 'Fiddle Tunes from Hälsingland' som kan beställas från skivbolaget Hurv.

D-bas polska

Den här polskan är tagen ur Per Westbergs notsamling. G-strängen är nedstämd till d och låten är noterad med hänsyn till detta. Polskan finns i en mängd varianter runtom i Sverige och just den här är väldigt lik en version i Julius Bagges samling med gotlandspolskor. Jag tror att det ska vara ett rent d-dur ackord i första takten i andra reprisen och inte ett ciss på toppen som det är skrivet. På Svenskt Visarkiv finns en inspelning med Ragnar Forsberg där han spelar polskan. Ragnar kallade den för 'Kärringträtan' och sa att han hade den efter sin far Johan. Johan var ofta hemma hos Per och spelade så det är inte omöjligt att låten har kommit därifrån. Just gotlandspolskor verkar ha varit populära bland notkunniga spelmän i början på 1900 talet och bland Pers noter finns flera låtar som uttryckligen är gotlandspolskor (Romins, Åkermans mfl.) Detta intresse kan ha berott på Bagges notsamling som publicerades i slutet av 1800talet och kanske också Jacob Adolf Häggs samling av Gotlandspolskor satta för piano. Jag föreställer mig att dessa virutousa gotlandslåtar banade väg för de så kallade hälsingelåtarna (Öst, Hall mf.) som kom senare.

Johan Enströms Julpolska

Låt som Georg Jonsson tecknade upp i Enånger på 1930 talet, bra slängpolska!

Notsamlingar och en kadrilj

Andreas Mickel Jonsson, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg, var fiol och eventuellt också klarinettspelman i byn Tosätter i Enånger. Han kallades ofta bara för Andreas i Tosätter eller Jon-Anners Andreas efter gården han bodde på. Andreas var notkunnig och hade i sin ägo ett flertal notböcker som vid hans död gick i arv till hans son Anders-Johan Jonsson och senare till dennes son Georg Jonsson. Både Andreas son och sonson fortsatte att fylla böckerna med låtar så där finns allt från konsertpolonäser till hambo, polka och foxtrot. Samlingen består av 6 nothäften signerade familjen Jonsson, ett häfte med signaturen Anders Englin och ett antal lösa blad. Den äldsta boken är förmodligen Englins notbok (1854), och många av låtarna i de övriga böckerna är renskrifter från denna. Alla häften finns kopierade på Hälsinglands folkmusikarkiv och orginalen finns kvar hos Georg Jonssons släktingar.
Andreas ska ha lagt ner mycket tid på att lära fiolteknik. Bland annat lärde han sig noter och, av nothäftena att dömma, även avancerade polskor och valser av klockaren Jonas Kjellin i Bölan. Enligt ett av hans barnbarn ska han även ha åkt skridskor till Arbrå (över nianfors sjöarna) mitt i vintern för att höra violinisten Sörenson spela och att lära sig dennes rullstråk. Enligt samma utsago ska han ha spelat på nästan 100 bröllop i trakten. Andreas var trots detta inte någon särskilt bra dansspelman. Åtminstonne inte på egen hand, men om han fick någon som sekunderade på fiol eller durspel så gick det bra. Från vad jag har hört om Andreas, och med utgångspunkt från hans noter, får jag känslan av att han framförallt spelade avancerade polonäser och valser, så som låtar av von Esser och Vogler, och att det var detta som gjorde honom populär som bröllopsspelman. Genom att ha avancerad fiolmusik och inte bara monotona polskor vid bröllopet så köpte sig brudparet en viss social status, att man sen var tvungen att ta in en extra spelman till dansen var nog inte hela världen. Andreas storhetstid som spelman var i mitten och andra hälften av 1800talet. Tyvärr drabbades han senare av psykisk sjukdom. Han ska ha utvecklat en besatthet av sin fiol och ville hela tiden veta var den var men vägrade spela på den. Han blev aggresiv och tIll slut var familjen tvungen att ha honom inspärrad i ett rum på gården. Enligt ett av barnbarnen så låg fiolen alltid väl synlig på ett bord i rummet så att Andreas aldrig skulle behöva oroa sig för vart den tagit vägen.
Bland familjen Jonssons noter finns ett fåtal bitar som Anders-Johan tecknat upp direkt efter sin far, denna kadrilj är en av dom. Jag brukar spela den som polka eller snoa.

D-moll polska

Här kommer en till lysande moll-polska, denna gång efter Magnus Olsson från Bölan, eller Lindefallet om man så vill, i södra delen av Enångers socken. Den här låten och några till spelade Ragnar Forsberg (1916-1986?) för Bertil Westlings rullbandare 1968. Ragnar, som då bodde i Gävle, hade låten efter sin far Johan Forsberg d.ä. (1872-1948) som i sin tur lärt den av Magnus Olsson. Magnus ska ha varit elev till Tomtgubben och levde in på 1900 talet. Han ska ha varit anmäld till spelmansstämman i Delsbo 1908 och var på plats men vägrade att spela då en funktionär tog i från honom den brännvinsflaskan han skulle lugna nerverna med innan han gick upp på scenen. Få jag träffat har kunnat berätta något om Magnus. Bertil Westling gjorde en längre intervju med en av Magnus grannar i slutet av 1960 talet och från den framgår att han var skomakare, om än en rätt dålig sådan som föredrog att spela fiol. Helmer Jonsson (1916-2003?), barnbarn till spelmannen Andreas Jonsson, berättade en del om Magnus för mig, bland annat det om delsbostämman, men i övrigt har han varit lite av en 'hal fisk' i min forskning, ofta omnämnd men sällan ihågkommen.

G-moll polska

När jag började intressera mig för folkmusik i slutet av 90-talet så var jag mest intresserad av alla häftiga instrument som verkade finnas och ha funnits i Sverige och annorstädes. Jag spenderade bland annat en hel del tid med att bläddra i Jan Winter och Per-Ulf Allmo's böcker om liran och säckpipan i Norden. Framförallt blev jag facinerad av de två liror som hittats i Enånger och när jag började intressera mig för enångerslåtar hoppades jag på att hitta melodier som skulle kunna ha spelats på dessa. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort och nu, med lite mer erfarenhet av folkmusik och historia, så har jag nog slutat leta efter några specifika lirlåtar. Det finns dock några bitar som känns ålderdomliga och som kittlar fantasin lite extra. Den här polskan är en av dom. Den fanns i en rätt stor notsamlig som jag fick låna av Arvid Westberg i Vedmora, Enånger. Noterna hade tillhört hans far Per Westberg (1886-1975) som var fiolspelman och smed. Det är möjligt att Per har komponerat den men hans egna kompositioner brukar ha namn och vara i en helt annan stil. Per har heller inte angivit om det ska vara fiss istället för f, i g-moll brukar ju det var rätt vanligt. Jag spelar med f men det är väl upp till var och en att göra det beslutet. En av de saker som gör att låten känns ålderdomlig är att de två första takterna i andra reprisen gå utmärkt att oktavera ner utan att det känns konstigt. På så sätt får den ett mindre omfång som kanske skulle kunna passa på en lira, eller annat äldre instrument, men som sagt det är mest fantasier. När jag spelade den för Arvid så kallade han den för en senpolska och tyckte sig minnas att Per spelade den tillsammans med sin svåger Johan Enström (1889-1968?) som sekunderade på fiol. Johan Enström kommer jag att få anledning att återkomma till senare då han var en av få enångerspelmän som blev inspelade av Svenskt Viskarkiv. Nog om detta, en bra gmoll polska blev det idag, spela den!

Polonäs

Den här låten kommer från en handskriven notsamling som ägdes av spelmannen Andreas Jonsson (1838-1916?) från Tosätter i Enånger. Samlingen innhåller flera hundra låtar av olika slag, såväl 'modern' musik som polonäser och kadriljer. Just den här låten verkar ha varit populär bland skickliga spelmän i Hälsingland. En lite annorlunda version spelades bland annat av Pajas och Tulpan i Alfta. En mycket mer lik variant finns i Per Westbergs (1886-1975) notsamling. Per, som också var från enånger, skriver att låten tillhörde 'Tômtgôbbens' repertoir. Tômtgôbben som levde under första halvan av 1800-talet var i sin tur far till Jonas Kjellin(f1836-191?) som Andreas Jonssons lärde sig noter av. Nog med spelmansgenelogi för den här gången, återkommer med mer information om dessa personer vid ett senare tillfälle.

Njutånger

Den här låten finns med i ett nothäfte jag gjorde 2008. Den är en av bara ett fåtal låtar upptecknade i Njutånger.