Till minne av Martin Larsson (1915-2011)

“Martin Larsson lever!”, står det med stor stil i en av mina gamla anteckningsböcker, men det gör han inte längre. Den 11 maj avled spelmannen Martin Larsson i sitt hem i Sörforsa. Martin var från den lilla byn Nianfors som ligger ungefär halvägs längs vägen mellan Njutånger och Vallsta. När jag började lära mig låtar från enångersspelmannen Bertil Westling, så var en polska efter Martin Larsson en av de första bitarna han lärde mig. Bertil hade träffat Martin på 60talet men de hade sedermera förlorat kontakten. Det var först flera år senare som jag på omvägar fick reda på att Martin fortfarande var i livet, där av min notering. Martin visade sig då, vid 92 års ålder, vara vid god vigör och vid mitt första besök så bjöd han både på kaffe med dopp. och mängd historier om spelmän och musik i Nianfors.
Martin var född 1915 och när han växte upp spelades det fortfarande polska (både gammelpolska och hambopolska), vals, och hyfs till danserna i byn. Hans första instrument var en gitarr, men enligt hans egen utsago så var strängarna på de gamla gitarrerna så hemskt hårda att han fick ont i fingrarna . Så, han började spela fiol istället. I byn fanns spelmannen Bör Johan och han hjälpte Martin att komma igång med fiolspelet. Bör-Johan var också fosterfar åt Edvin Thillberg, som sedermera blev ett känt namn inom den hälsingska folkmusikrörelsen. Johan hade i sin tur lärt sig många låtar efter Hult Lars dy., som under en period bodde och arbetade i trakten. Det fanns många historier om Hult Lars och Martin berättade dem gärna. Till exempel så gick det rykten om Hult Lars stela lillfinger – han använde nämligen bara tre fingrar på vänster handen när han spelade och lillfingret stack rätt ut. Detta berodde enligt en del på att det var från det lillfingret som djävulen tagit tre droppar blod då han och Hult Lars slöt den pakt som skulle göra honom till en fantastisk spelman. Hult Lars var inte så pigg på att arbeta, han föredrog att spela fiol, men ibland var han tvungen för att få ekonomin att gå ihop. Vid ett tillfälle så jobbade han på herrgården i Nianfors, och Bör Johan hade då frågat honom hur det var att arbeta där. Lars svarade surt att det var värre än i helvetet, för i helvetet där satt alla syndare och ropade efter vatten medan på herrgården skulle de ha ved också!
Det var många sådana historier som Martin berättade. För mig så knöt detta samman mycket av vad jag hört rykten om tidigare. Genom Martins historier så blev kopplingen mellan kustlandet och Ljusnans dalgång tydlig, och det var uppenbart att de skogar, sjöar och berg som idag ses som ett hinder, i början av 1900talet var del av en kulturell vandringsled. Den industri som skogen gav upphov till – framför allt timmer och kolning – lockade till sig personer som inte hade egen mark att bruka, däribland många som också var spelmän. På så sätt var skogslandet ett centrum snarar än det bakvatten som vi kanske tänker oss idag.
Martin blev en skicklig spelman men någon heltidsmusiker var han aldrig, utan det var i skogen och på sågverket han tillbringade en stor del av sitt liv. När jag – vid vårt första möte – konstaterade att han verkade väldig pigg för sin ålder sa han,”man blir gammal av att sova på granris”! Martin återkom ofta till skogen när vi pratade och han var mycket orolig över hur skogarna hade förändrats under hans liv. I mina anteckningar har jag citerat honom så här:

”Skogarna är förstörda idag, förr fanns bra gångstigar genom skogen och när man kom fram till ett vattendrag kunde det hänga en näverkåsa så att man kunde dricka. Nu mera dikar man ur alla våtmarker, hugger ner skogarna och förstör vattendragen så att all laxöring försvinner.”

Det var uppenbart att Martin hade väldigt starka känslor för skogarna där han tillbringat så mycket tid. För någon som arbetat och levt av skogen med yxa och såg i hand så är det kanske inte så konstigt att det automatiserade skogsbruket verkar ohumant och destruktivt.
Martin tillbringade dock inte hela sitt liv som skogsarbetare. I vuxen ålder lämnade han Nianfors för att jobba på sågen i Hudiksvall, och han och frun flyttade till Sörforsa där han blev kvar i resten av sitt liv.
Martin var en ödmjuk spelman som trots att han var medlem i spelmansförbundet sällan deltog aktivt i förbundets evenemang. En dragspelare från Nianfors som jag pratade med, och som arbetat med Martin som ung, visste inte ens att Martin spelat fiol trots att de bägge var musiker och från samma lilla by.
Senare i livet blev Martin också fascinerade av nyckelharpan. Eric Sahlströms uppträdanden i Radio, tv, och på Delsbostämman fick Martin att själv bygga en harpa och börja lära sig. Han berättade att han till och med åkt ner till Tobo och träffat Eric vid några tillfällen.
Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att själv spela med Martin. Han slutade spela efter att han fått hörapparat, och han ville inte försöka spela något vid mina besök. Trots detta har jag ändå fått lära mig några av hans låtar från annat håll. Bertil Westling gjorde en inspelning med Martin på 1960talet och en granne till Martin tecknade ner ytterligare ett par låtar efter honom. Två av de låtar som Bertil spelade in har också letat sig in i spelmansförbundets notsamling, något som Martin säkert var stolt över.
Martin hade snart innan han dog sagt att han hoppades att få uppleva ytterligare en sommar, men så blev det inte. Martin, och Nianfors kanske sista fiolspelman är borta, men för oss som fick ta del av hans berättelser och minnen finns han kvar i våra tankar.