Erik Ors Polska

Här är ytterligare en polska efter Erik Rönnlund. Denna bit spelar han med betydligt mer markerad tretakt (1-3 markering) än polskan efter Norell. Låten känns väldigt simpel och jag skulle kunna tänka mig att den kanske har haft en text en gång. Hanebo ligger i närheten av Kilafors söder om Bollnäs.

G-moll polska

Om man sitter och plöjer sig igenom Svenska låtar Hälsingland-Gästrikland så är det nog många som jag som stannat till lite extra vid avsnittet med låtar från Skog i södra Hälsingland. Skogspelmän som Törnlund (under Schönning), Törnblom, verkade ha hafte en uppsjö av vackra och kringliga mollpolskor på sina repertoarer. När jag började besöka arkiv och leta efter inspelningar med Hälsingespelmän så hade jag hoppats på att hitta några av dessa låtar på inspelningar från de trakterna, men det var tunnsått. Ett undantag (och nog finns det ytterligare några stycken) verkar ha varit fiolspelmannen Erik Rönnlund i Skog. Erik spelade fiol till "husbehov" och ska, vad jag har hört, ogärna låtit sig spelas in när unga entusiaster närmade sig honom för att dokumentera hans musik. Trots denna ovilja lät han sig tillslut spelas in av en nyinflyttad granne, detta i kaffepauserna medan Erik hjälpte till att göra en del renoveringsarbete på dennes hus. Inspelningarna letade sig sedan vidare till Hälsinglands folkmusikarkiv, där jag råkade på dom när jag digitaliserade inspelningar för arkivets databas. Vid det tillfället ringde jag även upp mannen som spelat in Erik och fick höra lite mera om hur det hade gått till. Erik's låtar känns som om de har en koppling till den repertoar som man hittar i SVL, och även om bara ett par faktiskt finns med bland uppteckningarna så är det kringligt så det förslår! Den här polskan uppgavs vara efter Olle Norell i Tönsen, en liten by på Bollnäs finnskog. Erik spelar väldigt jämt och låter i bland D-strängen sjunga med, dock utan något egentligt bordun spel (även om jag tror att det skulle låta bra). Han använder rätt mycket drillar och gör små variantioner på melodin så uppteckningen får ses som ett "medelvärde" av inspelningen. Den är en fin låt som jag inte har hört spelas av någon annan. Håll till godo!

"Toses polska"

Den här polskan fick jag på noter av Arvid Westberg i Vedmora. Noten var skriven av Johan Enström (1886-1969), som också komponerat polskan. På pappret hade han även skrivit denna historia om polskans "ursprung". Jag har lagt till lite punkter och kommatecken men annars har jag låtit Johans stavning vara som den var.

"För länge sedan bodde jätten Tose och Tosa i Tosebärg beläget i Tosätter, det nuvarande namnet på byn. Jätten Bo i Storås var ej någon snäll jätte, han brukade när han kom i dåligt humör kasta stora stenbumlingar åt Tose å Tosa och var nära många gånger att träffa. Tose å Tosa kom då överens om att flytta Tosebärg till Igelbogrottan, dit de så många gånger måst taga skydd för jätten Bo. Jätten Tose sång under arbetet med att flytta Tosebärg ovanstående polskas 1 och 2 repriser och för att uppmuntra sin gubbe svarade Tosa med tredje reprisen från Igelbogrottan. (Igelbobärget har en gång för länge sedan haft sin plats i Tosätter). Andra reprisen har 9 takter för Tose sång den med nio takter!"

Från vad jag har hört diktade Johan ofta ihop historier om jättarna Tose och Tosa, och det finns ett antal låtar som han tillskriver dom. Många av Johans kompositioner har ojämnt antal takter, eller fraser som är förskjutna på så sätt att man lätt tror att det fattas ett taktslag. Med tanke på den sista meningen på notpappret så gissar jag på att många klagat på detta, men här ger han ju svar på tal! Ett antal av Johans låtar finns utgivna i ett låthäfte, "Låtar från Enånger", skrivet av dragspelaren och konstnären Palle Åberg i Näsviken. Palle spelade mycket med Johan på 1960-talet och har tecknat ner många av Johans egna kompositioner. Toses polska har spelats in av Bertil Westling, Karl-Erik Englund och Ingvar Forsberg på en egen producerad CD, de spelar den dock med 8 takter i andra reprisen, detta trots att det inte var så Tose sjöng den...

Anders Olssons Brudgråten

Nu har det varit ett tag sen mitt senaste inlägg igen. Jag har varit hemma i Sverige en sväng, varit på Delsbo och Bingsjö, samt passat på att hämta med mig mer material från förrådet. En låt som jag plockade med mig var denna polska efter Lars Johan Burman, Enånger. Det är ytterligare en variant på den a-moll polska som jag la upp för några veckor sedan. De två Enångers varianterna verkar ligga närmre varandra än de andra jag hört. Då tänker jag framförallt på de första fraserna i polskans andra repris som finns i bägge låtarna men som saknas i andra varianter. Jag vet inte vem som gjort denna uppteckning och jag har bara sett en kopia av orginalet, men den har följande anteckning:"Polskan är upptecknad efter L. J. Burman och har spelats från far till son sedan 1600talet. Polskan kallades av Burman för Anders Olssons bru'gråten". Ett fantastieggande namn som jag aldrig lyckats hitta någon förklaring till. Huruvida polskan verkligen spelats i släkten sedan 1600talet är nog svårt att säga. Av en slump fick jag för några år sedan tag på ett tidningsurklipp där Fredrik Winblad von Walter berättar om Lars Johan Burman. Det är en artikel om värmlandsspelmannen Lomjansgutten, skriven av Albert Andersson i Kuriren den 7 November 1981. Winblad von Walter var känd för att ibland dra lite i sanningen för att få till en bra historia så hans uppgifter ska nog tas med en nypa salt, men detta är en av mycket få beskrivningar av Lars Johan Burman som jag har hittat. Här kommer Winblad von Walters och Albert Anderssons text om Burman:

”…En kärngubbe och storspelman var också framlidne nämndemannen och hemmansägaren L. J. Burman i Oppänge, Öränget i Enånger. Han härstammar från den gamla Burmanska krigar och bondesläkten säger Walter. På sin tid var han Enångers styvaste hästkarl och prisdomare i travtävlingar. Han föddes den 11 januari och dog den 25 januari 1937. Burman var mästare i allmogemusik och en mycket anlitad spelman. I sällskap med hans brorson – förmodligen var det eliott Burman – besökte von Walter honom en gång i hans hem. Bruman frapperade honom då med sin gedigna musik, som var en fröjd för örat och det var svårt att tro att det var en 91-årig spelman som trakterade sin fiol med en virtuositet som kunde sätta mången yngre spelman i skuggan. De allra svåraste gammelpolskor, haffsar och valser flöt fram ur hans fiol, som timmer i en flottränna. Till sist tog han och spelade alla låtar som i regel användes vid de mer storstilade bröllopen i Enånger förr i världen. Burman började med en vacker ingångsmarsch, då gröten bars in och efter den en skänklåt. Burman var också i besiktning av ett fenomenalt minne. Han hade mycket i sitt vackra stråksätt som påminde om Hans Ersson i Sjömyra. Han hade stor respekt med sig och kom han på auktion eller någon annan tillställning och det höll på att bli bråk, då behövde han endast visa sig så blev allt lugnt igen. Ungdomen kände honom väl och aktade sig för att stöta sig med honom. Den gamla hedersmannen och fiolspelaren vila nu i Enångers ny kyrkogård, men han levde ännu på 1940-talet i friskt minne i Enånger…”

(En haffs, eller hyffs, är ett annat namn för polka)

Mer moll-polska

Efter att bearbetat den föregående polskan till spelbar form, så blev jag inspirerad till att arbeta lite med denna mer monotona mollpolska. Den är en av bara ett handfull moll-låtar i Stakels notsamling och i sin simpelhet är den rätt intressant. Den har till exempel ett litet omfång – om man skulle oktavera upp de första två takterna så skulle den nog fungera väldigt bra på ett borduninstrument, som säckpipa eller lira. Dessutom så har den ett väldigt begränsat melodimaterial, inledningstakterna för närmast tankarna till en polska av hurvtyp, även om melodin skiljer sig helt. Den känns helt enkelt väldigt ålderdomlig, men detta kan ju mycket väl bara vara en illusion. Vem vet, med tanke på att Stakels notsamling innehåller en hel del material som uppenbarligen är till för att bli en bättre violinist, så är det är kanske Stakel själv som tillverkat den som en lite övning i d-moll!
Jag har lagt upp två versioner, först en där jag så mycket som möjligt kopierat hur den ser ut i orginalversionen och en där jag har skrivit ut den på ett sätt som jag själv tycker den funkar bra att spela på klarinett (och jag föreställer mig, även på fiol).
De flesta polonäser i Stakels noter finns som varianter i många andra samlingar (intressant nog framförallt i sydsvenska notsamlingar, men mer om det en annan gång). Men, just den här låten kan jag inte minnas att jag har har hört någon annanstans, hör gärna av dig om du har sett den på annat håll.

Urgammal Hälsingepolska

"Polskan är efter en länsman från Enånger, som levde på 1700talet, den är upptecknad av Magnus Olsson, Bölan."
Så står det på notpappret till dagens polska. Jag har bara en kopia av noten och jag är rätt övertygad att även orginalet är en avskrift från en äldre källa. Enligt vad jag har hört så ska Magnus Osson ha varit notkunnig så det är inte omöjligt att det ursprungligen är hans uppteckning, Den länsman som nämns torde vara någon i släkten Stakel. Som jag tidigare nämnt är namnförvirring stor, flera generationer hette Jonas! Jonas Arvid Stakel är den musikern i Stakelsläkten som borde varit mest aktiv i socknen under Magnus Olssons uppväxt. Men, Jonas Arvids far, Jonas (född 1780), levde tills han var uppemot 90 år, och bägge var länsmän, så det kan även ha varit han som menas. Polskan är en version av en känd låt som finns i varianter efter bland andra Mårten Andersson i Ljusdal och Myr Hans i Alfta. Den skiljer sig en del i formen från de versionerna, men framför allt saknar orginalet till stor del förtecken vilket gör att den låter rätt udda. I noten som jag har lagt upp här så har jag lagt till korsförtecken på de ställen där det förekommer i versioner av polskan. Det finns också några indikationer på att det ska vara till exempel fiss och giss i noten. På ett ställe står b-fötecken framför f, vilket jag tolkar som ett återställningstecken (takt 8 från slutet), och i takt 2 står giss utskrivet. En intressant sak med låten är att den har väldigt tydliga delar eller teman som jag valt att belysa genom att sätta ut dubbla taktstreck. Dessutom så har upptecknaren förlängt ett par takter i slutet av låten genom att lägga till punkteringar på sista fjärdedelen i två takter, jag har illustrerat detta med fermat istället. Varför denna förlängning kan man fråga sig? Magnus kanske helt enkelt var rätt dålig på noter. Men, det kan också vara så att låten spelades till en polskevariant där denna paus, eller förlängning av takten behövdes. Det finns en annan polska efter Magnus Olsson där man också kan ana liknade förlängningar. Arvid Westberg berättade att en populär dans Enånger längre tillbaka var Snörböck, snurrebock på folkdanslagsspråk. Det är en polskevariant som innehåller bugningar, och ibland partnerbyte, under dansens gång och där melodin då lämnar tretakten. Det är inte omöjligt att denna polska har anpassats för en liknande dans. Det tema som innehåller förlängingen återkommer även i första reprisen. I mina öron så låter det som om dessa mycket väl skulle kunna spelas med rubato och var del av en polskevariant likande en Snörböck. Men, men, den går naturligtvis lika bra att spela som helt vanlig polska.

Syskonpolska nr. 2

Här kommer nummer två av Martin Larssons syskonpolskor. Jag har nämnt den här polskan tidigare på bloggen (inlägget om Holger Sjödin's polska) och lagt upp två andra varianter från Enångerstrakten. Med tanke på att den dyker upp på flera andra ställen i Hälsingland så verkar den ha varit väldigt spridd i slutet på 1800talet. Jag har sällan hört någon version spelas av nu levande spelmän (de döda spelar ju inte så mycket nu mer dom heller), men den finns säkert på någons repertoar. Martins version finns även den med i HSF's notsamling men liksom med den förra låten så har jag valt att göra en ny transkription baserad på Bertil Westlings inspelning. Även här kan man på en del ställen höra Martin intonera Ciss lite lågt, det är dock inte alls lika konsekvent som i den förra låten så jag har valt att bortse från det. Mer intressant är dock hans sätt att spela 16dels figurer. Det är i ytterst få fall som han spelar jämt, dvs, så att alla toner får samma tidsvärde. Istället är det ofta den första eller den andra 16delen som tar lite mer tid på bekostnad av de övriga. Detta är absolut inget Martin var ensam om, det kan höras på många inspelningar med såväl döda som levande spelmän, men många spelar 16dels polskor rätt slätt. Jag tycker nog att Martins spelsätt ger lite extra karaktär och sväng på låten. Problemet är hur man ska notera sådana här små rytmiska förändringar, det blir lätt oläsligt om man går in på detajler. I noten har jag valt att på rullstråken i andra reprisen ge två olika exempel på hur det kan se ut. Sen får var och en hitta något som passar. En annan sak som Martin enligt Bertil var noga med var övergången mellan första och andra reprisen. A:et (sista noten första reprisen) i reprisbytet måste få tillräckligt med uppmärksamhet så att det blir en tydlig övergång. Det är kanske inte så vanlig med en hel fjärdedels upptakt men det ger ett speciellt sväng och, tycker i alla fall jag, ytterligare karaktär till Martins version av polskan. Det har varit intressant att göra en liten återblick på Martins musik. Även om jag skulle önskat att spelmän som Martin skulle ha fått mer uppmärksamhet när de var i livet så hoppas jag att jag kan bidra till att några av hans låtar uppmärksammas igen. Nästa gång blir det nog en visa igen, kanske något glatt i dur...

Jonas Arvids Polska

Familjen Stakels noter - som jag återkommer till titt som tätt på denna blogg-är rätt svåra att få någon överblick över. Det är en väldigt blandning av polonoiser, polskor, quadriller, angloiser, visor, nationalsånger, psalmer och pianoarrangemang. Det finns få dateringar i boken, och de signaturer som finns hjälper sällan till för att datera materialet. Det var nämligen så att alla pojkar i släkten från tidigt 1700-tal verkar ha haft namnet Jonas Stakel, och så vitt jag kunnat utröna, från kyrkböcker och dylikt, så var de alla på något vis musikaliska. Men det finns en Jonas som faktiskt går att ringa in och det är Signaturen Jonas A(rvid). Stakel. Denne Jonas var född 1814 och var länsman i Enånger och Njutånger, en tjänst han verkar ha ärvt efter sin far (Jonas stakel) som var både klockare och länsman. Signaturen J.A stakel dyker först upp tillsammans med namnet Hamberg på en liten bok med andra stämmor; "Musikanterna J.A. Stakel och Hamberg, Hudiksvall" står det på häftet. Enligt kyrkböckerna ska Jonas ha studerat i Hudiksvall och så han var förmodligen inte särskilt gammal då han musicerade i Hudiksvall med denne Hamberg. När han blev äldre tog han över sin fars jobb som länsman och från den tiden så finns några stämmningsprotokoll med låtar på (dit skrivna i marginalen) som är signerade J.A Stakel. Det verkar alltså som att Jonas återanvände papper från sitt arbete! Denna polska med två stämmor fanns på ett sådant papper, signerat på ena sidan av någon tjänsteman vid namn Norin (kanske någon form av kvitto?). Pappret var rivet i flera småbitar och det var inte förrän efter ett bra tag jag insåg att de hörde ihop och kunde skriva av denna polska. Jonas Arvid dog 1891 och vid det laget så var han en ökänd drickare som lyckats supa bort såväl familjens egendomar som deras tidigare goda rykte. När jag sitter och spelar dessa låtar så kan jag inte låta bli och tänka på denne Jonas, han som sattes att läsa i Hudiksvall, spelade duetter med sina vänner, tog över tjänsten som länsman, söp bort allt (trots sin religiösa uppfostran - hans far fick till och med medalj från Uppsala bibelsällskap) och dog utfattig. Visst är en not bara lite bläck på ett papper, men, att hålla i, och sätta ihop de fragment som någon rivit i bitar och sedan spela låten – kanske för första gången på 100 år – var en speciell känsla! Låtens glättighet går på något sätt inte alls ihop med kyrkböckernas notiser, "medellös" och "försupen".

A-moll polska

Ytterligare en polska från Per Westbergs notsamling. Denna och ytterligare en polska i G-moll fanns på ett lösblad bland noterna; handstilen är Pers. Bägge har förvånadsvärt mycket spelanvisningar om man jämför med hur Pers noter brukar se ut. Jag gissar därför att dessa är avskrivna från någon annan notsamling. Många av bågar är förmodligen frasanvisningar snarare än stråkanvisningar (skulle behövas en riktigt lång stråke i några fall!). Låten känns dessutom rätt konstig, jag har funderat på om det skulle kunna vara en andrastämma? Men i såfall så måste det ha varit ett arrangemang där stämmorna turas om med melodi då slutfallen känns naturliga i båda repriserna. Har också funderat på om delar av uppgångarna i första reprisen kanske ska vara pizzicato eller flagolett toner? Det kanske skulle förklara den ihåliga känslan som infinner sig; dessa tekniker skulle ju kunna begränsa vilka toner som kan spelas. Det är ju också möjligt att det fattas förtecken eller att Per helt enkelt skrivit fel. Har testat att spela den i ren A dur men det känns inte bra alls. Sen är det väl likväl möjligt att noten är precis som den ska vara, men att öronen måste vänja sig lite! På samma notblad fanns som sagt även en G-moll polska, den polskan finns bland annat i Hans Olof Nordblads notbok (nr. 54) från Norrala. I och med att Norrala ligger granne med Enånger är det ju inte omöjligt att avskriften kommer därifrån, men i den notboken finns så vitt jag kunnat se inte någon version av denna A-moll polska som skulle kunna kasta ljus över Pers not. Jag tror inte att jag kommer så mycket längre i mina grubblerier kring denna bit. Ni får ta den som den är, eller lattja runt lite och se om det blir någon ordning på den.

Enångerpolskan

Johan Nordell komponerade den här låten till spelmanstävlingen i Hudiksvall 1910 där han vann första pris. Johan byggde fioler och komponerade en mängd låtar. Johans låtar är rätt typiska för sekelskiftes romantiska folkmusik stil, smäktande valser och rullstråkspolskor i B tonart. Han har fått åtminstone en låt arrangerad för piano och tryckt för försäljning (valsen Hägringar). När Bertil Westling, som tecknat upp den här låten, började lära sig fiol så gick han till Johan för att lära sig noter. Bertil säger att Johan nog var "mer musiker än spelman", med det menar han att Johan var kanske mer kunnig i musikteori och fiolteknik än de flesta andra spelmän i trakten. Trots att han tog lektioner för Johan så fick Bertil aldrig höra honom spela. Johan gav bara instruktioner och lät eleven spela på egen hand. Tyvärr blev Johan påkörd av en bil på 60-talet och han blev så vitt jag vet aldrig inspelad. Tack vare Bertil Westling och Kaj Berglund, som samlat ihop en mängd enångerslåtar så finns i allafall en del av Johans kompositioner bevarade till eftervärlden. En bild på Johan kan ses på sockenbilder.se.

Djupråpolskan

Nu har det varit tyst på bloggen ett tag, men mer låtar är på väg! I de kommande blogposterna är min plan att lyfta fram några mer okända låt kompositörer. Jag har nämnt Per Westberg ett par gånger tidigare på den här bloggen och kommer nog återkomma till honom flera gånger. Per var som sagt fiolspelman och komponerade även en del låtar. Få av hans bitar finns bevarade och så vitt jag vet är det bara en som har fått någon egentlig spridning. "Bas-Pelles Brudpolska" (eller Bröllopet i Larsbo som han själv döpte den till) har spelats in av den välkända gruppen Draupner och jag har träffat på några andra spelmän som tagit up den på repertoaren sedan dess. När jag satt och gick igenom en del av Pers efterlämnade noter under mellandagarna så stötte jag på en låt som fanns noterad tillsammans med Bas-pelle på ett lösblad bland noterna. Jag har sett den förr och konstaterat att det troligtvis är en av Pers kompositioner (man kan bland annat se att han testat olika versioner av melodin i uppteckningen), men den här gången fastnade jag lite extra för den. Det är mycket Eb-dur, och den är i en stil som är lite enklare än Halls och Östs kompositioner men säkert influerade av dom. Per har inte skirvit något namn på den så för att försöka få tag på ett namn spelad jag upp den för Per's son Arvid. Arvid tyckte sig känna igen den men inte visste om någonsin hade haft nåt namn. Arvid har dock vid flera gånger nämnt en låt som Per kallat för "Djupråbäckens brus". en låt som aldrig blev nedtecknad. Då jag tycker att det är en låt som borde få ett namn så har jag har tagit mig friheten att kalla den Djupråpolskan. Per uppkallade flera låtar efter Djuprå i Enånger där han bodde i många år, så namnet borde vara lämpligt. För att sammanfatta: dagens låt är (tills motsatsen bevisats), Djupråpolskan komponerad av Per Westberg.

Polska av Jonas Kjellin

Nu har jag varit uppe i Hälsingland i några dar och haft tillgång till mer av mitt material. Den här polskan kommer från en samling noter som tillhört klockarsläkten Stakel. Stakels noter består av ett par notböcker och en mängd lösblad som verkar komma från olika håll. Polskan är noterad på ett sådant blad och är signerad med två snirkliga initialer som snarast ser ut som NH. Efter att ha sett ett flertal låtar signerade av Jonas Kjellin känner jag mig dock rätt säker på att det är hans signatur, dvs JK fast med en massa extra krummelurer på. Förutom detta notblad så har jag hittat få kopplingar mellan Stakel och Kjellin, men bägge var musiker i trakten ungefär vid samma tidpunkt så jag utgår ändå från att de kände till varandra. Kjellin har en starkare koppling till Andreas Jonsson då han ska ha lärt denne att läsa noter. Jonas var född 1836 i Bölan men flyttade redan i slutet av 1860-talet norrut till Sundsvall och sedemera Östersund. Det finns en bild och lite mer att läsa om Jonas på Sockenbilder.se.
Låten har överskriften "Polska" och saknar bindningar och andra spelanvisningar. Slutfallen, de tre sista tonerna, i takterna 3 och 7, i första, och 7 i andra reprisen, är lite svårtydda och jag har valt ett som jag tycker passar in. Det står inte uttryckligen att Jonas Kjellin har komponerat låten men jag vet att han var en flitig kompositör av låtar i denna mer eleganta stil så det verkar inte otroligt.

Nr. 3 ur Anders Englins notbok

Den här polskan, som har varit en av mina absoluta favoriter, kommer även den från familjen Jonssons noter. Den finns i Englins notbok och i renskrift i en av de andra nothäftena. Jag valde att lägga upp en kopia ur Englins då jag tycker den är relativt lättläst och innehåller mycket information. Polskan finns i en mängd versioner i södra norrland, och kanske även på andra håll. Ofta går den helt eller delvis i moll. Alftaspelmannen Olles Jonke spelade den till exempel mestadels i moll, hans version kan höras på 'Fiddle Tunes from Hälsingland' som kan beställas från skivbolaget Hurv.

Njutånger

Den här låten finns med i ett nothäfte jag gjorde 2008. Den är en av bara ett fåtal låtar upptecknade i Njutånger.