Mer moll-polska

Efter att bearbetat den föregående polskan till spelbar form, så blev jag inspirerad till att arbeta lite med denna mer monotona mollpolska. Den är en av bara ett handfull moll-låtar i Stakels notsamling och i sin simpelhet är den rätt intressant. Den har till exempel ett litet omfång – om man skulle oktavera upp de första två takterna så skulle den nog fungera väldigt bra på ett borduninstrument, som säckpipa eller lira. Dessutom så har den ett väldigt begränsat melodimaterial, inledningstakterna för närmast tankarna till en polska av hurvtyp, även om melodin skiljer sig helt. Den känns helt enkelt väldigt ålderdomlig, men detta kan ju mycket väl bara vara en illusion. Vem vet, med tanke på att Stakels notsamling innehåller en hel del material som uppenbarligen är till för att bli en bättre violinist, så är det är kanske Stakel själv som tillverkat den som en lite övning i d-moll!
Jag har lagt upp två versioner, först en där jag så mycket som möjligt kopierat hur den ser ut i orginalversionen och en där jag har skrivit ut den på ett sätt som jag själv tycker den funkar bra att spela på klarinett (och jag föreställer mig, även på fiol).
De flesta polonäser i Stakels noter finns som varianter i många andra samlingar (intressant nog framförallt i sydsvenska notsamlingar, men mer om det en annan gång). Men, just den här låten kan jag inte minnas att jag har har hört någon annanstans, hör gärna av dig om du har sett den på annat håll.

Urgammal Hälsingepolska

"Polskan är efter en länsman från Enånger, som levde på 1700talet, den är upptecknad av Magnus Olsson, Bölan."
Så står det på notpappret till dagens polska. Jag har bara en kopia av noten och jag är rätt övertygad att även orginalet är en avskrift från en äldre källa. Enligt vad jag har hört så ska Magnus Osson ha varit notkunnig så det är inte omöjligt att det ursprungligen är hans uppteckning, Den länsman som nämns torde vara någon i släkten Stakel. Som jag tidigare nämnt är namnförvirring stor, flera generationer hette Jonas! Jonas Arvid Stakel är den musikern i Stakelsläkten som borde varit mest aktiv i socknen under Magnus Olssons uppväxt. Men, Jonas Arvids far, Jonas (född 1780), levde tills han var uppemot 90 år, och bägge var länsmän, så det kan även ha varit han som menas. Polskan är en version av en känd låt som finns i varianter efter bland andra Mårten Andersson i Ljusdal och Myr Hans i Alfta. Den skiljer sig en del i formen från de versionerna, men framför allt saknar orginalet till stor del förtecken vilket gör att den låter rätt udda. I noten som jag har lagt upp här så har jag lagt till korsförtecken på de ställen där det förekommer i versioner av polskan. Det finns också några indikationer på att det ska vara till exempel fiss och giss i noten. På ett ställe står b-fötecken framför f, vilket jag tolkar som ett återställningstecken (takt 8 från slutet), och i takt 2 står giss utskrivet. En intressant sak med låten är att den har väldigt tydliga delar eller teman som jag valt att belysa genom att sätta ut dubbla taktstreck. Dessutom så har upptecknaren förlängt ett par takter i slutet av låten genom att lägga till punkteringar på sista fjärdedelen i två takter, jag har illustrerat detta med fermat istället. Varför denna förlängning kan man fråga sig? Magnus kanske helt enkelt var rätt dålig på noter. Men, det kan också vara så att låten spelades till en polskevariant där denna paus, eller förlängning av takten behövdes. Det finns en annan polska efter Magnus Olsson där man också kan ana liknade förlängningar. Arvid Westberg berättade att en populär dans Enånger längre tillbaka var Snörböck, snurrebock på folkdanslagsspråk. Det är en polskevariant som innehåller bugningar, och ibland partnerbyte, under dansens gång och där melodin då lämnar tretakten. Det är inte omöjligt att denna polska har anpassats för en liknande dans. Det tema som innehåller förlängingen återkommer även i första reprisen. I mina öron så låter det som om dessa mycket väl skulle kunna spelas med rubato och var del av en polskevariant likande en Snörböck. Men, men, den går naturligtvis lika bra att spela som helt vanlig polska.

En visa jag vill sjunga....

Senaste veckorna har jag transkriberat en hel del visor och återfunnit flera som jag nästan hade glömt bort att jag spelat in! Dagens visa är en av dem, och den är av det mer utmanande slaget. Sångaren – jag låter honom vara anonym här – var själv lite osäker om vi verkligen skulle spela in den; någon kunde ju ta illa upp. Visan är nämligen speciell på flera sätt, först och främst så pekar den ut två kvinnor i enångers socken som prostituerade och bärare av diverse könssjukdomar. Dessutom så är kvinnorna inte fiktiva personer utan var säkert kända namn för många i trakten när visan diktades. Sångaren berättade att han i sin ungdom själv trott att namnen var påhittade och ovetandes hade sjungit visan för en av kvinnornas släktingar. Denne hotade med stryk om han inte slutade sjunga, men det var inte förrän han hade berättat om händelsen för sin mor och hon förklarade släktskapet för honom, som han förstod varför han hamnat i bråk. Så trots att visan idag mest verkar humoristisk - jag känner ju inte till så många visor som glatt talar om veneriska sjukdomar – så var den för inte så länge sedan ett medel för ryktesspriding och hån! På så sätt tycker jag att den är ett intressant exempel på att allt är inte frid och fröjd i visornas värld. Skillingtryck och ballader presenterar mord och hor i ett frånvarande rosaskimmer, där lyssnarna kan förfasas över andras olycka i en tid eller plats långt bort från deras egen. Till skillnad från dessa var nog många lokala visor – de som sällan blev upptecknade i samma omfattning – betydligt mer direkta. De talade direkt till, och om, de personer som sjöng och hörde dem. Det kan alltså finnas anledning att ha detta i åtanke när man sjunger dessa, idag, ofta dråpliga visor.
Men om vi lämnar allvaret och moralismen en stund så är det ändå en ovanlig och komisk visa! För att den ska bli fullkomlig är det är dock en sak som måste göras. Den näst sista versen saknar ett par strofer och trots många försök kunde inte sångaren komma ihåg texten. Jag utlyser därmed en tävling för bästa versrekonstruktion, priset är äran och om man är snäll kan man också få önska en låt!

Ps. "Dröppel" är en gammal benämning på gonorre, och "Fransos" är en annan benämning på syfilis.


”Svarta dö’n”, eller en visa jag vill sjunga....

En visa jag vill sjunga som är alldeles ny,
hon handlar om en flicka allt ifrån Borka by.
Hon heter Gerda Vinlöv och är ett härligt kön,
Och miss Linnea Broberg allt ifrån Tytterön.

De båda glädjesflickor nog väl vi känna till,
och som för allmänheten jag här uppräkna vill.
Ja, dessa fräcka luder som de nu heta må,
De sprida sträng venerisk åt dem som nosar på.

Först nämnda Gerda Vinlöv hon hastigt nog försvann,
Och när hon skulle hämtas var hon i Söderhamn.
Ja, troligtvis på kuren hon genast kosan tog,
när rykten börjar spridas om dröppel och fransos.

Men miss Linnea Broberg till doktorn åka fick,
Ty då var tiden kommen att undersökning gick.
Ja, nu har hon där varit i 14 dagars tid,
det var en hedersflicka som går med syfilis.

Ack hör ni gossar alla som har ett glatt humör,
ha ej sällskap med skökor som klädas i kulör
--- ---- ---?
----------?

Nu slutar jag min visa med dessa rader få,
Men det är sant och säkert allt vad här ovan står.
Som det går ord och sägner om dessa båda kön
Så borde denna visa få heta svarta dö’n!

Hälsingelåtar får kulturstipendium!

Jag är glad att berätta att jag tilldelats Hudiksvalls kommuns kulturstipendium för mitt arbete med bloggen Hälsingelåtar! Förutom att det naturligtvis känns roligt att mitt projekt uppmärksammas så hoppas jag att stipendiet kommer ge mig mer tid till att arbeta med bloggen. Det känns också extra roligt att internet gör det möjligt för mig, som spenderar mycket av min tid i London, att arbeta "lokalt" i Hälsingland! I juli ska jag dock vara i Sverige ett tag, åka på spelmansstämmor och träffa familjen. Jag tänker också passa på att inhämta mer material och knyta nya kontakter för att fortsätta utveckla bloggen. Jag har en lång lista på ideer men om det är någon läsare som har fler så hör gärna av er!

Marsch efter Herr Stakel

Dagens låt är en marsch, eller quadrille, eller schottish... eller, tvåtakt är det i alla fall! Den fanns på ett lösblad med signaturen "Herr Stakel", i den samling som jag brukar referera till som Stakels noter. Det är en av de få noterna i samlingen som faktiskt är signerade och förutom denna låt finns också en polonoise i Eb på notbladet. Just den polonoisen har en intressant historia men den ska jag ta en annan gång. Låten har titeln "Quadrille" och vid repris två är tillagt "Schottis". Ordet Schottis (stavat chottish) verkar vara ett senare tillägg. Det är ett faktum att en mängd kadriljer fick nya liv som marscher, gånglåtar, eller polkor av spelmän under slutet av 1800talet (då hade intresset för kadriljdans förmodligen dämpats en del). De två Andersönerna, dvs. Nils och Olof Andersson - som för övigt inte var släkt – nämner flera exempel på detta i Svenska låtar, bland annat i kommentaren till den välkända From Olles Brudmarsch. Det är kanske så att tillägget "Schottis" var en liknande översättning, att man döpte om en omodern dans till en mer modern dito. Den ursprungliga uppteckningen härrör nog dock från en tid då låten faktiskt användes till kadrijldans - ett annat lösblad som verkar höra i hop med detta, är daterat 1835. Englins notebok - daterad 1854 - från samma område innehåller också en stor mängd kadriljer (många som idag spelas som marscher eller gånglåtar).
Anledningen till att jag har valt just den här kadrilj-schottish-marchen (jag kommer kalla den för marsch hädanefter) är att den är av en sort som känns väldigt vanlig i Hälsingland, och det fascinerar mig att jag hitintills aldrig sett någon variant på den från någon annan uppteckning eller inspelning! Det som känns typiskt med låten är framför allt att den har relativt många repriser (4), är både i dur och moll, inte i korstonart, och att den har rätt många ”fanfariga” kvaliteter (kanske framförallt i sista reprisen). En låt som mycket som väl skulle kunna ha ingått i tex. Pajas och Tulpan's repertoar! Stakels låt verkar trots sin "typiskhet" dock inte ha fått någon egentlig spridning. Varför kan man fråga sig? Nu blir det så klart gisserier; det är det säkert många låtar som helt enkelt glömts bort! Men, kanske är det också så att denna låt inte går tillbaka på något nottryck – som jag misstänker att många av de mer spelade låtarna gör – utan att den var komponerad lokalt? Det är ju inte omöjligt att Stakel har komponerat låten själv, kanske till någon dans för brukspatronerna i Iggesund (släkten Stakel var nära knuten till bruket)? Eb-polonoisen som jag nämnde i början känns även den väldigt tidstypisk men saknar kända varianter. Det är nog svårt att komma längre i detta resonemang, men spela gärna låten, kan tänka mig att den skulle låta bra med galvstråksackompanjemang!