Jonas Arvids Polska

Familjen Stakels noter - som jag återkommer till titt som tätt på denna blogg-är rätt svåra att få någon överblick över. Det är en väldigt blandning av polonoiser, polskor, quadriller, angloiser, visor, nationalsånger, psalmer och pianoarrangemang. Det finns få dateringar i boken, och de signaturer som finns hjälper sällan till för att datera materialet. Det var nämligen så att alla pojkar i släkten från tidigt 1700-tal verkar ha haft namnet Jonas Stakel, och så vitt jag kunnat utröna, från kyrkböcker och dylikt, så var de alla på något vis musikaliska. Men det finns en Jonas som faktiskt går att ringa in och det är Signaturen Jonas A(rvid). Stakel. Denne Jonas var född 1814 och var länsman i Enånger och Njutånger, en tjänst han verkar ha ärvt efter sin far (Jonas stakel) som var både klockare och länsman. Signaturen J.A stakel dyker först upp tillsammans med namnet Hamberg på en liten bok med andra stämmor; "Musikanterna J.A. Stakel och Hamberg, Hudiksvall" står det på häftet. Enligt kyrkböckerna ska Jonas ha studerat i Hudiksvall och så han var förmodligen inte särskilt gammal då han musicerade i Hudiksvall med denne Hamberg. När han blev äldre tog han över sin fars jobb som länsman och från den tiden så finns några stämmningsprotokoll med låtar på (dit skrivna i marginalen) som är signerade J.A Stakel. Det verkar alltså som att Jonas återanvände papper från sitt arbete! Denna polska med två stämmor fanns på ett sådant papper, signerat på ena sidan av någon tjänsteman vid namn Norin (kanske någon form av kvitto?). Pappret var rivet i flera småbitar och det var inte förrän efter ett bra tag jag insåg att de hörde ihop och kunde skriva av denna polska. Jonas Arvid dog 1891 och vid det laget så var han en ökänd drickare som lyckats supa bort såväl familjens egendomar som deras tidigare goda rykte. När jag sitter och spelar dessa låtar så kan jag inte låta bli och tänka på denne Jonas, han som sattes att läsa i Hudiksvall, spelade duetter med sina vänner, tog över tjänsten som länsman, söp bort allt (trots sin religiösa uppfostran - hans far fick till och med medalj från Uppsala bibelsällskap) och dog utfattig. Visst är en not bara lite bläck på ett papper, men, att hålla i, och sätta ihop de fragment som någon rivit i bitar och sedan spela låten – kanske för första gången på 100 år – var en speciell känsla! Låtens glättighet går på något sätt inte alls ihop med kyrkböckernas notiser, "medellös" och "försupen".