"Hemlandet"

Dagens visa blir en skolsång efter Agnes Edström från Bölan i Enånger. På 1960-talet sjöng Agnes in en mängd visor för Svensk visarkiv. Några av hennes småvisor kan också höras på Caprice skiva "Vaggvisor och ramsor". Den här sången kommer dock inte från Visarkivet utan från en annan inspelning. För några år sedan så intervjuade jag Nils Forsman, hembygdsentusiast från Bölan, och det visade sig att han också hade spelat in Agnes. På Nisses band sjunger Agnes bland annat denna religösa och fosterlandsromantiska visa. Jag kallar sången för en "skolsång" då den fanns med i flera av de samlingar av lämpliga sånger för skolan som gavs ut i början av 1900-talet. Agnes var född 1903 så det är nog troligt att denna sång sjöngs regelbundet i byskolan när hon växte upp. Texten är komponerad av komminister Paul Josef Rosenius (1853-1930) och publicerades ursprungligen av honom i slutet av 1800-talet under namnet "Hemlandet". Josef ska enligt vad jag kunnat utröna varit son till Carl Olof Rosenius, en av frikyrkorörelsens förgrundsfigurer och författare till många psalmer och läsarsånger. Jag vet inte om Agnes sjöng från en tryckt text på inspelningen, men bortsett från några få ord så är den identisk med Rosenius text. Melodin är känd, en sökning på YouTube ger flera inspelningar av sången på samma melodi. Agnes sjunger den dock lite annorlunda jämfört med andra uppteckningar och inspelningar jag hittat. Framför allt följer hon textrytmen och fraserna väldigt tydligt, ibland på bekostnad av någon tydlig taktart. Slutfallet, där jag noterat 3/4 takt, är också annorlunda från andra uppteckningar – den första åttondelen i takten brukar förlängas så att det blir en vanlig fyrtakt. Agnes sjunger istället jämna åttondelar och gör ett markant ritardando i slutet av varje vers. På så sätt man får egentligen ingen känsla av taktartsbyte när hon sjunger, trots tretakten. Jag föreställer mig att sådana här sånger måste ha varit ett musikaliskt allmängods för många i Agnes generation, och åtminstonde tidigare blev dessa visor ofta ignorerade av folkmusikrörelsen. Idag tror jag nog att man ser värdet av dessa visor, på många sätt säger de nog mer om samhället i början på 1900talet än den "äldre" repertoar som omhuldats bland många. Men, det är klart, lite enahanda blir det ju också att bara sjunga om Gud och fosterlandet hela tiden...

Här följer hela texten så som Agnes sjöng den för Nils Forsman.

"Du Hemmets Jord", eller "Hemlandet"

Du hemmets jord där jag som liten lekte,

din blotta åsyn gör min känsla varm.

Här var det modershänder ömt mig smekte,

här blev jag lyft uppå min faders arm.



Och här är fläcken där jag först såg ljuset,

och här jag nötte mina barnaskor.

Än står det kvar, det gamla kära huset

med många minnen ifrån far och mor.



Här fick jag se en bok för första gången, 

jag gått i skola här och samlat rön. 

Här övade jag in den första sången, 

och här jag lärde mig min första bön.



Hur mycket gott och skönt jag här mig lärde,

på skolans bänk och vid föräldrars bord,

och därför sätter jag det största värde

på denna lilla plats utav vår jord.

Här har jag många kära barndomsvänner

som kunna minnas väl den tid som flytt.

När dem jag råkar i mitt bröst jag känner,

som om det gamla bleve åter nytt.



Här har jag ställen för mitt minne kära,

på kyrkogården där jag ofta stått.

Här kan jag liksom komma mera nära

de trogna vännerna som hädan gått.



Syskonpolska nr. 2

Här kommer nummer två av Martin Larssons syskonpolskor. Jag har nämnt den här polskan tidigare på bloggen (inlägget om Holger Sjödin's polska) och lagt upp två andra varianter från Enångerstrakten. Med tanke på att den dyker upp på flera andra ställen i Hälsingland så verkar den ha varit väldigt spridd i slutet på 1800talet. Jag har sällan hört någon version spelas av nu levande spelmän (de döda spelar ju inte så mycket nu mer dom heller), men den finns säkert på någons repertoar. Martins version finns även den med i HSF's notsamling men liksom med den förra låten så har jag valt att göra en ny transkription baserad på Bertil Westlings inspelning. Även här kan man på en del ställen höra Martin intonera Ciss lite lågt, det är dock inte alls lika konsekvent som i den förra låten så jag har valt att bortse från det. Mer intressant är dock hans sätt att spela 16dels figurer. Det är i ytterst få fall som han spelar jämt, dvs, så att alla toner får samma tidsvärde. Istället är det ofta den första eller den andra 16delen som tar lite mer tid på bekostnad av de övriga. Detta är absolut inget Martin var ensam om, det kan höras på många inspelningar med såväl döda som levande spelmän, men många spelar 16dels polskor rätt slätt. Jag tycker nog att Martins spelsätt ger lite extra karaktär och sväng på låten. Problemet är hur man ska notera sådana här små rytmiska förändringar, det blir lätt oläsligt om man går in på detajler. I noten har jag valt att på rullstråken i andra reprisen ge två olika exempel på hur det kan se ut. Sen får var och en hitta något som passar. En annan sak som Martin enligt Bertil var noga med var övergången mellan första och andra reprisen. A:et (sista noten första reprisen) i reprisbytet måste få tillräckligt med uppmärksamhet så att det blir en tydlig övergång. Det är kanske inte så vanlig med en hel fjärdedels upptakt men det ger ett speciellt sväng och, tycker i alla fall jag, ytterligare karaktär till Martins version av polskan. Det har varit intressant att göra en liten återblick på Martins musik. Även om jag skulle önskat att spelmän som Martin skulle ha fått mer uppmärksamhet när de var i livet så hoppas jag att jag kan bidra till att några av hans låtar uppmärksammas igen. Nästa gång blir det nog en visa igen, kanske något glatt i dur...

Syskonpolska nr. 1

Detta är en av de låtar som Bertil Westling spelade in med Martin Larsson någon gång på 1960 talet. Det är den första av två polskor som Martin kallade syskonpolskorna. Melodin är en version på en välkänd polska som av olika spelmän kallats Karbasen, Norralapolskan och Knut Olles Livstycke. Martins version skiljer sig inte mycket från de övriga men den tredje takten i första reprisen känns rätt orginell och ger lite extra liv till låten. Jag lärde mig biten av Bertil och även om jag tidigare lyssnat på dennes inspelning av Martin så var det först häromdagen då jag bestämde mig för att göra en egen transkription från inspelningen. Martin spelar igenom låten flera gånger och han spelar bra. Han är relativt konsekvent, det blir några små variationer på rytmiken (ibland åttondel+ två sextondelar, ibland punkterad åttondel + sextondel etc.) men i stora drag spelar han på samma sätt alla genomspelningarna. I rullstråken i andra reprisen ger han ofta den första sextondelen lite mer tid på bekostnad av de övriga, en liten finess som gör låten inte blir så slät utan får mer karaktär. Sen var det det här med intonation. Jag och Bertil har alltid spelat biten med rent ciss genom låten, men Martin intonerar konsekvent, i alla genomspelningar, cisset i fjärde takten första reprisen lite lågt. Med mina öron så låter det inte dåligt, snarare så passar det rätt bra in i "räkan" mellan omtagen av reprisen. Det är svårt att i efterhand avgöra hur medvetet sådana här intonationsgrejer är, det kan ju ha och göra med fingersätting likväl som "äldre" intonationspraktis. Jag är inte heller säker på att Martin själv skulle ha kunnat råda i frågan, jag tror att intonation (och till viss del även fysikaliteter som fingersättning) inlärs tidigt och ofta sker omedvetet. Jag har flera gånger varit med om spelmän som, utan att tänka på det, anpassat sin personliga intonation till andra spelmäns i samspelsituationer. Men, nog om det. Intonerar det gör man lite som man vill (inom anständighetens gränser...). Syskonpolska nummer 2 kommer även den inom kort.

Till minne av Martin Larsson (1915-2011)

“Martin Larsson lever!”, står det med stor stil i en av mina gamla anteckningsböcker, men det gör han inte längre. Den 11 maj avled spelmannen Martin Larsson i sitt hem i Sörforsa. Martin var från den lilla byn Nianfors som ligger ungefär halvägs längs vägen mellan Njutånger och Vallsta. När jag började lära mig låtar från enångersspelmannen Bertil Westling, så var en polska efter Martin Larsson en av de första bitarna han lärde mig. Bertil hade träffat Martin på 60talet men de hade sedermera förlorat kontakten. Det var först flera år senare som jag på omvägar fick reda på att Martin fortfarande var i livet, där av min notering. Martin visade sig då, vid 92 års ålder, vara vid god vigör och vid mitt första besök så bjöd han både på kaffe med dopp. och mängd historier om spelmän och musik i Nianfors.
Martin var född 1915 och när han växte upp spelades det fortfarande polska (både gammelpolska och hambopolska), vals, och hyfs till danserna i byn. Hans första instrument var en gitarr, men enligt hans egen utsago så var strängarna på de gamla gitarrerna så hemskt hårda att han fick ont i fingrarna . Så, han började spela fiol istället. I byn fanns spelmannen Bör Johan och han hjälpte Martin att komma igång med fiolspelet. Bör-Johan var också fosterfar åt Edvin Thillberg, som sedermera blev ett känt namn inom den hälsingska folkmusikrörelsen. Johan hade i sin tur lärt sig många låtar efter Hult Lars dy., som under en period bodde och arbetade i trakten. Det fanns många historier om Hult Lars och Martin berättade dem gärna. Till exempel så gick det rykten om Hult Lars stela lillfinger – han använde nämligen bara tre fingrar på vänster handen när han spelade och lillfingret stack rätt ut. Detta berodde enligt en del på att det var från det lillfingret som djävulen tagit tre droppar blod då han och Hult Lars slöt den pakt som skulle göra honom till en fantastisk spelman. Hult Lars var inte så pigg på att arbeta, han föredrog att spela fiol, men ibland var han tvungen för att få ekonomin att gå ihop. Vid ett tillfälle så jobbade han på herrgården i Nianfors, och Bör Johan hade då frågat honom hur det var att arbeta där. Lars svarade surt att det var värre än i helvetet, för i helvetet där satt alla syndare och ropade efter vatten medan på herrgården skulle de ha ved också!
Det var många sådana historier som Martin berättade. För mig så knöt detta samman mycket av vad jag hört rykten om tidigare. Genom Martins historier så blev kopplingen mellan kustlandet och Ljusnans dalgång tydlig, och det var uppenbart att de skogar, sjöar och berg som idag ses som ett hinder, i början av 1900talet var del av en kulturell vandringsled. Den industri som skogen gav upphov till – framför allt timmer och kolning – lockade till sig personer som inte hade egen mark att bruka, däribland många som också var spelmän. På så sätt var skogslandet ett centrum snarar än det bakvatten som vi kanske tänker oss idag.
Martin blev en skicklig spelman men någon heltidsmusiker var han aldrig, utan det var i skogen och på sågverket han tillbringade en stor del av sitt liv. När jag – vid vårt första möte – konstaterade att han verkade väldig pigg för sin ålder sa han,”man blir gammal av att sova på granris”! Martin återkom ofta till skogen när vi pratade och han var mycket orolig över hur skogarna hade förändrats under hans liv. I mina anteckningar har jag citerat honom så här:

”Skogarna är förstörda idag, förr fanns bra gångstigar genom skogen och när man kom fram till ett vattendrag kunde det hänga en näverkåsa så att man kunde dricka. Nu mera dikar man ur alla våtmarker, hugger ner skogarna och förstör vattendragen så att all laxöring försvinner.”

Det var uppenbart att Martin hade väldigt starka känslor för skogarna där han tillbringat så mycket tid. För någon som arbetat och levt av skogen med yxa och såg i hand så är det kanske inte så konstigt att det automatiserade skogsbruket verkar ohumant och destruktivt.
Martin tillbringade dock inte hela sitt liv som skogsarbetare. I vuxen ålder lämnade han Nianfors för att jobba på sågen i Hudiksvall, och han och frun flyttade till Sörforsa där han blev kvar i resten av sitt liv.
Martin var en ödmjuk spelman som trots att han var medlem i spelmansförbundet sällan deltog aktivt i förbundets evenemang. En dragspelare från Nianfors som jag pratade med, och som arbetat med Martin som ung, visste inte ens att Martin spelat fiol trots att de bägge var musiker och från samma lilla by.
Senare i livet blev Martin också fascinerade av nyckelharpan. Eric Sahlströms uppträdanden i Radio, tv, och på Delsbostämman fick Martin att själv bygga en harpa och börja lära sig. Han berättade att han till och med åkt ner till Tobo och träffat Eric vid några tillfällen.
Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att själv spela med Martin. Han slutade spela efter att han fått hörapparat, och han ville inte försöka spela något vid mina besök. Trots detta har jag ändå fått lära mig några av hans låtar från annat håll. Bertil Westling gjorde en inspelning med Martin på 1960talet och en granne till Martin tecknade ner ytterligare ett par låtar efter honom. Två av de låtar som Bertil spelade in har också letat sig in i spelmansförbundets notsamling, något som Martin säkert var stolt över.
Martin hade snart innan han dog sagt att han hoppades att få uppleva ytterligare en sommar, men så blev det inte. Martin, och Nianfors kanske sista fiolspelman är borta, men för oss som fick ta del av hans berättelser och minnen finns han kvar i våra tankar.

Vispolska

När Svensk viskarkiv gjorde sina inspelningsresor på 1960 och 70-talen så spelade de bland andra in Johan Enström från Tosätter. Johan var fiolspelman och svåger till Per Westberg. De spelade mycket ihop och i samspelet fick Johan oftast sköta "sekunden", dvs. andra stämman eller kompet. 1968 då inspelningarna med Johan gjordes så hade Per slutat spela – han tyckte inte att det lät lika bra som förr – och trots idoga försök vägrade han låta sig intervjuas. Johan spelar dock ett flertal låtar efter Per på inspelningarna och tack vare detta så finns en del av deras gemensamma repertoar bevarad. Denna polska är dock inte efter Per utan Johan hade lärt den från sin morfar. Morfadern sjöng den med en text som Johan tyvärr inte kunde komma ihåg – eller kanske inte tyckte lämpade sig att sjunga för okända stockholmskvinnor. Johan spelar polska ett par gånger på inspelningen och varierar sig en del, framförallt genom att lägga till sextondelsfigurer och dubbelgrepp/medklingande strängar. Första reprisen känns igen från ett antal låtar men andra reprisen är rätt udda. Det finns dock en orsapolska som är väldigt lik, den uppges vara komponerad av Lovar-Erik och kan höras med honom på Anders Roséns skiva ""Historiska inspelningar av svensk folkmusik II -Orsa II. Jag har svårt att tänka mig att Johan och Lovar Erik hade någon kontakt så Erik kanske överdrev sin del i den kompositionen.