Till minne av Martin Larsson (1915-2011)

“Martin Larsson lever!”, står det med stor stil i en av mina gamla anteckningsböcker, men det gör han inte längre. Den 11 maj avled spelmannen Martin Larsson i sitt hem i Sörforsa. Martin var från den lilla byn Nianfors som ligger ungefär halvägs längs vägen mellan Njutånger och Vallsta. När jag började lära mig låtar från enångersspelmannen Bertil Westling, så var en polska efter Martin Larsson en av de första bitarna han lärde mig. Bertil hade träffat Martin på 60talet men de hade sedermera förlorat kontakten. Det var först flera år senare som jag på omvägar fick reda på att Martin fortfarande var i livet, där av min notering. Martin visade sig då, vid 92 års ålder, vara vid god vigör och vid mitt första besök så bjöd han både på kaffe med dopp. och mängd historier om spelmän och musik i Nianfors.
Martin var född 1915 och när han växte upp spelades det fortfarande polska (både gammelpolska och hambopolska), vals, och hyfs till danserna i byn. Hans första instrument var en gitarr, men enligt hans egen utsago så var strängarna på de gamla gitarrerna så hemskt hårda att han fick ont i fingrarna . Så, han började spela fiol istället. I byn fanns spelmannen Bör Johan och han hjälpte Martin att komma igång med fiolspelet. Bör-Johan var också fosterfar åt Edvin Thillberg, som sedermera blev ett känt namn inom den hälsingska folkmusikrörelsen. Johan hade i sin tur lärt sig många låtar efter Hult Lars dy., som under en period bodde och arbetade i trakten. Det fanns många historier om Hult Lars och Martin berättade dem gärna. Till exempel så gick det rykten om Hult Lars stela lillfinger – han använde nämligen bara tre fingrar på vänster handen när han spelade och lillfingret stack rätt ut. Detta berodde enligt en del på att det var från det lillfingret som djävulen tagit tre droppar blod då han och Hult Lars slöt den pakt som skulle göra honom till en fantastisk spelman. Hult Lars var inte så pigg på att arbeta, han föredrog att spela fiol, men ibland var han tvungen för att få ekonomin att gå ihop. Vid ett tillfälle så jobbade han på herrgården i Nianfors, och Bör Johan hade då frågat honom hur det var att arbeta där. Lars svarade surt att det var värre än i helvetet, för i helvetet där satt alla syndare och ropade efter vatten medan på herrgården skulle de ha ved också!
Det var många sådana historier som Martin berättade. För mig så knöt detta samman mycket av vad jag hört rykten om tidigare. Genom Martins historier så blev kopplingen mellan kustlandet och Ljusnans dalgång tydlig, och det var uppenbart att de skogar, sjöar och berg som idag ses som ett hinder, i början av 1900talet var del av en kulturell vandringsled. Den industri som skogen gav upphov till – framför allt timmer och kolning – lockade till sig personer som inte hade egen mark att bruka, däribland många som också var spelmän. På så sätt var skogslandet ett centrum snarar än det bakvatten som vi kanske tänker oss idag.
Martin blev en skicklig spelman men någon heltidsmusiker var han aldrig, utan det var i skogen och på sågverket han tillbringade en stor del av sitt liv. När jag – vid vårt första möte – konstaterade att han verkade väldig pigg för sin ålder sa han,”man blir gammal av att sova på granris”! Martin återkom ofta till skogen när vi pratade och han var mycket orolig över hur skogarna hade förändrats under hans liv. I mina anteckningar har jag citerat honom så här:

”Skogarna är förstörda idag, förr fanns bra gångstigar genom skogen och när man kom fram till ett vattendrag kunde det hänga en näverkåsa så att man kunde dricka. Nu mera dikar man ur alla våtmarker, hugger ner skogarna och förstör vattendragen så att all laxöring försvinner.”

Det var uppenbart att Martin hade väldigt starka känslor för skogarna där han tillbringat så mycket tid. För någon som arbetat och levt av skogen med yxa och såg i hand så är det kanske inte så konstigt att det automatiserade skogsbruket verkar ohumant och destruktivt.
Martin tillbringade dock inte hela sitt liv som skogsarbetare. I vuxen ålder lämnade han Nianfors för att jobba på sågen i Hudiksvall, och han och frun flyttade till Sörforsa där han blev kvar i resten av sitt liv.
Martin var en ödmjuk spelman som trots att han var medlem i spelmansförbundet sällan deltog aktivt i förbundets evenemang. En dragspelare från Nianfors som jag pratade med, och som arbetat med Martin som ung, visste inte ens att Martin spelat fiol trots att de bägge var musiker och från samma lilla by.
Senare i livet blev Martin också fascinerade av nyckelharpan. Eric Sahlströms uppträdanden i Radio, tv, och på Delsbostämman fick Martin att själv bygga en harpa och börja lära sig. Han berättade att han till och med åkt ner till Tobo och träffat Eric vid några tillfällen.
Tyvärr fick jag aldrig möjlighet att själv spela med Martin. Han slutade spela efter att han fått hörapparat, och han ville inte försöka spela något vid mina besök. Trots detta har jag ändå fått lära mig några av hans låtar från annat håll. Bertil Westling gjorde en inspelning med Martin på 1960talet och en granne till Martin tecknade ner ytterligare ett par låtar efter honom. Två av de låtar som Bertil spelade in har också letat sig in i spelmansförbundets notsamling, något som Martin säkert var stolt över.
Martin hade snart innan han dog sagt att han hoppades att få uppleva ytterligare en sommar, men så blev det inte. Martin, och Nianfors kanske sista fiolspelman är borta, men för oss som fick ta del av hans berättelser och minnen finns han kvar i våra tankar.

Vispolska

När Svensk viskarkiv gjorde sina inspelningsresor på 1960 och 70-talen så spelade de bland andra in Johan Enström från Tosätter. Johan var fiolspelman och svåger till Per Westberg. De spelade mycket ihop och i samspelet fick Johan oftast sköta "sekunden", dvs. andra stämman eller kompet. 1968 då inspelningarna med Johan gjordes så hade Per slutat spela – han tyckte inte att det lät lika bra som förr – och trots idoga försök vägrade han låta sig intervjuas. Johan spelar dock ett flertal låtar efter Per på inspelningarna och tack vare detta så finns en del av deras gemensamma repertoar bevarad. Denna polska är dock inte efter Per utan Johan hade lärt den från sin morfar. Morfadern sjöng den med en text som Johan tyvärr inte kunde komma ihåg – eller kanske inte tyckte lämpade sig att sjunga för okända stockholmskvinnor. Johan spelar polska ett par gånger på inspelningen och varierar sig en del, framförallt genom att lägga till sextondelsfigurer och dubbelgrepp/medklingande strängar. Första reprisen känns igen från ett antal låtar men andra reprisen är rätt udda. Det finns dock en orsapolska som är väldigt lik, den uppges vara komponerad av Lovar-Erik och kan höras med honom på Anders Roséns skiva ""Historiska inspelningar av svensk folkmusik II -Orsa II. Jag har svårt att tänka mig att Johan och Lovar Erik hade någon kontakt så Erik kanske överdrev sin del i den kompositionen.

"Nils Olov"

Min tanke har varit att på bloggen blanda noter med ljudande music och filmklipp. Hittils har det varit lite snålt med det senare men här kommer i alla fall en film. Det är en polkett som Arvid Westberg trallade och spelade för mig när jag för första gången tog med mig mitt durspel till honom. Polketten har namnet "Nils Olov" och var efter bröderna Sättlin i Tosätter. Arvid hade lärt sig den någon gång i slutet av 30-talet och även spelat den till dans. Nils Olov Sättlin, som fått gett namn åt låten, spelade inte själv men Arvid trodde att kanske kanske tyckte speciellt mycket om biten och att den därav blev känd under det namnet. Tyvärr är inte ljudet det bästa på filmen - tonen g verkar inte harmonisera så väl med min mikrofon! Jag ska se om jag kan göra något åt det till nästa filmklipp.

Herr Peders Sjöresa igen

För ett tag sedan så lade jag upp en version av balladen Herr Peders Sjöresa på bloggen. Den versionen var det Arvid Westberg och hans syster Hanna som sjöng men de kom inte ihåg mer än några verser av visan. Dagmar Berglund från Finnika hade också en version av Herr Peder, med annan melodi och med en text som hon sa att hennes faster brukat sjunga. Dagmar använde en av svenskt Viskarkivs böcker med sjömansvisor som stöd för minnet. Hon hade dock gjort en del ändringar i texten så att den lät mer som hon mindes att den sjungits när hon var liten. Uppteckningen i visboken var från August Bondesson vissamling och till stora delar är Dagmars text identisk med Bondessons. Om sen detta beror på att hennes version går tillbaka till samma skillingtryck som texten i Bondesson eller om hon var mer influerad av dennes text än hon medgav är svårt att avgöra. Melodin Dagmar använde ligger närmre den ”vanliga” Herr Peder melodin (dvs. samma som Evert Taube använde till ”Möte i Monsunen”) än den som Hanna och Arvid använde. Tyvärr så hade dagmar lite problem med rösten på inspelningen så det är tidvis lite svårt att höra hur melodin ska vara. Min uppteckning får därför ses som ett "medelvärde" av de verser hon sjöng. När jag skrev ner texten häromdagen så blev jag också påmind om Dagmars humor, trots att hon verkligen kämpar sig igenom de sista verserna så avslutar hon visan med kraftfullt "Tjo"! Här följer Dagmars reviderade version av texten, om det är någon som känner till vilket skillingtryck som kan gett upphov till denna version får ni gärna höra av er till mig!

Herr Peders Sjöresa, efter Dagmar Berglund

Herr Peder han gångar till sin kammare in,
han krusar och kammar sitt hår.
Sen gångar han sig till sin fostermoder in
och fråga’ vilken död han skulle få.

Ja inte ska du dö uti någon sotesäng,
ej heller bliva dödad i krig.
Men akta dig noga för böljorna de blå
att de inte förkortar ditt liv.

Herr Peder han gångar sig till sjöstranden ner,
Emellan de skepparemän.
Där låter han bygga sig så präktigt ett skepp
som kunde gå på vatten å på land.

Det skeppet det var byggt utav allehanda trä,
med master utav valfiskeben.
Å vimplarna de voro av rödaste gull
å flaggorna de voro likaså.

Men när han hade seglat uti 400 mil
Då började skeppet att stå still.
Då ropte kaptenen: vår fader och vår gud,
han hjälpe oss väl härifrån!

Kaptenen han var en så förståndiger man,
han talte så förståndiga ord:
Å män låt oss kasta gulltärningen ombord,
å se vem som den största synden gjort.

Den första gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Å lotten den föll på herr Peder första gång,
vår älskade konungason.

Den andra gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Å lotten den föll på herr Peder andra gång,
vår älskade konungason.

Den tredje gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Och lotten den föll på herr Peder tredje gång,
vår älskade konungason

Ja efter det är jag som den största synd har gjort
Så bekänner jag mitt brott här för er:
Tre kyrkor har jag rövat tre kloster har jag bränt,
Å flickor har jag narrat och skämt.

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fostermoder frågar efter mig.
Så säg att jag tjänar i främmande land,
å där har jag det trevligt och gott

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fosterfader frågar efter mig.
Så säg att jag svävar i evighets kväll,
sig honom att han bättrar sig väl.

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fästemö hon frågar efter mig.
Så säg att jag vilar under böljorna de blå,
säg henne att hon gifta sig må.

Så togo de herr Peder i hans fagergula hår
å hivade honom över bord.
När herr Peder börja sjunka börja skeppet till att gå
och gunga över böljorna de blå.

”Tjo”

Malena och Bodasmeden

Arvid Westberg har varit en av mina största källor till folkmusik och dans i Enånger med omnejd. Trots att han nu är över 90 år gammal så brukar det kunna dyka upp ny visor när vi träffas. Den här sången spelade vi in när vi sågs i sommras och häromdagen så fick jag för mig att transkribera den och göra lite efterforskningar om vad det var för bit. "Malena och Boda-smeden" hörde Arvid sin far sjunga tillsammans med några andra gubbar när de hade tagit sig några glas att dricka. Arvid trodde att det kanske var en del av någon längre bit, men att det framförallt var att det förekom en "Boda-smed" i visan som gubbarna verkade ha tagit fasta på (fadern, Per, var både smed och bosatt i Boda). Den här texten sjöng Arvid:

”Malenas näsa hon satt på sne’.
Det hände sig i gröna lunden.
Hon kôm te gräla med en Bo’a sme’,
han tog ett häftigt tag med tången.”

Med tanke på textens andra strof trodde jag först att det kanske var en ballad-parodi från någon revy, eller teater från sekelskiftet. Men när jag började bena lite så visade det sig att visan är betydligt äldre än så! Arvids korta bit är egentligen bara en vers av en längre visa som enligt ett skillingtryck heter, ”En nyutkommen visa om Jan, som drog Skruf-Malena på en kjälke öfver Riddarfjärden”. Vistexten – som kan ses i sin helhet här –ska vara en parodi på Anna Maria Lenngrens dikt "Min Salig Man" och ska ha varit införd i Uppsala Tidning 24/5 1800 under namnet "Min Salig Hustru" . Den kom ut i ett flertal skillingtryck i början av 1800-talet. Intressant nog så har texten även letat sig över till svensk-talande Finland där den uppges ha använts som sångtext till en menuettmelodi!
En spridd visa med andra ord som i Arvids variant anpassats för att passa den lokala Boda-smeden! Avslutningsvis några ord om uppteckningen. Jag har roat mig med att försöka notera den med en hel del detaljer, men det kan göra noten lite svårläst för den ovane så här kommer några råd. Arvid sjöng låten med ett väldigt tydligt glissando på ordet Sme', det har jag noterat genom ett streck mellan e och d i den takten. Behandla triolerna som två åttondelar och de små kommatecknen på översta notraden är bara där för att markera frassluten. Det var allt för den här gången!

Polonoise 49

Nu är huset i beboligt skick och internetuppkopplingen fungerar som det ska igen! Drar igång min bloggåterkomst med en polonäs. Jag har undet en tid roat mig med att kopiera alla Stakels noter för hand, ett långsamt arbete men rätt kul då man får en väldigt bra översikt av alla bitar. Den här låten var en som jag fastande för lite extra under arbetet. En D.dur polska som från och till påminner mycket om andra hälsingepolskor men med egen intrigitet. Fjärde takten i andra reprisen är lite kuriös och kan väl oktaveras upp om man tycker det känns bättre. Mer material kommer och jag hoppas också kunna lägga upp lite mer videoklipp inom kort.

Flyttar

Det går lite segt med bloggandet just nu. Detta beror på att jag precis har flyttat och inte hunnit fått ordning på internet än. Men mer låtar kommer vad det lider.