Bertil Westling – till minne

För 15 år sen, 2003, ringde jag dig för första gången. Jag hade precis börjat musikhögskolan och ett par år tidigare hade jag börjat gräva efter låtar och visor från Enångerstrakten. Jag kommer inte ihåg om jag först fick höra om dig från Arvid Westberg eller kanske din systerson Kaj Berglund. Jag vet i alla fall att jag hört dig spela och sjunga på visarkivets inspelningar – ”Birr birr karlarna kommer…” (med imponerade grisimitationer) och valser i G -dur. Nu ligger arkivets inspelningar på nätet och jag lyssnar igen. Jag kommer ihåg att när jag ringde dig den gången så satt jag på sängkanten i min väldigt lilla lägenhet i Malmö. Det kändes lite nervöst, du skulle säkert undra vad det var för en mysko typ på andra sidan telefonledningen. Det blev ett kort samtal men du sa i alla fall att jag kunde komma förbi när jag var hemma nästa gång. Det gjorde jag och jag tog med mig min minidisc-spelare (den var modern då) och frågade om jag fick spela in några låtar för att lära mig. Det gick bra. Nu hittar jag filerna på datorn och lyssnar igen. Fink-Jannes vals kommer först på inspelningen, lite av en signaturmelodi. Sen den andra Fink-Jannes valsen, den med lite konstig rytmik som du brukade säga att du aldrig fick rätt fason på. Jag gillade nog den bäst trots allt, men kommer inte ifrån att den låter bättre på fiol än klarinett. Så kan det vara. Ett tjugotal låtar spelade du in till mig den gången, låtar efter spelmän vars namn jag sett eller hört nämnas men aldrig vetat något om. Johan Nordell, din egen far Bernard (vars initialer jag sett inristade i en stenhäll vid mina föräldrars sommarstuga), och Johan Forsberg, han som Arvid alltid pratade om men inte kom ihåg låtarna efter. Hem och öva. Tillbaka, varje ledighet. Vi började spela dina egna kompositioner och du introducerade mig till andra musiker och vissångare. Din syster Dagmar och Vänster Olle Olsson från Galven. Kajs pärmar med låtar från Enånger som ni samlat ihop blev bibeln och utökades med arkivbesök, fynd i uthus och flera intervjuer. Men det var samspelet och umgänget med dig (och din fru Laina så klart) som var viktigast, många koppar kaffe, massor av pannkaka (vegetarisk mat var ju knepigt men också en bra ursäkt att äta pannkaka tyckte du). Trött på studierna tog jag ett år ledigt och flyttade till Bollnäs, jobbade inom äldreomsorgen och spelade ännu mer med dig. Dina ben började bli dåliga och hörseln hade det väl aldrig varit mycket med men humorn och tankar kring låtar och musik det var det inga problem med. Laina var alltid med, såg till att gubben faktiskt tog upp fiolen och inte klagade på brist på övning, gjorde kaffe, fler pannkakor, lyssnade och fyllde i när något missades. Vi hade väldigt trevligt tillsammans.

Ibland hände det att du frågade mig om låtarna och spelmännen, det kändes konstigt. Jag var ju den som var där för att lära mig. Men, så är det ju när man umgås och spelar, det blir ett givande och tagande. Tillsammans finns kunskapen. Även om du med glimten i ögat brukade säga att Enånger var världens centrum (därifrån är det ju lika långt kring jorden och tillbaka till byn igen oavsett riktning), så var du alltid lite obekväm med spelmän som var alltför lokalpatriotiska, viktigast var ju trots allt att någon ville spela musiken och brydde sig. Men du sa ändå att du var glad att jag, som visserligen kom från Iggesund, ville spela enångerslåtarna – ”det är ju din musik det här med”. Det kändes så, känns så fortfarande, min musik, vår musik, musik som betytt mycket.

Musiken var nog alltid med dig. Du säger visserligen på visarkivets inspelning från 60-talet att du inte lärt dig så mycket egentligen, men nog var det en hel del du kunde? Inte bara låtar så klart, men kärlek till musiken. Tänker ofta på din historia om hur du i din ungdom plankat några klassiska lieder (Schubert?) från radion och under en dans i Bäckmora suttit utanför danslokalen och lockat flickorna från dansgolvet. Sant? Jag väljer att tro det. I dina egna kompositioner så var livet alltid närvarande – Lainalle, Till Laina, tillägnad din finlandsfödda fru, Västnängspolskan, till barndomshemmet, och Längbackesvalsen, en musikalisk reflektion över baklängesspråket du och Kaj brukade använda. Även om du sällan var ute och spelade på senare år så blev ändå två skivor med vännerna Karl-Erik Englund och Ingvar Forsberg. Spelgänget Gråskallarna (även om namnet kanske inte alltid var populärt hos alla medlemmar) kom också förbi och spelade. Kaj och din son Göran var såklart trygga spelkamrater genom åren. Du såg dig nog inte som någon storspelman men nog var du en musiker som flera ville spela med, lyssna till och vars kompositioner många tycker om? Vi lärde känna varandra när du var 76 och jag var 22 år, men det kändes aldrig som det var över 50 år mellan oss, det gick ju bra att spela.

Vi sågs mindre de sista åren (jag bodde ju utomlands) men det blev ändå många spelstunder och vi stod till och med på scen ett par gånger. På en konsert i Bönhuset på Delsbostämman och ett par år senare i ett ostämt ögonblick i gassande sol (varken bra för strängar eller klarinett) tillsammans med Göran på spelkullen. Fina minnen. Sist vi sågs spelade vi inte, du hade visserligen återhämtat dig en del från hjärtinfarkten, men det var svårt. Vi lyssnade på inspelningar (Fink Jannes gammeldansorkester och några av de låtar jag spelat in 15 år tidigare), drack kaffe, pratade om låtar, spelmän, och musik. Det var känslosamt.

Jag har svårt att sätta ord på hur viktig du har varit för mig som spelman och människa. Skulle jag ha fortsatt forska, flyttat utomlands för master- och doktorandstudier i musiketnologi, övat och spelat om jag inte mötts av sådan uppmuntran och givmildhet när vi sågs de där första gångerna? Jag ville lära mig några nya låtar men jag fick betydligt mer, vänner, berättelser, fika, pannkakor, en sorts tillhörighet. På något sätt så var det under åren vi spelade och lärde känna varandra som jag blev spelman, inte bara klarinettist eller musiker.

Tack Bertil, för musiken, stunderna, och skratten.

Polska efter Erik Ljung, Delsbo

Slängpolska efter Per Westberg

Voglers polska

Den här polska har jag transkriberat från en rätt sliten inspelning med Johan Forsberg den yngre (son till den äldre Johan Forsberg som jag nämnt tidigare här på bloggen). Det måste vara en av de längsta polskorna som jag träffat på och det är inte direkt någon simpel vispolska! Som namnet, Voglers polska, antyder så ska denna låt ha komponerats av Abbe Vogler (1749-1814). Vogler var tysk tonsättare och präst med anställning vid Kungliga Opera under Gustaf III. Voglers polska finns i ett otal, mer eller mindre komplicerade, varianter i Hälsingland (och säkert även på andra håll). I noten så har jag satt ut numreringar för att hålla reda på polskan olika delar. Som jag tolkar det så har låten 5 delar (den femte har jag delat in i två, där den senare är en brygga tillbaka till del 1). Del 1 inleder polska och återkommer även som mellanspel emellan de olika delarna. Egentligen är inte strukturen särskilt komplicerad, det är i stort sett samma teman som återkommer om och om igen i olika varianter. Här finns även kromatik som är rätt ovanligt i polskor. Polskor som Voglers polska, Mobergs polska, och olika låtar av C. M. von Esser brukar i bland kallas för herrskapslåtar, och ansågs de ofta vara lite av spelmansprov för spelmän i Hälsingland. Jag är inte säker på att de spelmän som spelade Voglers polska alltid var medvetna om dess ursprung. Arvid Westberg berättade att den äldre Forsberg ibland brukade kalla polskan för "vårlekspolska" snarare än voglers polska, Vogler lät kanske lite konstigt! Ragnar Forsberg, bror till Johan, komponerad även en polska som fick just namnet Vårlekspolska. Ragnars polska är dock av en helt annan typ än Voglers. Jag lägger upp både Voglers polska och Vårlekspolska på bloggen för den som är intresserad.

Snart är det jul igen....

När jag gick viskursen på Malungs folkhögskola så intresserade jag mig under en period lite extra för julspelsvisor, och nu när julen är på god väg så bestämde jag mig att gräva tag i en del av det materialet igen. Det är tre visor som alla har kopplingar till julspelstraditionerna i Hälsingland. I Hälsingland kallades detta ofta, "att gå med stjärnan" och det gjorde man under trettondagshelgen. Det gick till så att ungdomarna i trakten samlades, klädde ut sig, och gick runt och sjöng i gårdarna för att tigga matvaror och dryck till att ha kalas. Man hade alltid en stor stjärna på en stång med sig, liksom dagens stjärngossar, och därifrån kommer begreppet att gå med stjärnan. På en del håll i landet så har man haft liknande traditioner på juldagen, men dessa tre visor ska alla ha hört till trettondagsfirandet.



Den första visan är en version på den klassiska Staffan Stalledräng. Visan har jag transkriberat från en inspelning med Gertrud Nilsson från Hanebo (eller Kilafors). Hon, liksom en mängd sångare och spelmän, spelades in av Märta Ramsten under en av Svenskt Visarkivs inspelningsresa till Hälsingland 1968. Om Gertrud Nilsson vet jag i stort sett ingenting. Jag skulle tro att hon var född i slutet av 1800talet; det hörs på inspelningarna att hon är lite skröpplig och enligt inspelningsprotokollet boende på Hamrelunds äldreboende i Bollnäs. Om det är någon som vet något mer så hör gärna av er. Gertrud sjunger bara den första strofen av visan och texten är mestadels den samma som i andra varianter. Det som är lite ovanligt med hennes version är att den går i tretakt. Jag har dock valt att notera den i 6/8 då det ser snyggare ut i bloggformatet (det tar också mindre plats). Men tänk vals snarare än jig när ni sjunger visan!



De två näst följande visorna hör också till julspelet. De är bägge är efter Elsa Hall i Arbrå (eller Vallsta); även hon inspelad av Märta Ramsten 1968. Hennes första visa är kanske mer specifikt kopplad till just julspelet än Staffan Stalledräng. Här presenteras Herodes och de tre vise männen, och åskådarna uppmanas att ge gåvor till gruppen. Julspelen är sällan trogna bibelberättelsen utan inställningen brukar snarast vara "alla ska med". Herodes, de tre vise männen, "Judas med pungen" och Sankt Staffan blandas friskt. Huvudpersonerna i berättelsen, det vill säga Jesus med familj, verkar dock föra en rätt undanskymd tillvaro! Elsa berättar på inspelningen att efter sången om Herodes så gjorde Judas entre och tiggde almosor från åskådarna.



Den sista visa är en tacksång som sjöngs efter att Judas hade fått sin påse fylld med diverse gåvor från åskådarna. Liksom tidigare har jag valt att notera i 6/8 men känslan är mer åt 3/4. Melodin på den här visan känns bekant men jag kan inte riktigt säga var jag har hört den förr, kan det vara en psalmmelodi?

Julspelstraditionerna i Hälsingland verkar på många håll ha försvunnit redan i början av 1900talet. Jag har bara träffat en person som själv deltagit i julspel. Det var Martin Larsson som berättade att han hade gått med stjärnan i Nianfors i sin ungdom. Då spelade han fiol till föreställningen men tyvärr kom han inte ihåg någon av visorna de sjöng. Ute vid kusten, i Enånger, verkar traditionen att gå med stjärnan försvunnit ännu tidigare. På en inspelning från 1960talet med Bernard Westling från Finnika, så berättar denne att hans far gick med stjärnan som ung, men att han själv inte gjort det. Bernard berättar bland annat att fadern sjöng Sankt Staffan till samma melodi som man lärde sig i skolan. De flesta jag frågat om Sankt Staffan har just konstaterat att de sjöng den i skolan som små. Kanske var det så att julspelsvisorna till stor del togs upp i skolmusikrepertoaren och i det mer moderna luciafirandet som tog fart under de första årtiondena av 1900talet? Detta, i kombination med andra förändringar i samhället, kan ha lett till att sångerna lösgjordes från julspelen och blev del av ett mer standardiserat nationellt julfirande. En del kanske skulle säga att detta "dödade" de lokala traditionerna, men jag är själv inte särskilt sentimental. Tack vare att luciafirandet skapdes och att "folkliga" visor piffades upp och blev del av skolmusiken så kan ju faktiskt de flesta i Sverige åtminstone någon visa som har med julspelen att göra. Vem vet, i annat fall så kanske hela denna tradition glömts bort. Men visst är det skoj att hitta lokala varianter på låtarna och för den som är intresserade så finns det massor att hämta på tex. Svenskt Visarkiv och Hälsinglands folkmusikarkiv.

God jul!


PS. Om jag har några regelbundna läsare så kan jag bara beklaga att det varit rätt glest med inlägg under de senaste månaderna. Anledningen till detta är helt enkelt att annat tagit mycket tid, men det betyder inte att jag har lagt av! Jag har massor låtar och visor som jag tänkter skriva om på bloggen även i fortsättningen!

Hälsingelåtar i Radion

Den 16 oktober kunde man höra mig prata om den här bloggen i radioprogrammet Folke i P2. På mina två minuter i rampljuset försökte jag ge en liten idé om vad jag hoppas uppnå med mitt bloggande och dessutom presentera en låt. Det blev naturligtvis väldigt kortfattat men jag tror att jag fick med det som jag anser är viktigast. För de som inte hörde programmet så kommer här en textversion av inslaget. Polskan från Thomas von Wachenfeldts skiva kommer på bloggen inom kort.

"När jag startade bloggen Hälsingelåtar för ungefär ett år sedan så hade jag en rätt klar idé över vad jag ville uppnå. Jag ville lyfta fram och göra tillgängliga, låtar och visor från Hälsingland som inte hamnat i den folkmusikaliska mittfåran. Det är framförallt material som jag själv samlat på mig – genom dokumentation, och åtskilliga arkivbesök.
Men, jag vill inte bara skapa ett onlinebaserat nothäfte med anonyma låtar och visor. Jag menar nämligen att musik inte nödvändigtvis talar för sig själv; även synbart banal musik, kan ha en historia som öppnar nya världar för såväl lyssnare som musiker. Därför vill jag presentera låtarna tillsammans med en text som kan ge ett sammanhang, och visa på hur musiken getts en lokal mening.
Just denna lokala mening fascinerar mig, och i synnerhet hur nationella och internationella kulturintryck omtolkats på lokal nivå. Låt mig ge några exempel:
God Save the Queen må få ögon att tåras hos brittiska rojalister, men Jonas Stakel i Enånger han spelade samma melodi som vals, och när Arvid Westberg, sjöng om Malena och Bodasmeden, så handlade visan om någon i grannbyn, även om texten skrevs för 200 år sedan, och då som en parodi på en dikt av Anna Maria Lenngren.
Med fokus på Hälsingland så vill jag också visa på den bredd av musik som kan ses som lokal. Därför kommer bloggen inte bara innehålla vad vi i dagligt tal kanske ser som folklig musik, utan även annan musik som tagit en lokal prägel, som till exempel skolsånger och dragspelsmusik.
Nu kan ju allt detta låta lite storvulet, och det bör väl tilläggas att inte alla mina blogginlägg är så pass genomarbetade. I flera fall är det helt enkelt musik som jag tycker borde uppmärksammas av rent estetiska skäl!
Efter denna lilla programförklaring så ska vi lyssna på en polska från spelmannen Thomas von Wachenfeldts soloskiva, Malleus Clericum. En skiva som för den initierade bjuder på såväl vacker musik som lokalpolitisk polemik."

Dragspelspoesi, någon?

Många spelmän och folkmusiker har ett ambivalent förhållande till dragspelsmusik. Så länge det är "folklig" dragspelmusik så brukar det vara ok, men när musiken har influenser från jazz, pop, och klassisk musik så är det många som drar öronen till sig. Jag har ofta råkat på dragspelsmusik som är svår att sätta in någon specifik genre, men som likväl kan ses som lokal; i den meningen att den har komponerats och spelats i landskapet, och tagit influenser från såväl folkmusik som internationella genres, som jazz och klassisk musik. Då min ambition med den här bloggen är att ge exempel på och diskutera hälsingemusik i vid mening så har även har även dragspelsmusiken en given plats.
Dagens (dragspels)låt är valsen "Djupråbäckens poesi" komponerad av dragspelaren Gustaf Lindblom i Tosätter. En låt i vad man kanske kan kalla "zigenarstil". Kompositionen fanns i en notsamling som tillhört en annan dragspelaren Georg Jonsson (son till Anders Johan Jonsson, som jag skrivit om tidigare). Georg bodde största delen av sitt liv i Barkhyttan/Hofors i Gästrikland men var ofta uppe i Enånger. Förmodligen så tecknade Georg upp låten någon gång på 20 eller 30 talet; bland noterna finns nämligen andra låtar som uppges vara upptecknade efter enångerspelmän under samma period. Georg har arrangerat om valsen för två instrument (dragspel skulle jag tro), men då stämmorna korsar varandra en hel del så är det Ibland är det svårt att veta om melodin är i första eller andra stämman. Jag lämnar till läsarna att själva reda ut den saken. Det här är den enda låten jag hittat med koppling till Gustaf Lindblom och jag har inte hört att han nämnts som någon speciellt skicklig musiker. På det hela så har jag hört väldigt lite om honom! Eventuellt så ska han han flyttat från Enånger i rätt unga år, vilket skulle kunna vara anledningen till att få kommer ihåg honom. Att döpa låtar efter vattendrag verkar ha varit på modet i början på 1900talet och det finns en uppsjö av låtar som brusar, sorlar, och har sig. Just Djupråbäcken går genom byn Djuprå (därav namnet) i Enånger och även Per Westberg ska ha komponerat en låt tillägnad den, "Djupråbäckens brus".