Herr Peders Sjöresa igen

För ett tag sedan så lade jag upp en version av balladen Herr Peders Sjöresa på bloggen. Den versionen var det Arvid Westberg och hans syster Hanna som sjöng men de kom inte ihåg mer än några verser av visan. Dagmar Berglund från Finnika hade också en version av Herr Peder, med annan melodi och med en text som hon sa att hennes faster brukat sjunga. Dagmar använde en av svenskt Viskarkivs böcker med sjömansvisor som stöd för minnet. Hon hade dock gjort en del ändringar i texten så att den lät mer som hon mindes att den sjungits när hon var liten. Uppteckningen i visboken var från August Bondesson vissamling och till stora delar är Dagmars text identisk med Bondessons. Om sen detta beror på att hennes version går tillbaka till samma skillingtryck som texten i Bondesson eller om hon var mer influerad av dennes text än hon medgav är svårt att avgöra. Melodin Dagmar använde ligger närmre den ”vanliga” Herr Peder melodin (dvs. samma som Evert Taube använde till ”Möte i Monsunen”) än den som Hanna och Arvid använde. Tyvärr så hade dagmar lite problem med rösten på inspelningen så det är tidvis lite svårt att höra hur melodin ska vara. Min uppteckning får därför ses som ett "medelvärde" av de verser hon sjöng. När jag skrev ner texten häromdagen så blev jag också påmind om Dagmars humor, trots att hon verkligen kämpar sig igenom de sista verserna så avslutar hon visan med kraftfullt "Tjo"! Här följer Dagmars reviderade version av texten, om det är någon som känner till vilket skillingtryck som kan gett upphov till denna version får ni gärna höra av er till mig!

Herr Peders Sjöresa, efter Dagmar Berglund

Herr Peder han gångar till sin kammare in,
han krusar och kammar sitt hår.
Sen gångar han sig till sin fostermoder in
och fråga’ vilken död han skulle få.

Ja inte ska du dö uti någon sotesäng,
ej heller bliva dödad i krig.
Men akta dig noga för böljorna de blå
att de inte förkortar ditt liv.

Herr Peder han gångar sig till sjöstranden ner,
Emellan de skepparemän.
Där låter han bygga sig så präktigt ett skepp
som kunde gå på vatten å på land.

Det skeppet det var byggt utav allehanda trä,
med master utav valfiskeben.
Å vimplarna de voro av rödaste gull
å flaggorna de voro likaså.

Men när han hade seglat uti 400 mil
Då började skeppet att stå still.
Då ropte kaptenen: vår fader och vår gud,
han hjälpe oss väl härifrån!

Kaptenen han var en så förståndiger man,
han talte så förståndiga ord:
Å män låt oss kasta gulltärningen ombord,
å se vem som den största synden gjort.

Den första gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Å lotten den föll på herr Peder första gång,
vår älskade konungason.

Den andra gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Å lotten den föll på herr Peder andra gång,
vår älskade konungason.

Den tredje gulltärningen på tavelbordet rann,
emellan de skepparemän.
Och lotten den föll på herr Peder tredje gång,
vår älskade konungason

Ja efter det är jag som den största synd har gjort
Så bekänner jag mitt brott här för er:
Tre kyrkor har jag rövat tre kloster har jag bränt,
Å flickor har jag narrat och skämt.

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fostermoder frågar efter mig.
Så säg att jag tjänar i främmande land,
å där har jag det trevligt och gott

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fosterfader frågar efter mig.
Så säg att jag svävar i evighets kväll,
sig honom att han bättrar sig väl.

Om någon utav eder skulle komma i land
och min fästemö hon frågar efter mig.
Så säg att jag vilar under böljorna de blå,
säg henne att hon gifta sig må.

Så togo de herr Peder i hans fagergula hår
å hivade honom över bord.
När herr Peder börja sjunka börja skeppet till att gå
och gunga över böljorna de blå.

”Tjo”