Thursday, October 28, 2010

Massor av Morska Marscher



Många marcher i Hälsingand går tillbaka på de militärmarcher som gärna spelades av blåsorkestrar vid de olika bruken i landskapet. Kollar man i Svenska Låtar så finns en mängd kommentarer till låtar som visar denna koppling. Enligt Kaj Berglund så brukade enångersspelmannen Johan Sjödin, då bosatt i Njutånger, bland annat spela Finska Rytteriets Marsch på fiol. Johan var son till spelmannen Kalle Sjödin, Spet-Kalle kallad. Det är efter Johan som Kaj Berglund och Bertil Westling fick den slängpolska efter Spet-Kalle som många folkdanslag numer dansar "Slängpolska från Enånger" till. De här noterna till Finska rytteriet är tagna ur Jonsson notsamling och det visar kanske att Johan inte var den enda fiolspelmannen som intresserade sig för militärmarscher. Den andra marchen är från en äldre notsamling som har ägts av familjen Stakel. Jonas Stakel (f. 1746?), hans son Jonas (f.1780) och sonson Jonas (f. 1813), kan alla ha skrivit i noterna. Då alla har samma namn är det rätt svårt att veta exakt vem som är huvudansvarig. Jagtycker att den här låten är riktigt bra; C-dur och pampigt som bara den! Andra stämman har jag lagt till men de dubbelgrepp som finns i första stämman kommer alla från orginalnoten.
Nu åker jag bort några dar så det blir paus i 'låtandet' över helgen.

Wednesday, October 27, 2010

Hôpp ôpp i tak, Långskånken



Det här är två småvisor jag fått från Dagmar Berglund från Finnika i Enånger. Dagmar var storasyster till Bertil Westling och kunde en massa småvisor. När jag träffade henne första gången så sa hon att hon inte kunde sjunga, men senare visade det sig att hon trott jag menade 'riktig' musik, typ schlager och pop. Tyvärr så hade hon problem med halsen vid mitt andra besök och hade svårt att få rösten att hålla. Som tur var hade hon spelat in en massa visor på sin kassettbandspelare för flera år sedan och innan jag kom så hade hon spelat in några till på samma kassett. De här noterna har jag skrivit ner från dom inspelningarna. 'Hôpp ôpp i tak' är en väldigt spridd polskatrall som man hittar lite över allt i Hälsingland. Intressant är att Dagmar sjunger med tydlig triol i början av några takter, detta är inte heller helt ovanligt bland flera fiolspelmän i trakten. Långskånken är en vaggvisa i valstakt som även den är rätt spridd. När jag gick på Malungs folkhögskola så brukade jag sjunga en rätt lik variant från Gotland. Den känns inte så där jättegammal, kanske är det ursprungligen en revyvisa eller en skämtvisa från något 1800tals tryck.

Tuesday, October 26, 2010

'Sprittande Glädje' och Vals efter Lars Johan Burman



När jag träffade smeden och sångaren Arvid Westberg för första gången 2002 så trallade han den här valsen för mig. Jag tyckte den var svår att få någon ordning på men Arvid var väldigt angelägen om att jag skulle lära mig den. För många år sedan gjorde han ett eget försök att teckna ner valsen men blev aldrig helt nöjd. Efter några år med sporadiskt experimenterade så har jag till slut fått till en version som både Arvid, och jag är nöjda med. Den här versionen baseras på min inspelning av Arvid, hans egen uppteckning och en inspelning från mitten av 1970 talet av Rolf Westerlund där Arvid också trallar valsen. Arvids pappa lärde sig låten av spelmannen Lars Johan Burman. Lars Johan var född i mitten av 1800 talet och dog i slutet av 1930 talet. Enligt Fredik Winblad von Walter var han den sista spelmannen i trakten som kunde hela den gamla bröllopsordningen, dvs. alla matlåtar, bröllopsdanser och marcher som skulle spelas i en viss ordning under bröllopet. Enligt Arvid skulle Lars Johan ha låten efter sin farfar och han brukade använda den för att få fart på dansarna igen när de började krokna framåt nattkröken. En variant av låten, i A-dur, finns också bland Jonssons noter där den lämpligt nog kallas 'Sprittande glädje' (se not). Andra reprisen återfinns också i flera polskor från gränstrakterna mellan Sverige och Norge, bland annat efter Spak Erik i Särna.

Monday, October 25, 2010

Polska efter Johan Forsberg d.y.


Detta är en C-dur polska jag lärt mig av Bertil Westling. Han hade den efter Johan Forsberg d.y. bror till Ragnar Forsberg som jag nämnt tidigare. Jag återkommer med mer information om denna låt och en not senare.

Nr. 3 ur Anders Englins notbok


Den här polskan, som har varit en av mina absoluta favoriter, kommer även den från familjen Jonssons noter. Den finns i Englins notbok och i renskrift i en av de andra nothäftena. Jag valde att lägga upp en kopia ur Englins då jag tycker den är relativt lättläst och innehåller mycket information. Polskan finns i en mängd versioner i södra norrland, och kanske även på andra håll. Ofta går den helt eller delvis i moll. Alftaspelmannen Olles Jonke spelade den till exempel mestadels i moll, hans version kan höras på 'Fiddle Tunes from Hälsingland' som kan beställas från skivbolaget Hurv.

Sunday, October 24, 2010

D-bas polska


Den här polskan är tagen ur Per Westbergs notsamling. G-strängen är nedstämd till d och låten är noterad med hänsyn till detta. Polskan finns i en mängd varianter runtom i Sverige och just den här är väldigt lik en version i Julius Bagges samling med gotlandspolskor. Jag tror att det ska vara ett rent d-dur ackord i första takten i andra reprisen och inte ett ciss på toppen som det är skrivet. På Svenskt Visarkiv finns en inspelning med Ragnar Forsberg där han spelar polskan. Ragnar kallade den för 'Kärringträtan' och sa att han hade den efter sin far Johan. Johan var ofta hemma hos Per och spelade så det är inte omöjligt att låten har kommit därifrån. Just gotlandspolskor verkar ha varit populära bland notkunniga spelmän i början på 1900 talet och bland Pers noter finns flera låtar som uttryckligen är gotlandspolskor (Romins, Åkermans mfl.) Detta intresse kan ha berott på Bagges notsamling som publicerades i slutet av 1800talet och kanske också Jacob Adolf Häggs samling av Gotlandspolskor satta för piano. Jag föreställer mig att dessa virutousa gotlandslåtar banade väg för de så kallade hälsingelåtarna (Öst, Hall mf.) som kom senare.

Saturday, October 23, 2010

Johan Enströms Julpolska


Låt som Georg Jonsson tecknade upp i Enånger på 1930 talet, bra slängpolska!

Friday, October 22, 2010

Notsamlingar och en kadrilj


Andreas Mickel Jonsson, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg, var fiol och eventuellt också klarinettspelman i byn Tosätter i Enånger. Han kallades ofta bara för Andreas i Tosätter eller Jon-Anners Andreas efter gården han bodde på. Andreas var notkunnig och hade i sin ägo ett flertal notböcker som vid hans död gick i arv till hans son Anders-Johan Jonsson och senare till dennes son Georg Jonsson. Både Andreas son och sonson fortsatte att fylla böckerna med låtar så där finns allt från konsertpolonäser till hambo, polka och foxtrot. Samlingen består av 6 nothäften signerade familjen Jonsson, ett häfte med signaturen Anders Englin och ett antal lösa blad. Den äldsta boken är förmodligen Englins notbok (1854), och många av låtarna i de övriga böckerna är renskrifter från denna. Alla häften finns kopierade på Hälsinglands folkmusikarkiv och orginalen finns kvar hos Georg Jonssons släktingar.
Andreas ska ha lagt ner mycket tid på att lära fiolteknik. Bland annat lärde han sig noter och, av nothäftena att dömma, även avancerade polskor och valser av klockaren Jonas Kjellin i Bölan. Enligt ett av hans barnbarn ska han även ha åkt skridskor till Arbrå (över nianfors sjöarna) mitt i vintern för att höra violinisten Sörenson spela och att lära sig dennes rullstråk. Enligt samma utsago ska han ha spelat på nästan 100 bröllop i trakten. Andreas var trots detta inte någon särskilt bra dansspelman. Åtminstonne inte på egen hand, men om han fick någon som sekunderade på fiol eller durspel så gick det bra. Från vad jag har hört om Andreas, och med utgångspunkt från hans noter, får jag känslan av att han framförallt spelade avancerade polonäser och valser, så som låtar av von Esser och Vogler, och att det var detta som gjorde honom populär som bröllopsspelman. Genom att ha avancerad fiolmusik och inte bara monotona polskor vid bröllopet så köpte sig brudparet en viss social status, att man sen var tvungen att ta in en extra spelman till dansen var nog inte hela världen. Andreas storhetstid som spelman var i mitten och andra hälften av 1800talet. Tyvärr drabbades han senare av psykisk sjukdom. Han ska ha utvecklat en besatthet av sin fiol och ville hela tiden veta var den var men vägrade spela på den. Han blev aggresiv och tIll slut var familjen tvungen att ha honom inspärrad i ett rum på gården. Enligt ett av barnbarnen så låg fiolen alltid väl synlig på ett bord i rummet så att Andreas aldrig skulle behöva oroa sig för vart den tagit vägen.
Bland familjen Jonssons noter finns ett fåtal bitar som Anders-Johan tecknat upp direkt efter sin far, denna kadrilj är en av dom. Jag brukar spela den som polka eller snoa.

Thursday, October 21, 2010

D-moll polska


Här kommer en till lysande moll-polska, denna gång efter Magnus Olsson från Bölan, eller Lindefallet om man så vill, i södra delen av Enångers socken. Den här låten och några till spelade Ragnar Forsberg (1916-1986?) för Bertil Westlings rullbandare 1968. Ragnar, som då bodde i Gävle, hade låten efter sin far Johan Forsberg d.ä. (1872-1948) som i sin tur lärt den av Magnus Olsson. Magnus ska ha varit elev till Tomtgubben och levde in på 1900 talet. Han ska ha varit anmäld till spelmansstämman i Delsbo 1908 och var på plats men vägrade att spela då en funktionär tog i från honom den brännvinsflaskan han skulle lugna nerverna med innan han gick upp på scenen. Få jag träffat har kunnat berätta något om Magnus. Bertil Westling gjorde en längre intervju med en av Magnus grannar i slutet av 1960 talet och från den framgår att han var skomakare, om än en rätt dålig sådan som föredrog att spela fiol. Helmer Jonsson (1916-2003?), barnbarn till spelmannen Andreas Jonsson, berättade en del om Magnus för mig, bland annat det om delsbostämman, men i övrigt har han varit lite av en 'hal fisk' i min forskning, ofta omnämnd men sällan ihågkommen.

G-moll polska


När jag började intressera mig för folkmusik i slutet av 90-talet så var jag mest intresserad av alla häftiga instrument som verkade finnas och ha funnits i Sverige och annorstädes. Jag spenderade bland annat en hel del tid med att bläddra i Jan Winter och Per-Ulf Allmo's böcker om liran och säckpipan i Norden. Framförallt blev jag facinerad av de två liror som hittats i Enånger och när jag började intressera mig för enångerslåtar hoppades jag på att hitta melodier som skulle kunna ha spelats på dessa. Detta visade sig dock vara lättare sagt än gjort och nu, med lite mer erfarenhet av folkmusik och historia, så har jag nog slutat leta efter några specifika lirlåtar. Det finns dock några bitar som känns ålderdomliga och som kittlar fantasin lite extra. Den här polskan är en av dom. Den fanns i en rätt stor notsamlig som jag fick låna av Arvid Westberg i Vedmora, Enånger. Noterna hade tillhört hans far Per Westberg (1886-1975) som var fiolspelman och smed. Det är möjligt att Per har komponerat den men hans egna kompositioner brukar ha namn och vara i en helt annan stil. Per har heller inte angivit om det ska vara fiss istället för f, i g-moll brukar ju det var rätt vanligt. Jag spelar med f men det är väl upp till var och en att göra det beslutet. En av de saker som gör att låten känns ålderdomlig är att de två första takterna i andra reprisen gå utmärkt att oktavera ner utan att det känns konstigt. På så sätt får den ett mindre omfång som kanske skulle kunna passa på en lira, eller annat äldre instrument, men som sagt det är mest fantasier. När jag spelade den för Arvid så kallade han den för en senpolska och tyckte sig minnas att Per spelade den tillsammans med sin svåger Johan Enström (1889-1968?) som sekunderade på fiol. Johan Enström kommer jag att få anledning att återkomma till senare då han var en av få enångerspelmän som blev inspelade av Svenskt Viskarkiv. Nog om detta, en bra gmoll polska blev det idag, spela den!

Wednesday, October 20, 2010

Polonäs


Den här låten kommer från en handskriven notsamling som ägdes av spelmannen Andreas Jonsson (1838-1916?) från Tosätter i Enånger. Samlingen innhåller flera hundra låtar av olika slag, såväl 'modern' musik som polonäser och kadriljer. Just den här låten verkar ha varit populär bland skickliga spelmän i Hälsingland. En lite annorlunda version spelades bland annat av Pajas och Tulpan i Alfta. En mycket mer lik variant finns i Per Westbergs (1886-1975) notsamling. Per, som också var från enånger, skriver att låten tillhörde 'Tômtgôbbens' repertoir. Tômtgôbben som levde under första halvan av 1800-talet var i sin tur far till Jonas Kjellin(f1836-191?) som Andreas Jonssons lärde sig noter av. Nog med spelmansgenelogi för den här gången, återkommer med mer information om dessa personer vid ett senare tillfälle.

Tuesday, October 19, 2010

Njutånger



Den här låten finns med i ett nothäfte jag gjorde 2008. Den är en av bara ett fåtal låtar upptecknade i Njutånger.