Monday, July 9, 2018

Bertil Westling – till minne

För 15 år sen, 2003, ringde jag dig för första gången. Jag hade precis börjat musikhögskolan och ett par år tidigare hade jag börjat gräva efter låtar och visor från Enångerstrakten. Jag kommer inte ihåg om jag först fick höra om dig från Arvid Westberg eller kanske din systerson Kaj Berglund. Jag vet i alla fall att jag hört dig spela och sjunga på visarkivets inspelningar – ”Birr birr karlarna kommer…” (med imponerade grisimitationer) och valser i G -dur. Nu ligger arkivets inspelningar på nätet och jag lyssnar igen. Jag kommer ihåg att när jag ringde dig den gången så satt jag på sängkanten i min väldigt lilla lägenhet i Malmö. Det kändes lite nervöst, du skulle säkert undra vad det var för en mysko typ på andra sidan telefonledningen. Det blev ett kort samtal men du sa i alla fall att jag kunde komma förbi när jag var hemma nästa gång. Det gjorde jag och jag tog med mig min minidisc-spelare (den var modern då) och frågade om jag fick spela in några låtar för att lära mig. Det gick bra. Nu hittar jag filerna på datorn och lyssnar igen. Fink-Jannes vals kommer först på inspelningen, lite av en signaturmelodi. Sen den andra Fink-Jannes valsen, den med lite konstig rytmik som du brukade säga att du aldrig fick rätt fason på. Jag gillade nog den bäst trots allt, men kommer inte ifrån att den låter bättre på fiol än klarinett. Så kan det vara. Ett tjugotal låtar spelade du in till mig den gången, låtar efter spelmän vars namn jag sett eller hört nämnas men aldrig vetat något om. Johan Nordell, din egen far Bernard (vars initialer jag sett inristade i en stenhäll vid mina föräldrars sommarstuga), och Johan Forsberg, han som Arvid alltid pratade om men inte kom ihåg låtarna efter. Hem och öva. Tillbaka, varje ledighet. Vi började spela dina egna kompositioner och du introducerade mig till andra musiker och vissångare. Din syster Dagmar och Vänster Olle Olsson från Galven. Kajs pärmar med låtar från Enånger som ni samlat ihop blev bibeln och utökades med arkivbesök, fynd i uthus och flera intervjuer. Men det var samspelet och umgänget med dig (och din fru Laina så klart) som var viktigast, många koppar kaffe, massor av pannkaka (vegetarisk mat var ju knepigt men också en bra ursäkt att äta pannkaka tyckte du). Trött på studierna tog jag ett år ledigt och flyttade till Bollnäs, jobbade inom äldreomsorgen och spelade ännu mer med dig. Dina ben började bli dåliga och hörseln hade det väl aldrig varit mycket med men humorn och tankar kring låtar och musik det var det inga problem med. Laina var alltid med, såg till att gubben faktiskt tog upp fiolen och inte klagade på brist på övning, gjorde kaffe, fler pannkakor, lyssnade och fyllde i när något missades. Vi hade väldigt trevligt tillsammans.
Ibland hände det att du frågade mig om låtarna och spelmännen, det kändes konstigt. Jag var ju den som var där för att lära mig. Men, så är det ju när man umgås och spelar, det blir ett givande och tagande. Tillsammans finns kunskapen. Även om du med glimten i ögat brukade säga att Enånger var världens centrum (därifrån är det ju lika långt kring jorden och tillbaka till byn igen oavsett riktning), så var du alltid lite obekväm med spelmän som var alltför lokalpatriotiska, viktigast var ju trots allt att någon ville spela musiken och brydde sig. Men du sa ändå att du var glad att jag, som visserligen kom från Iggesund, ville spela enångerslåtarna – ”det är ju din musik det här med”. Det kändes så, känns så fortfarande, min musik, vår musik, musik som betytt mycket.
Musiken var nog alltid med dig. Du säger visserligen på visarkivets inspelning från 60-talet att du inte lärt dig så mycket egentligen, men nog var det en hel del du kunde? Inte bara låtar så klart, men kärlek till musiken. Tänker ofta på din historia om hur du i din ungdom plankat några klassiska lieder (Schubert?) från radion och under en dans i Bäckmora suttit utanför danslokalen och lockat flickorna från dansgolvet. Sant? Jag väljer att tro det. I dina egna kompositioner så var livet alltid närvarande – Lainalle, Till Laina, tillägnad din finlandsfödda fru, Västnängspolskan, till barndomshemmet, och Längbackesvalsen, en musikalisk reflektion över baklängesspråket du och Kaj brukade använda. Även om du sällan var ute och spelade på senare år så blev ändå två skivor med vännerna Karl-Erik Englund och Ingvar Forsberg. Spelgänget Gråskallarna (även om namnet kanske inte alltid var populärt hos alla medlemmar) kom också förbi och spelade. Kaj och din son Göran var såklart trygga spelkamrater genom åren. Du såg dig nog inte som någon storspelman men nog var du en musiker som flera ville spela med, lyssna till och vars kompositioner många tycker om? Vi lärde känna varandra när du var 76 och jag var 22 år, men det kändes aldrig som det var över 50 år mellan oss, det gick ju bra att spela.
Vi sågs mindre de sista åren (jag bodde ju utomlands) men det blev ändå många spelstunder och vi stod till och med på scen ett par gånger. På en konsert i Bönhuset på Delsbostämman och ett par år senare i ett ostämt ögonblick i gassande sol (varken bra för strängar eller klarinett) tillsammans med Göran på spelkullen. Fina minnen. Sist vi sågs spelade vi inte, du hade visserligen återhämtat dig en del från hjärtinfarkten, men det var svårt. Vi lyssnade på inspelningar (Fink Jannes gammeldansorkester och några av de låtar jag spelat in 15 år tidigare), drack kaffe, pratade om låtar, spelmän, och musik. Det var känslosamt.
Jag har svårt att sätta ord på hur viktig du har varit för mig som spelman och människa. Skulle jag ha fortsatt forska, flyttat utomlands för master- och doktorandstudier i musiketnologi, övat och spelat om jag inte mötts av sådan uppmuntran och givmildhet när vi sågs de där första gångerna? Jag ville lära mig några nya låtar men jag fick betydligt mer, vänner, berättelser, fika, pannkakor, en sorts tillhörighet. På något sätt så var det under åren vi spelade och lärde känna varandra som jag blev spelman, inte bara klarinettist eller musiker.

Tack Bertil, för musiken, stunderna, och skratten.


No comments:

Post a Comment