Nu har det varit ett tag sen mitt senaste inlägg igen. Jag har varit hemma i Sverige en sväng, varit på Delsbo och Bingsjö, samt passat på att hämta med mig mer material från förrådet. En låt som jag plockade med mig var denna polska efter Lars Johan Burman, Enånger. Det är ytterligare en variant på den a-moll polska som jag la upp för några veckor sedan. De två Enångers varianterna verkar ligga närmre varandra än de andra jag hört. Då tänker jag framförallt på de första fraserna i polskans andra repris som finns i bägge låtarna men som saknas i andra varianter. Jag vet inte vem som gjort denna uppteckning och jag har bara sett en kopia av orginalet, men den har följande anteckning:"Polskan är upptecknad efter L. J. Burman och har spelats från far till son sedan 1600talet. Polskan kallades av Burman för Anders Olssons bru'gråten". Ett fantastieggande namn som jag aldrig lyckats hitta någon förklaring till. Huruvida polskan verkligen spelats i släkten sedan 1600talet är nog svårt att säga. Av en slump fick jag för några år sedan tag på ett tidningsurklipp där Fredrik Winblad von Walter berättar om Lars Johan Burman. Det är en artikel om värmlandsspelmannen Lomjansgutten, skriven av Albert Andersson i Kuriren den 7 November 1981. Winblad von Walter var känd för att ibland dra lite i sanningen för att få till en bra historia så hans uppgifter ska nog tas med en nypa salt, men detta är en av mycket få beskrivningar av Lars Johan Burman som jag har hittat. Här kommer Winblad von Walters och Albert Anderssons text om Burman:
”…En kärngubbe och storspelman var också framlidne nämndemannen och hemmansägaren L. J. Burman i Oppänge, Öränget i Enånger. Han härstammar från den gamla Burmanska krigar och bondesläkten säger Walter. På sin tid var han Enångers styvaste hästkarl och prisdomare i travtävlingar. Han föddes den 11 januari och dog den 25 januari 1937. Burman var mästare i allmogemusik och en mycket anlitad spelman. I sällskap med hans brorson – förmodligen var det eliott Burman – besökte von Walter honom en gång i hans hem. Bruman frapperade honom då med sin gedigna musik, som var en fröjd för örat och det var svårt att tro att det var en 91-årig spelman som trakterade sin fiol med en virtuositet som kunde sätta mången yngre spelman i skuggan. De allra svåraste gammelpolskor, haffsar och valser flöt fram ur hans fiol, som timmer i en flottränna. Till sist tog han och spelade alla låtar som i regel användes vid de mer storstilade bröllopen i Enånger förr i världen. Burman började med en vacker ingångsmarsch, då gröten bars in och efter den en skänklåt. Burman var också i besiktning av ett fenomenalt minne. Han hade mycket i sitt vackra stråksätt som påminde om Hans Ersson i Sjömyra. Han hade stor respekt med sig och kom han på auktion eller någon annan tillställning och det höll på att bli bråk, då behövde han endast visa sig så blev allt lugnt igen. Ungdomen kände honom väl och aktade sig för att stöta sig med honom. Den gamla hedersmannen och fiolspelaren vila nu i Enångers ny kyrkogård, men han levde ännu på 1940-talet i friskt minne i Enånger…”
(En haffs, eller hyffs, är ett annat namn för polka)
No comments:
Post a Comment