Dragspelspoesi, någon?

Många spelmän och folkmusiker har ett ambivalent förhållande till dragspelsmusik. Så länge det är "folklig" dragspelmusik så brukar det vara ok, men när musiken har influenser från jazz, pop, och klassisk musik så är det många som drar öronen till sig. Jag har ofta råkat på dragspelsmusik som är svår att sätta in någon specifik genre, men som likväl kan ses som lokal; i den meningen att den har komponerats och spelats i landskapet, och tagit influenser från såväl folkmusik som internationella genres, som jazz och klassisk musik. Då min ambition med den här bloggen är att ge exempel på och diskutera hälsingemusik i vid mening så har även har även dragspelsmusiken en given plats.
Dagens (dragspels)låt är valsen "Djupråbäckens poesi" komponerad av dragspelaren Gustaf Lindblom i Tosätter. En låt i vad man kanske kan kalla "zigenarstil". Kompositionen fanns i en notsamling som tillhört en annan dragspelaren Georg Jonsson (son till Anders Johan Jonsson, som jag skrivit om tidigare). Georg bodde största delen av sitt liv i Barkhyttan/Hofors i Gästrikland men var ofta uppe i Enånger. Förmodligen så tecknade Georg upp låten någon gång på 20 eller 30 talet; bland noterna finns nämligen andra låtar som uppges vara upptecknade efter enångerspelmän under samma period. Georg har arrangerat om valsen för två instrument (dragspel skulle jag tro), men då stämmorna korsar varandra en hel del så är det Ibland är det svårt att veta om melodin är i första eller andra stämman. Jag lämnar till läsarna att själva reda ut den saken. Det här är den enda låten jag hittat med koppling till Gustaf Lindblom och jag har inte hört att han nämnts som någon speciellt skicklig musiker. På det hela så har jag hört väldigt lite om honom! Eventuellt så ska han han flyttat från Enånger i rätt unga år, vilket skulle kunna vara anledningen till att få kommer ihåg honom. Att döpa låtar efter vattendrag verkar ha varit på modet i början på 1900talet och det finns en uppsjö av låtar som brusar, sorlar, och har sig. Just Djupråbäcken går genom byn Djuprå (därav namnet) i Enånger och även Per Westberg ska ha komponerat en låt tillägnad den, "Djupråbäckens brus".

Erik Ors Polska

Här är ytterligare en polska efter Erik Rönnlund. Denna bit spelar han med betydligt mer markerad tretakt (1-3 markering) än polskan efter Norell. Låten känns väldigt simpel och jag skulle kunna tänka mig att den kanske har haft en text en gång. Hanebo ligger i närheten av Kilafors söder om Bollnäs.

G-moll polska

Om man sitter och plöjer sig igenom Svenska låtar Hälsingland-Gästrikland så är det nog många som jag som stannat till lite extra vid avsnittet med låtar från Skog i södra Hälsingland. Skogspelmän som Törnlund (under Schönning), Törnblom, verkade ha hafte en uppsjö av vackra och kringliga mollpolskor på sina repertoarer. När jag började besöka arkiv och leta efter inspelningar med Hälsingespelmän så hade jag hoppats på att hitta några av dessa låtar på inspelningar från de trakterna, men det var tunnsått. Ett undantag (och nog finns det ytterligare några stycken) verkar ha varit fiolspelmannen Erik Rönnlund i Skog. Erik spelade fiol till "husbehov" och ska, vad jag har hört, ogärna låtit sig spelas in när unga entusiaster närmade sig honom för att dokumentera hans musik. Trots denna ovilja lät han sig tillslut spelas in av en nyinflyttad granne, detta i kaffepauserna medan Erik hjälpte till att göra en del renoveringsarbete på dennes hus. Inspelningarna letade sig sedan vidare till Hälsinglands folkmusikarkiv, där jag råkade på dom när jag digitaliserade inspelningar för arkivets databas. Vid det tillfället ringde jag även upp mannen som spelat in Erik och fick höra lite mera om hur det hade gått till. Erik's låtar känns som om de har en koppling till den repertoar som man hittar i SVL, och även om bara ett par faktiskt finns med bland uppteckningarna så är det kringligt så det förslår! Den här polskan uppgavs vara efter Olle Norell i Tönsen, en liten by på Bollnäs finnskog. Erik spelar väldigt jämt och låter i bland D-strängen sjunga med, dock utan något egentligt bordun spel (även om jag tror att det skulle låta bra). Han använder rätt mycket drillar och gör små variantioner på melodin så uppteckningen får ses som ett "medelvärde" av inspelningen. Den är en fin låt som jag inte har hört spelas av någon annan. Håll till godo!

"Björkelunsen och hela slumpen"

Under sommaren har jag volontärarbetat på ett folkmusikarkiv i London. Jag sitter mestadels i ett mörklagt rum och digitaliserar gamla rullband från 50 och 60-talen med musik från de brittiska öarna. Det är ett rätt långsamt med intressant jobb. Då avspelningen av banden måste ske i realtid så blir det mycket tid då jag bara sitter och ser till att inte bandet går av eller något annat händer med maskinerna. För att få tiden att gå så har jag börjat transkribera mina inspelningar från Hälsingland. Det blir ett redigt liv i den lilla studion; en rullbandare som spelar två spår åt gången (ett framåt och ett baklänges) med brittiska ballader, samtidigt som jag sitter vid min laptop och spelar gubbar och gummor från Hälsingland, med papper och penna i högsta hugg! Det är väl vid sådana tillfällen jag inser att jag är nörd, och det är inte mycket jag kan göra åt det är jag rädd.
En visa som jag försökt få någon rätsida på i mitt lilla mörka rum är denna "krogvisa" (den övre av de två visorna) som jag fick av Nisse Forsman i Bölan. Nils sjöng den för mig när jag hälsade på honom, och det visade sig att han tidigare spelat in visa på ett kassettband som jag fick kopiera. Nisse menade att visan var en kvarleva från den tiden då postdiligenserna bytte hästar på "Krogen" i södra Bölan. Mannen som brukade sjunga just den här visan ville inte lära ut den till någon, så Nisse lärde sig den lite gran i taget när han som liten brukade följa efter männen i byn när de gick från gård till gård, sjöng och drack brännvin på helger och högtider. Namnen i visan var enlig Nisse personer som han kände till eller hade hört talas som av äldre i byn. "So far - so good" som man säger på engelska, men nu är det så att det här inte är en visa som komponerats lokalt utan en visa som dyker upp här och var med lite olika text. Snarare är det så att visan som Nisse lärde sig är en äldre visa som har anpassats, medvetet eller omedvetet, till det lokala samanhanget och satts in i historien om postdiligenstrafiken via Krogen i Bölan! Den andra visan oven är en rätt annorlunda version av Nisses visa. Även om melodin och texten till stor del är annorlunda innehåller den liknande namn och nonsensfraser. "Kära Erke" är upptecknad på 1880talet av Claes Fredrik Sundling (1857-1915), troligtvis i Hälsingland eller Medelpad. Sundling var under sin studietid violinist åt dansföreningen Philochoros i Uppsala, och för deras räkning gjorde han en del upptecknigar i Hälsingland, Medelpad och eventuellt också i Dalarna (men det kan kanske ha varit efter dalaspelmän bosatta i Hälsingland, tex. några låtar efter Timas Hans). Just den här visan saknar någon närmare anvisning om vem som sjöng den och var. Arvid Westberg kunde också fragment av visa som skiljde sig från Nisses version, men han kunde inte erinra sig att han hört om någon koppling till Krogen i Bölan. Hur visor getts lokal mening diskuteras inte särskilt ofta i folkmusiklitteraturen. Visst skrivs det om lokal variation men det gäller oftast rent musikvetenskapliga eller litteraturvetenskapliga frågor. Personligen så tycker jag att det är betydligt intressantare att se hur musik tas upp och hjälper till att skapa olika lokal mening, och det är den här visan ett bra exempel på.

"Toses polska"

Den här polskan fick jag på noter av Arvid Westberg i Vedmora. Noten var skriven av Johan Enström (1886-1969), som också komponerat polskan. På pappret hade han även skrivit denna historia om polskans "ursprung". Jag har lagt till lite punkter och kommatecken men annars har jag låtit Johans stavning vara som den var.

"För länge sedan bodde jätten Tose och Tosa i Tosebärg beläget i Tosätter, det nuvarande namnet på byn. Jätten Bo i Storås var ej någon snäll jätte, han brukade när han kom i dåligt humör kasta stora stenbumlingar åt Tose å Tosa och var nära många gånger att träffa. Tose å Tosa kom då överens om att flytta Tosebärg till Igelbogrottan, dit de så många gånger måst taga skydd för jätten Bo. Jätten Tose sång under arbetet med att flytta Tosebärg ovanstående polskas 1 och 2 repriser och för att uppmuntra sin gubbe svarade Tosa med tredje reprisen från Igelbogrottan. (Igelbobärget har en gång för länge sedan haft sin plats i Tosätter). Andra reprisen har 9 takter för Tose sång den med nio takter!"

Från vad jag har hört diktade Johan ofta ihop historier om jättarna Tose och Tosa, och det finns ett antal låtar som han tillskriver dom. Många av Johans kompositioner har ojämnt antal takter, eller fraser som är förskjutna på så sätt att man lätt tror att det fattas ett taktslag. Med tanke på den sista meningen på notpappret så gissar jag på att många klagat på detta, men här ger han ju svar på tal! Ett antal av Johans låtar finns utgivna i ett låthäfte, "Låtar från Enånger", skrivet av dragspelaren och konstnären Palle Åberg i Näsviken. Palle spelade mycket med Johan på 1960-talet och har tecknat ner många av Johans egna kompositioner. Toses polska har spelats in av Bertil Westling, Karl-Erik Englund och Ingvar Forsberg på en egen producerad CD, de spelar den dock med 8 takter i andra reprisen, detta trots att det inte var så Tose sjöng den...

Litet haver jag uti min kista

Nu blir det ytterligare en visa efter Agnes Edström, en riktig snyftare! Visan hörde jag först på en inspelning som Nils Forsman i Bölan gjort med Agnes – samma band som jag skrev ner "Hemlandet" från. Den här visan är dock av en helt annan typ. Melodin känns gammal och med sin nästan fanfariga inledning så går tankarna till hornlåtar och vallmusik snarare än skolsånger. Agnes sjöng även in visan för Svenskt Visarkiv när de gjorde inspelningar i trakten, men den gången sjöng hon bara två av verserna. Texten verkar vara fragment av någon längre visa. Jag har försökt hitta varianter på Agnes version men hittat få som passar in. Dock återfinns många textfraser i andra småvisor. Det är detta som får mig att tro att det ursprungligen går tillbaka på ett längre orginal som av olika anledningar brytits sönder. En annan visa som innehåller delar av samma text kan man se här. Om det är någon som träffat på visan på annat håll så får ni gärna höra av er. (Obs. de noterna som jag skrivit inom parantes är en variation som Agnes gör när hon sjunger den sista versen)

Anders Olssons Brudgråten

Nu har det varit ett tag sen mitt senaste inlägg igen. Jag har varit hemma i Sverige en sväng, varit på Delsbo och Bingsjö, samt passat på att hämta med mig mer material från förrådet. En låt som jag plockade med mig var denna polska efter Lars Johan Burman, Enånger. Det är ytterligare en variant på den a-moll polska som jag la upp för några veckor sedan. De två Enångers varianterna verkar ligga närmre varandra än de andra jag hört. Då tänker jag framförallt på de första fraserna i polskans andra repris som finns i bägge låtarna men som saknas i andra varianter. Jag vet inte vem som gjort denna uppteckning och jag har bara sett en kopia av orginalet, men den har följande anteckning:"Polskan är upptecknad efter L. J. Burman och har spelats från far till son sedan 1600talet. Polskan kallades av Burman för Anders Olssons bru'gråten". Ett fantastieggande namn som jag aldrig lyckats hitta någon förklaring till. Huruvida polskan verkligen spelats i släkten sedan 1600talet är nog svårt att säga. Av en slump fick jag för några år sedan tag på ett tidningsurklipp där Fredrik Winblad von Walter berättar om Lars Johan Burman. Det är en artikel om värmlandsspelmannen Lomjansgutten, skriven av Albert Andersson i Kuriren den 7 November 1981. Winblad von Walter var känd för att ibland dra lite i sanningen för att få till en bra historia så hans uppgifter ska nog tas med en nypa salt, men detta är en av mycket få beskrivningar av Lars Johan Burman som jag har hittat. Här kommer Winblad von Walters och Albert Anderssons text om Burman:

”…En kärngubbe och storspelman var också framlidne nämndemannen och hemmansägaren L. J. Burman i Oppänge, Öränget i Enånger. Han härstammar från den gamla Burmanska krigar och bondesläkten säger Walter. På sin tid var han Enångers styvaste hästkarl och prisdomare i travtävlingar. Han föddes den 11 januari och dog den 25 januari 1937. Burman var mästare i allmogemusik och en mycket anlitad spelman. I sällskap med hans brorson – förmodligen var det eliott Burman – besökte von Walter honom en gång i hans hem. Bruman frapperade honom då med sin gedigna musik, som var en fröjd för örat och det var svårt att tro att det var en 91-årig spelman som trakterade sin fiol med en virtuositet som kunde sätta mången yngre spelman i skuggan. De allra svåraste gammelpolskor, haffsar och valser flöt fram ur hans fiol, som timmer i en flottränna. Till sist tog han och spelade alla låtar som i regel användes vid de mer storstilade bröllopen i Enånger förr i världen. Burman började med en vacker ingångsmarsch, då gröten bars in och efter den en skänklåt. Burman var också i besiktning av ett fenomenalt minne. Han hade mycket i sitt vackra stråksätt som påminde om Hans Ersson i Sjömyra. Han hade stor respekt med sig och kom han på auktion eller någon annan tillställning och det höll på att bli bråk, då behövde han endast visa sig så blev allt lugnt igen. Ungdomen kände honom väl och aktade sig för att stöta sig med honom. Den gamla hedersmannen och fiolspelaren vila nu i Enångers ny kyrkogård, men han levde ännu på 1940-talet i friskt minne i Enånger…”

(En haffs, eller hyffs, är ett annat namn för polka)