Bertil Westling – till minne

För 15 år sen, 2003, ringde jag dig för första gången. Jag hade precis börjat musikhögskolan och ett par år tidigare hade jag börjat gräva efter låtar och visor från Enångerstrakten. Jag kommer inte ihåg om jag först fick höra om dig från Arvid Westberg eller kanske din systerson Kaj Berglund. Jag vet i alla fall att jag hört dig spela och sjunga på visarkivets inspelningar – ”Birr birr karlarna kommer…” (med imponerade grisimitationer) och valser i G -dur. Nu ligger arkivets inspelningar på nätet och jag lyssnar igen. Jag kommer ihåg att när jag ringde dig den gången så satt jag på sängkanten i min väldigt lilla lägenhet i Malmö. Det kändes lite nervöst, du skulle säkert undra vad det var för en mysko typ på andra sidan telefonledningen. Det blev ett kort samtal men du sa i alla fall att jag kunde komma förbi när jag var hemma nästa gång. Det gjorde jag och jag tog med mig min minidisc-spelare (den var modern då) och frågade om jag fick spela in några låtar för att lära mig. Det gick bra. Nu hittar jag filerna på datorn och lyssnar igen. Fink-Jannes vals kommer först på inspelningen, lite av en signaturmelodi. Sen den andra Fink-Jannes valsen, den med lite konstig rytmik som du brukade säga att du aldrig fick rätt fason på. Jag gillade nog den bäst trots allt, men kommer inte ifrån att den låter bättre på fiol än klarinett. Så kan det vara. Ett tjugotal låtar spelade du in till mig den gången, låtar efter spelmän vars namn jag sett eller hört nämnas men aldrig vetat något om. Johan Nordell, din egen far Bernard (vars initialer jag sett inristade i en stenhäll vid mina föräldrars sommarstuga), och Johan Forsberg, han som Arvid alltid pratade om men inte kom ihåg låtarna efter. Hem och öva. Tillbaka, varje ledighet. Vi började spela dina egna kompositioner och du introducerade mig till andra musiker och vissångare. Din syster Dagmar och Vänster Olle Olsson från Galven. Kajs pärmar med låtar från Enånger som ni samlat ihop blev bibeln och utökades med arkivbesök, fynd i uthus och flera intervjuer. Men det var samspelet och umgänget med dig (och din fru Laina så klart) som var viktigast, många koppar kaffe, massor av pannkaka (vegetarisk mat var ju knepigt men också en bra ursäkt att äta pannkaka tyckte du). Trött på studierna tog jag ett år ledigt och flyttade till Bollnäs, jobbade inom äldreomsorgen och spelade ännu mer med dig. Dina ben började bli dåliga och hörseln hade det väl aldrig varit mycket med men humorn och tankar kring låtar och musik det var det inga problem med. Laina var alltid med, såg till att gubben faktiskt tog upp fiolen och inte klagade på brist på övning, gjorde kaffe, fler pannkakor, lyssnade och fyllde i när något missades. Vi hade väldigt trevligt tillsammans.

Ibland hände det att du frågade mig om låtarna och spelmännen, det kändes konstigt. Jag var ju den som var där för att lära mig. Men, så är det ju när man umgås och spelar, det blir ett givande och tagande. Tillsammans finns kunskapen. Även om du med glimten i ögat brukade säga att Enånger var världens centrum (därifrån är det ju lika långt kring jorden och tillbaka till byn igen oavsett riktning), så var du alltid lite obekväm med spelmän som var alltför lokalpatriotiska, viktigast var ju trots allt att någon ville spela musiken och brydde sig. Men du sa ändå att du var glad att jag, som visserligen kom från Iggesund, ville spela enångerslåtarna – ”det är ju din musik det här med”. Det kändes så, känns så fortfarande, min musik, vår musik, musik som betytt mycket.

Musiken var nog alltid med dig. Du säger visserligen på visarkivets inspelning från 60-talet att du inte lärt dig så mycket egentligen, men nog var det en hel del du kunde? Inte bara låtar så klart, men kärlek till musiken. Tänker ofta på din historia om hur du i din ungdom plankat några klassiska lieder (Schubert?) från radion och under en dans i Bäckmora suttit utanför danslokalen och lockat flickorna från dansgolvet. Sant? Jag väljer att tro det. I dina egna kompositioner så var livet alltid närvarande – Lainalle, Till Laina, tillägnad din finlandsfödda fru, Västnängspolskan, till barndomshemmet, och Längbackesvalsen, en musikalisk reflektion över baklängesspråket du och Kaj brukade använda. Även om du sällan var ute och spelade på senare år så blev ändå två skivor med vännerna Karl-Erik Englund och Ingvar Forsberg. Spelgänget Gråskallarna (även om namnet kanske inte alltid var populärt hos alla medlemmar) kom också förbi och spelade. Kaj och din son Göran var såklart trygga spelkamrater genom åren. Du såg dig nog inte som någon storspelman men nog var du en musiker som flera ville spela med, lyssna till och vars kompositioner många tycker om? Vi lärde känna varandra när du var 76 och jag var 22 år, men det kändes aldrig som det var över 50 år mellan oss, det gick ju bra att spela.

Vi sågs mindre de sista åren (jag bodde ju utomlands) men det blev ändå många spelstunder och vi stod till och med på scen ett par gånger. På en konsert i Bönhuset på Delsbostämman och ett par år senare i ett ostämt ögonblick i gassande sol (varken bra för strängar eller klarinett) tillsammans med Göran på spelkullen. Fina minnen. Sist vi sågs spelade vi inte, du hade visserligen återhämtat dig en del från hjärtinfarkten, men det var svårt. Vi lyssnade på inspelningar (Fink Jannes gammeldansorkester och några av de låtar jag spelat in 15 år tidigare), drack kaffe, pratade om låtar, spelmän, och musik. Det var känslosamt.

Jag har svårt att sätta ord på hur viktig du har varit för mig som spelman och människa. Skulle jag ha fortsatt forska, flyttat utomlands för master- och doktorandstudier i musiketnologi, övat och spelat om jag inte mötts av sådan uppmuntran och givmildhet när vi sågs de där första gångerna? Jag ville lära mig några nya låtar men jag fick betydligt mer, vänner, berättelser, fika, pannkakor, en sorts tillhörighet. På något sätt så var det under åren vi spelade och lärde känna varandra som jag blev spelman, inte bara klarinettist eller musiker.

Tack Bertil, för musiken, stunderna, och skratten.

Polska efter Erik Ljung, Delsbo

Slängpolska efter Per Westberg

Voglers polska

Den här polska har jag transkriberat från en rätt sliten inspelning med Johan Forsberg den yngre (son till den äldre Johan Forsberg som jag nämnt tidigare här på bloggen). Det måste vara en av de längsta polskorna som jag träffat på och det är inte direkt någon simpel vispolska! Som namnet, Voglers polska, antyder så ska denna låt ha komponerats av Abbe Vogler (1749-1814). Vogler var tysk tonsättare och präst med anställning vid Kungliga Opera under Gustaf III. Voglers polska finns i ett otal, mer eller mindre komplicerade, varianter i Hälsingland (och säkert även på andra håll). I noten så har jag satt ut numreringar för att hålla reda på polskan olika delar. Som jag tolkar det så har låten 5 delar (den femte har jag delat in i två, där den senare är en brygga tillbaka till del 1). Del 1 inleder polska och återkommer även som mellanspel emellan de olika delarna. Egentligen är inte strukturen särskilt komplicerad, det är i stort sett samma teman som återkommer om och om igen i olika varianter. Här finns även kromatik som är rätt ovanligt i polskor. Polskor som Voglers polska, Mobergs polska, och olika låtar av C. M. von Esser brukar i bland kallas för herrskapslåtar, och ansågs de ofta vara lite av spelmansprov för spelmän i Hälsingland. Jag är inte säker på att de spelmän som spelade Voglers polska alltid var medvetna om dess ursprung. Arvid Westberg berättade att den äldre Forsberg ibland brukade kalla polskan för "vårlekspolska" snarare än voglers polska, Vogler lät kanske lite konstigt! Ragnar Forsberg, bror till Johan, komponerad även en polska som fick just namnet Vårlekspolska. Ragnars polska är dock av en helt annan typ än Voglers. Jag lägger upp både Voglers polska och Vårlekspolska på bloggen för den som är intresserad.

Snart är det jul igen....

När jag gick viskursen på Malungs folkhögskola så intresserade jag mig under en period lite extra för julspelsvisor, och nu när julen är på god väg så bestämde jag mig att gräva tag i en del av det materialet igen. Det är tre visor som alla har kopplingar till julspelstraditionerna i Hälsingland. I Hälsingland kallades detta ofta, "att gå med stjärnan" och det gjorde man under trettondagshelgen. Det gick till så att ungdomarna i trakten samlades, klädde ut sig, och gick runt och sjöng i gårdarna för att tigga matvaror och dryck till att ha kalas. Man hade alltid en stor stjärna på en stång med sig, liksom dagens stjärngossar, och därifrån kommer begreppet att gå med stjärnan. På en del håll i landet så har man haft liknande traditioner på juldagen, men dessa tre visor ska alla ha hört till trettondagsfirandet.



Den första visan är en version på den klassiska Staffan Stalledräng. Visan har jag transkriberat från en inspelning med Gertrud Nilsson från Hanebo (eller Kilafors). Hon, liksom en mängd sångare och spelmän, spelades in av Märta Ramsten under en av Svenskt Visarkivs inspelningsresa till Hälsingland 1968. Om Gertrud Nilsson vet jag i stort sett ingenting. Jag skulle tro att hon var född i slutet av 1800talet; det hörs på inspelningarna att hon är lite skröpplig och enligt inspelningsprotokollet boende på Hamrelunds äldreboende i Bollnäs. Om det är någon som vet något mer så hör gärna av er. Gertrud sjunger bara den första strofen av visan och texten är mestadels den samma som i andra varianter. Det som är lite ovanligt med hennes version är att den går i tretakt. Jag har dock valt att notera den i 6/8 då det ser snyggare ut i bloggformatet (det tar också mindre plats). Men tänk vals snarare än jig när ni sjunger visan!



De två näst följande visorna hör också till julspelet. De är bägge är efter Elsa Hall i Arbrå (eller Vallsta); även hon inspelad av Märta Ramsten 1968. Hennes första visa är kanske mer specifikt kopplad till just julspelet än Staffan Stalledräng. Här presenteras Herodes och de tre vise männen, och åskådarna uppmanas att ge gåvor till gruppen. Julspelen är sällan trogna bibelberättelsen utan inställningen brukar snarast vara "alla ska med". Herodes, de tre vise männen, "Judas med pungen" och Sankt Staffan blandas friskt. Huvudpersonerna i berättelsen, det vill säga Jesus med familj, verkar dock föra en rätt undanskymd tillvaro! Elsa berättar på inspelningen att efter sången om Herodes så gjorde Judas entre och tiggde almosor från åskådarna.



Den sista visa är en tacksång som sjöngs efter att Judas hade fått sin påse fylld med diverse gåvor från åskådarna. Liksom tidigare har jag valt att notera i 6/8 men känslan är mer åt 3/4. Melodin på den här visan känns bekant men jag kan inte riktigt säga var jag har hört den förr, kan det vara en psalmmelodi?

Julspelstraditionerna i Hälsingland verkar på många håll ha försvunnit redan i början av 1900talet. Jag har bara träffat en person som själv deltagit i julspel. Det var Martin Larsson som berättade att han hade gått med stjärnan i Nianfors i sin ungdom. Då spelade han fiol till föreställningen men tyvärr kom han inte ihåg någon av visorna de sjöng. Ute vid kusten, i Enånger, verkar traditionen att gå med stjärnan försvunnit ännu tidigare. På en inspelning från 1960talet med Bernard Westling från Finnika, så berättar denne att hans far gick med stjärnan som ung, men att han själv inte gjort det. Bernard berättar bland annat att fadern sjöng Sankt Staffan till samma melodi som man lärde sig i skolan. De flesta jag frågat om Sankt Staffan har just konstaterat att de sjöng den i skolan som små. Kanske var det så att julspelsvisorna till stor del togs upp i skolmusikrepertoaren och i det mer moderna luciafirandet som tog fart under de första årtiondena av 1900talet? Detta, i kombination med andra förändringar i samhället, kan ha lett till att sångerna lösgjordes från julspelen och blev del av ett mer standardiserat nationellt julfirande. En del kanske skulle säga att detta "dödade" de lokala traditionerna, men jag är själv inte särskilt sentimental. Tack vare att luciafirandet skapdes och att "folkliga" visor piffades upp och blev del av skolmusiken så kan ju faktiskt de flesta i Sverige åtminstone någon visa som har med julspelen att göra. Vem vet, i annat fall så kanske hela denna tradition glömts bort. Men visst är det skoj att hitta lokala varianter på låtarna och för den som är intresserade så finns det massor att hämta på tex. Svenskt Visarkiv och Hälsinglands folkmusikarkiv.

God jul!


PS. Om jag har några regelbundna läsare så kan jag bara beklaga att det varit rätt glest med inlägg under de senaste månaderna. Anledningen till detta är helt enkelt att annat tagit mycket tid, men det betyder inte att jag har lagt av! Jag har massor låtar och visor som jag tänkter skriva om på bloggen även i fortsättningen!

Hälsingelåtar i Radion

Den 16 oktober kunde man höra mig prata om den här bloggen i radioprogrammet Folke i P2. På mina två minuter i rampljuset försökte jag ge en liten idé om vad jag hoppas uppnå med mitt bloggande och dessutom presentera en låt. Det blev naturligtvis väldigt kortfattat men jag tror att jag fick med det som jag anser är viktigast. För de som inte hörde programmet så kommer här en textversion av inslaget. Polskan från Thomas von Wachenfeldts skiva kommer på bloggen inom kort.

"När jag startade bloggen Hälsingelåtar för ungefär ett år sedan så hade jag en rätt klar idé över vad jag ville uppnå. Jag ville lyfta fram och göra tillgängliga, låtar och visor från Hälsingland som inte hamnat i den folkmusikaliska mittfåran. Det är framförallt material som jag själv samlat på mig – genom dokumentation, och åtskilliga arkivbesök.
Men, jag vill inte bara skapa ett onlinebaserat nothäfte med anonyma låtar och visor. Jag menar nämligen att musik inte nödvändigtvis talar för sig själv; även synbart banal musik, kan ha en historia som öppnar nya världar för såväl lyssnare som musiker. Därför vill jag presentera låtarna tillsammans med en text som kan ge ett sammanhang, och visa på hur musiken getts en lokal mening.
Just denna lokala mening fascinerar mig, och i synnerhet hur nationella och internationella kulturintryck omtolkats på lokal nivå. Låt mig ge några exempel:
God Save the Queen må få ögon att tåras hos brittiska rojalister, men Jonas Stakel i Enånger han spelade samma melodi som vals, och när Arvid Westberg, sjöng om Malena och Bodasmeden, så handlade visan om någon i grannbyn, även om texten skrevs för 200 år sedan, och då som en parodi på en dikt av Anna Maria Lenngren.
Med fokus på Hälsingland så vill jag också visa på den bredd av musik som kan ses som lokal. Därför kommer bloggen inte bara innehålla vad vi i dagligt tal kanske ser som folklig musik, utan även annan musik som tagit en lokal prägel, som till exempel skolsånger och dragspelsmusik.
Nu kan ju allt detta låta lite storvulet, och det bör väl tilläggas att inte alla mina blogginlägg är så pass genomarbetade. I flera fall är det helt enkelt musik som jag tycker borde uppmärksammas av rent estetiska skäl!
Efter denna lilla programförklaring så ska vi lyssna på en polska från spelmannen Thomas von Wachenfeldts soloskiva, Malleus Clericum. En skiva som för den initierade bjuder på såväl vacker musik som lokalpolitisk polemik."

Dragspelspoesi, någon?

Många spelmän och folkmusiker har ett ambivalent förhållande till dragspelsmusik. Så länge det är "folklig" dragspelmusik så brukar det vara ok, men när musiken har influenser från jazz, pop, och klassisk musik så är det många som drar öronen till sig. Jag har ofta råkat på dragspelsmusik som är svår att sätta in någon specifik genre, men som likväl kan ses som lokal; i den meningen att den har komponerats och spelats i landskapet, och tagit influenser från såväl folkmusik som internationella genres, som jazz och klassisk musik. Då min ambition med den här bloggen är att ge exempel på och diskutera hälsingemusik i vid mening så har även har även dragspelsmusiken en given plats.
Dagens (dragspels)låt är valsen "Djupråbäckens poesi" komponerad av dragspelaren Gustaf Lindblom i Tosätter. En låt i vad man kanske kan kalla "zigenarstil". Kompositionen fanns i en notsamling som tillhört en annan dragspelaren Georg Jonsson (son till Anders Johan Jonsson, som jag skrivit om tidigare). Georg bodde största delen av sitt liv i Barkhyttan/Hofors i Gästrikland men var ofta uppe i Enånger. Förmodligen så tecknade Georg upp låten någon gång på 20 eller 30 talet; bland noterna finns nämligen andra låtar som uppges vara upptecknade efter enångerspelmän under samma period. Georg har arrangerat om valsen för två instrument (dragspel skulle jag tro), men då stämmorna korsar varandra en hel del så är det Ibland är det svårt att veta om melodin är i första eller andra stämman. Jag lämnar till läsarna att själva reda ut den saken. Det här är den enda låten jag hittat med koppling till Gustaf Lindblom och jag har inte hört att han nämnts som någon speciellt skicklig musiker. På det hela så har jag hört väldigt lite om honom! Eventuellt så ska han han flyttat från Enånger i rätt unga år, vilket skulle kunna vara anledningen till att få kommer ihåg honom. Att döpa låtar efter vattendrag verkar ha varit på modet i början på 1900talet och det finns en uppsjö av låtar som brusar, sorlar, och har sig. Just Djupråbäcken går genom byn Djuprå (därav namnet) i Enånger och även Per Westberg ska ha komponerat en låt tillägnad den, "Djupråbäckens brus".

Erik Ors Polska

Här är ytterligare en polska efter Erik Rönnlund. Denna bit spelar han med betydligt mer markerad tretakt (1-3 markering) än polskan efter Norell. Låten känns väldigt simpel och jag skulle kunna tänka mig att den kanske har haft en text en gång. Hanebo ligger i närheten av Kilafors söder om Bollnäs.

G-moll polska

Om man sitter och plöjer sig igenom Svenska låtar Hälsingland-Gästrikland så är det nog många som jag som stannat till lite extra vid avsnittet med låtar från Skog i södra Hälsingland. Skogspelmän som Törnlund (under Schönning), Törnblom, verkade ha hafte en uppsjö av vackra och kringliga mollpolskor på sina repertoarer. När jag började besöka arkiv och leta efter inspelningar med Hälsingespelmän så hade jag hoppats på att hitta några av dessa låtar på inspelningar från de trakterna, men det var tunnsått. Ett undantag (och nog finns det ytterligare några stycken) verkar ha varit fiolspelmannen Erik Rönnlund i Skog. Erik spelade fiol till "husbehov" och ska, vad jag har hört, ogärna låtit sig spelas in när unga entusiaster närmade sig honom för att dokumentera hans musik. Trots denna ovilja lät han sig tillslut spelas in av en nyinflyttad granne, detta i kaffepauserna medan Erik hjälpte till att göra en del renoveringsarbete på dennes hus. Inspelningarna letade sig sedan vidare till Hälsinglands folkmusikarkiv, där jag råkade på dom när jag digitaliserade inspelningar för arkivets databas. Vid det tillfället ringde jag även upp mannen som spelat in Erik och fick höra lite mera om hur det hade gått till. Erik's låtar känns som om de har en koppling till den repertoar som man hittar i SVL, och även om bara ett par faktiskt finns med bland uppteckningarna så är det kringligt så det förslår! Den här polskan uppgavs vara efter Olle Norell i Tönsen, en liten by på Bollnäs finnskog. Erik spelar väldigt jämt och låter i bland D-strängen sjunga med, dock utan något egentligt bordun spel (även om jag tror att det skulle låta bra). Han använder rätt mycket drillar och gör små variantioner på melodin så uppteckningen får ses som ett "medelvärde" av inspelningen. Den är en fin låt som jag inte har hört spelas av någon annan. Håll till godo!

"Björkelunsen och hela slumpen"

Under sommaren har jag volontärarbetat på ett folkmusikarkiv i London. Jag sitter mestadels i ett mörklagt rum och digitaliserar gamla rullband från 50 och 60-talen med musik från de brittiska öarna. Det är ett rätt långsamt med intressant jobb. Då avspelningen av banden måste ske i realtid så blir det mycket tid då jag bara sitter och ser till att inte bandet går av eller något annat händer med maskinerna. För att få tiden att gå så har jag börjat transkribera mina inspelningar från Hälsingland. Det blir ett redigt liv i den lilla studion; en rullbandare som spelar två spår åt gången (ett framåt och ett baklänges) med brittiska ballader, samtidigt som jag sitter vid min laptop och spelar gubbar och gummor från Hälsingland, med papper och penna i högsta hugg! Det är väl vid sådana tillfällen jag inser att jag är nörd, och det är inte mycket jag kan göra åt det är jag rädd.
En visa som jag försökt få någon rätsida på i mitt lilla mörka rum är denna "krogvisa" (den övre av de två visorna) som jag fick av Nisse Forsman i Bölan. Nils sjöng den för mig när jag hälsade på honom, och det visade sig att han tidigare spelat in visa på ett kassettband som jag fick kopiera. Nisse menade att visan var en kvarleva från den tiden då postdiligenserna bytte hästar på "Krogen" i södra Bölan. Mannen som brukade sjunga just den här visan ville inte lära ut den till någon, så Nisse lärde sig den lite gran i taget när han som liten brukade följa efter männen i byn när de gick från gård till gård, sjöng och drack brännvin på helger och högtider. Namnen i visan var enlig Nisse personer som han kände till eller hade hört talas som av äldre i byn. "So far - so good" som man säger på engelska, men nu är det så att det här inte är en visa som komponerats lokalt utan en visa som dyker upp här och var med lite olika text. Snarare är det så att visan som Nisse lärde sig är en äldre visa som har anpassats, medvetet eller omedvetet, till det lokala samanhanget och satts in i historien om postdiligenstrafiken via Krogen i Bölan! Den andra visan oven är en rätt annorlunda version av Nisses visa. Även om melodin och texten till stor del är annorlunda innehåller den liknande namn och nonsensfraser. "Kära Erke" är upptecknad på 1880talet av Claes Fredrik Sundling (1857-1915), troligtvis i Hälsingland eller Medelpad. Sundling var under sin studietid violinist åt dansföreningen Philochoros i Uppsala, och för deras räkning gjorde han en del upptecknigar i Hälsingland, Medelpad och eventuellt också i Dalarna (men det kan kanske ha varit efter dalaspelmän bosatta i Hälsingland, tex. några låtar efter Timas Hans). Just den här visan saknar någon närmare anvisning om vem som sjöng den och var. Arvid Westberg kunde också fragment av visa som skiljde sig från Nisses version, men han kunde inte erinra sig att han hört om någon koppling till Krogen i Bölan. Hur visor getts lokal mening diskuteras inte särskilt ofta i folkmusiklitteraturen. Visst skrivs det om lokal variation men det gäller oftast rent musikvetenskapliga eller litteraturvetenskapliga frågor. Personligen så tycker jag att det är betydligt intressantare att se hur musik tas upp och hjälper till att skapa olika lokal mening, och det är den här visan ett bra exempel på.

"Toses polska"

Den här polskan fick jag på noter av Arvid Westberg i Vedmora. Noten var skriven av Johan Enström (1886-1969), som också komponerat polskan. På pappret hade han även skrivit denna historia om polskans "ursprung". Jag har lagt till lite punkter och kommatecken men annars har jag låtit Johans stavning vara som den var.

"För länge sedan bodde jätten Tose och Tosa i Tosebärg beläget i Tosätter, det nuvarande namnet på byn. Jätten Bo i Storås var ej någon snäll jätte, han brukade när han kom i dåligt humör kasta stora stenbumlingar åt Tose å Tosa och var nära många gånger att träffa. Tose å Tosa kom då överens om att flytta Tosebärg till Igelbogrottan, dit de så många gånger måst taga skydd för jätten Bo. Jätten Tose sång under arbetet med att flytta Tosebärg ovanstående polskas 1 och 2 repriser och för att uppmuntra sin gubbe svarade Tosa med tredje reprisen från Igelbogrottan. (Igelbobärget har en gång för länge sedan haft sin plats i Tosätter). Andra reprisen har 9 takter för Tose sång den med nio takter!"

Från vad jag har hört diktade Johan ofta ihop historier om jättarna Tose och Tosa, och det finns ett antal låtar som han tillskriver dom. Många av Johans kompositioner har ojämnt antal takter, eller fraser som är förskjutna på så sätt att man lätt tror att det fattas ett taktslag. Med tanke på den sista meningen på notpappret så gissar jag på att många klagat på detta, men här ger han ju svar på tal! Ett antal av Johans låtar finns utgivna i ett låthäfte, "Låtar från Enånger", skrivet av dragspelaren och konstnären Palle Åberg i Näsviken. Palle spelade mycket med Johan på 1960-talet och har tecknat ner många av Johans egna kompositioner. Toses polska har spelats in av Bertil Westling, Karl-Erik Englund och Ingvar Forsberg på en egen producerad CD, de spelar den dock med 8 takter i andra reprisen, detta trots att det inte var så Tose sjöng den...

Litet haver jag uti min kista

Nu blir det ytterligare en visa efter Agnes Edström, en riktig snyftare! Visan hörde jag först på en inspelning som Nils Forsman i Bölan gjort med Agnes – samma band som jag skrev ner "Hemlandet" från. Den här visan är dock av en helt annan typ. Melodin känns gammal och med sin nästan fanfariga inledning så går tankarna till hornlåtar och vallmusik snarare än skolsånger. Agnes sjöng även in visan för Svenskt Visarkiv när de gjorde inspelningar i trakten, men den gången sjöng hon bara två av verserna. Texten verkar vara fragment av någon längre visa. Jag har försökt hitta varianter på Agnes version men hittat få som passar in. Dock återfinns många textfraser i andra småvisor. Det är detta som får mig att tro att det ursprungligen går tillbaka på ett längre orginal som av olika anledningar brytits sönder. En annan visa som innehåller delar av samma text kan man se här. Om det är någon som träffat på visan på annat håll så får ni gärna höra av er. (Obs. de noterna som jag skrivit inom parantes är en variation som Agnes gör när hon sjunger den sista versen)

Anders Olssons Brudgråten

Nu har det varit ett tag sen mitt senaste inlägg igen. Jag har varit hemma i Sverige en sväng, varit på Delsbo och Bingsjö, samt passat på att hämta med mig mer material från förrådet. En låt som jag plockade med mig var denna polska efter Lars Johan Burman, Enånger. Det är ytterligare en variant på den a-moll polska som jag la upp för några veckor sedan. De två Enångers varianterna verkar ligga närmre varandra än de andra jag hört. Då tänker jag framförallt på de första fraserna i polskans andra repris som finns i bägge låtarna men som saknas i andra varianter. Jag vet inte vem som gjort denna uppteckning och jag har bara sett en kopia av orginalet, men den har följande anteckning:"Polskan är upptecknad efter L. J. Burman och har spelats från far till son sedan 1600talet. Polskan kallades av Burman för Anders Olssons bru'gråten". Ett fantastieggande namn som jag aldrig lyckats hitta någon förklaring till. Huruvida polskan verkligen spelats i släkten sedan 1600talet är nog svårt att säga. Av en slump fick jag för några år sedan tag på ett tidningsurklipp där Fredrik Winblad von Walter berättar om Lars Johan Burman. Det är en artikel om värmlandsspelmannen Lomjansgutten, skriven av Albert Andersson i Kuriren den 7 November 1981. Winblad von Walter var känd för att ibland dra lite i sanningen för att få till en bra historia så hans uppgifter ska nog tas med en nypa salt, men detta är en av mycket få beskrivningar av Lars Johan Burman som jag har hittat. Här kommer Winblad von Walters och Albert Anderssons text om Burman:

”…En kärngubbe och storspelman var också framlidne nämndemannen och hemmansägaren L. J. Burman i Oppänge, Öränget i Enånger. Han härstammar från den gamla Burmanska krigar och bondesläkten säger Walter. På sin tid var han Enångers styvaste hästkarl och prisdomare i travtävlingar. Han föddes den 11 januari och dog den 25 januari 1937. Burman var mästare i allmogemusik och en mycket anlitad spelman. I sällskap med hans brorson – förmodligen var det eliott Burman – besökte von Walter honom en gång i hans hem. Bruman frapperade honom då med sin gedigna musik, som var en fröjd för örat och det var svårt att tro att det var en 91-årig spelman som trakterade sin fiol med en virtuositet som kunde sätta mången yngre spelman i skuggan. De allra svåraste gammelpolskor, haffsar och valser flöt fram ur hans fiol, som timmer i en flottränna. Till sist tog han och spelade alla låtar som i regel användes vid de mer storstilade bröllopen i Enånger förr i världen. Burman började med en vacker ingångsmarsch, då gröten bars in och efter den en skänklåt. Burman var också i besiktning av ett fenomenalt minne. Han hade mycket i sitt vackra stråksätt som påminde om Hans Ersson i Sjömyra. Han hade stor respekt med sig och kom han på auktion eller någon annan tillställning och det höll på att bli bråk, då behövde han endast visa sig så blev allt lugnt igen. Ungdomen kände honom väl och aktade sig för att stöta sig med honom. Den gamla hedersmannen och fiolspelaren vila nu i Enångers ny kyrkogård, men han levde ännu på 1940-talet i friskt minne i Enånger…”

(En haffs, eller hyffs, är ett annat namn för polka)

Mer moll-polska

Efter att bearbetat den föregående polskan till spelbar form, så blev jag inspirerad till att arbeta lite med denna mer monotona mollpolska. Den är en av bara ett handfull moll-låtar i Stakels notsamling och i sin simpelhet är den rätt intressant. Den har till exempel ett litet omfång – om man skulle oktavera upp de första två takterna så skulle den nog fungera väldigt bra på ett borduninstrument, som säckpipa eller lira. Dessutom så har den ett väldigt begränsat melodimaterial, inledningstakterna för närmast tankarna till en polska av hurvtyp, även om melodin skiljer sig helt. Den känns helt enkelt väldigt ålderdomlig, men detta kan ju mycket väl bara vara en illusion. Vem vet, med tanke på att Stakels notsamling innehåller en hel del material som uppenbarligen är till för att bli en bättre violinist, så är det är kanske Stakel själv som tillverkat den som en lite övning i d-moll!
Jag har lagt upp två versioner, först en där jag så mycket som möjligt kopierat hur den ser ut i orginalversionen och en där jag har skrivit ut den på ett sätt som jag själv tycker den funkar bra att spela på klarinett (och jag föreställer mig, även på fiol).
De flesta polonäser i Stakels noter finns som varianter i många andra samlingar (intressant nog framförallt i sydsvenska notsamlingar, men mer om det en annan gång). Men, just den här låten kan jag inte minnas att jag har har hört någon annanstans, hör gärna av dig om du har sett den på annat håll.

Urgammal Hälsingepolska

"Polskan är efter en länsman från Enånger, som levde på 1700talet, den är upptecknad av Magnus Olsson, Bölan."
Så står det på notpappret till dagens polska. Jag har bara en kopia av noten och jag är rätt övertygad att även orginalet är en avskrift från en äldre källa. Enligt vad jag har hört så ska Magnus Osson ha varit notkunnig så det är inte omöjligt att det ursprungligen är hans uppteckning, Den länsman som nämns torde vara någon i släkten Stakel. Som jag tidigare nämnt är namnförvirring stor, flera generationer hette Jonas! Jonas Arvid Stakel är den musikern i Stakelsläkten som borde varit mest aktiv i socknen under Magnus Olssons uppväxt. Men, Jonas Arvids far, Jonas (född 1780), levde tills han var uppemot 90 år, och bägge var länsmän, så det kan även ha varit han som menas. Polskan är en version av en känd låt som finns i varianter efter bland andra Mårten Andersson i Ljusdal och Myr Hans i Alfta. Den skiljer sig en del i formen från de versionerna, men framför allt saknar orginalet till stor del förtecken vilket gör att den låter rätt udda. I noten som jag har lagt upp här så har jag lagt till korsförtecken på de ställen där det förekommer i versioner av polskan. Det finns också några indikationer på att det ska vara till exempel fiss och giss i noten. På ett ställe står b-fötecken framför f, vilket jag tolkar som ett återställningstecken (takt 8 från slutet), och i takt 2 står giss utskrivet. En intressant sak med låten är att den har väldigt tydliga delar eller teman som jag valt att belysa genom att sätta ut dubbla taktstreck. Dessutom så har upptecknaren förlängt ett par takter i slutet av låten genom att lägga till punkteringar på sista fjärdedelen i två takter, jag har illustrerat detta med fermat istället. Varför denna förlängning kan man fråga sig? Magnus kanske helt enkelt var rätt dålig på noter. Men, det kan också vara så att låten spelades till en polskevariant där denna paus, eller förlängning av takten behövdes. Det finns en annan polska efter Magnus Olsson där man också kan ana liknade förlängningar. Arvid Westberg berättade att en populär dans Enånger längre tillbaka var Snörböck, snurrebock på folkdanslagsspråk. Det är en polskevariant som innehåller bugningar, och ibland partnerbyte, under dansens gång och där melodin då lämnar tretakten. Det är inte omöjligt att denna polska har anpassats för en liknande dans. Det tema som innehåller förlängingen återkommer även i första reprisen. I mina öron så låter det som om dessa mycket väl skulle kunna spelas med rubato och var del av en polskevariant likande en Snörböck. Men, men, den går naturligtvis lika bra att spela som helt vanlig polska.

En visa jag vill sjunga....

Senaste veckorna har jag transkriberat en hel del visor och återfunnit flera som jag nästan hade glömt bort att jag spelat in! Dagens visa är en av dem, och den är av det mer utmanande slaget. Sångaren – jag låter honom vara anonym här – var själv lite osäker om vi verkligen skulle spela in den; någon kunde ju ta illa upp. Visan är nämligen speciell på flera sätt, först och främst så pekar den ut två kvinnor i enångers socken som prostituerade och bärare av diverse könssjukdomar. Dessutom så är kvinnorna inte fiktiva personer utan var säkert kända namn för många i trakten när visan diktades. Sångaren berättade att han i sin ungdom själv trott att namnen var påhittade och ovetandes hade sjungit visan för en av kvinnornas släktingar. Denne hotade med stryk om han inte slutade sjunga, men det var inte förrän han hade berättat om händelsen för sin mor och hon förklarade släktskapet för honom, som han förstod varför han hamnat i bråk. Så trots att visan idag mest verkar humoristisk - jag känner ju inte till så många visor som glatt talar om veneriska sjukdomar – så var den för inte så länge sedan ett medel för ryktesspriding och hån! På så sätt tycker jag att den är ett intressant exempel på att allt är inte frid och fröjd i visornas värld. Skillingtryck och ballader presenterar mord och hor i ett frånvarande rosaskimmer, där lyssnarna kan förfasas över andras olycka i en tid eller plats långt bort från deras egen. Till skillnad från dessa var nog många lokala visor – de som sällan blev upptecknade i samma omfattning – betydligt mer direkta. De talade direkt till, och om, de personer som sjöng och hörde dem. Det kan alltså finnas anledning att ha detta i åtanke när man sjunger dessa, idag, ofta dråpliga visor.
Men om vi lämnar allvaret och moralismen en stund så är det ändå en ovanlig och komisk visa! För att den ska bli fullkomlig är det är dock en sak som måste göras. Den näst sista versen saknar ett par strofer och trots många försök kunde inte sångaren komma ihåg texten. Jag utlyser därmed en tävling för bästa versrekonstruktion, priset är äran och om man är snäll kan man också få önska en låt!

Ps. "Dröppel" är en gammal benämning på gonorre, och "Fransos" är en annan benämning på syfilis.


”Svarta dö’n”, eller en visa jag vill sjunga....

En visa jag vill sjunga som är alldeles ny,
hon handlar om en flicka allt ifrån Borka by.
Hon heter Gerda Vinlöv och är ett härligt kön,
Och miss Linnea Broberg allt ifrån Tytterön.

De båda glädjesflickor nog väl vi känna till,
och som för allmänheten jag här uppräkna vill.
Ja, dessa fräcka luder som de nu heta må,
De sprida sträng venerisk åt dem som nosar på.

Först nämnda Gerda Vinlöv hon hastigt nog försvann,
Och när hon skulle hämtas var hon i Söderhamn.
Ja, troligtvis på kuren hon genast kosan tog,
när rykten börjar spridas om dröppel och fransos.

Men miss Linnea Broberg till doktorn åka fick,
Ty då var tiden kommen att undersökning gick.
Ja, nu har hon där varit i 14 dagars tid,
det var en hedersflicka som går med syfilis.

Ack hör ni gossar alla som har ett glatt humör,
ha ej sällskap med skökor som klädas i kulör
--- ---- ---?
----------?

Nu slutar jag min visa med dessa rader få,
Men det är sant och säkert allt vad här ovan står.
Som det går ord och sägner om dessa båda kön
Så borde denna visa få heta svarta dö’n!

Hälsingelåtar får kulturstipendium!

Jag är glad att berätta att jag tilldelats Hudiksvalls kommuns kulturstipendium för mitt arbete med bloggen Hälsingelåtar! Förutom att det naturligtvis känns roligt att mitt projekt uppmärksammas så hoppas jag att stipendiet kommer ge mig mer tid till att arbeta med bloggen. Det känns också extra roligt att internet gör det möjligt för mig, som spenderar mycket av min tid i London, att arbeta "lokalt" i Hälsingland! I juli ska jag dock vara i Sverige ett tag, åka på spelmansstämmor och träffa familjen. Jag tänker också passa på att inhämta mer material och knyta nya kontakter för att fortsätta utveckla bloggen. Jag har en lång lista på ideer men om det är någon läsare som har fler så hör gärna av er!

Marsch efter Herr Stakel

Dagens låt är en marsch, eller quadrille, eller schottish... eller, tvåtakt är det i alla fall! Den fanns på ett lösblad med signaturen "Herr Stakel", i den samling som jag brukar referera till som Stakels noter. Det är en av de få noterna i samlingen som faktiskt är signerade och förutom denna låt finns också en polonoise i Eb på notbladet. Just den polonoisen har en intressant historia men den ska jag ta en annan gång. Låten har titeln "Quadrille" och vid repris två är tillagt "Schottis". Ordet Schottis (stavat chottish) verkar vara ett senare tillägg. Det är ett faktum att en mängd kadriljer fick nya liv som marscher, gånglåtar, eller polkor av spelmän under slutet av 1800talet (då hade intresset för kadriljdans förmodligen dämpats en del). De två Andersönerna, dvs. Nils och Olof Andersson - som för övigt inte var släkt – nämner flera exempel på detta i Svenska låtar, bland annat i kommentaren till den välkända From Olles Brudmarsch. Det är kanske så att tillägget "Schottis" var en liknande översättning, att man döpte om en omodern dans till en mer modern dito. Den ursprungliga uppteckningen härrör nog dock från en tid då låten faktiskt användes till kadrijldans - ett annat lösblad som verkar höra i hop med detta, är daterat 1835. Englins notebok - daterad 1854 - från samma område innehåller också en stor mängd kadriljer (många som idag spelas som marscher eller gånglåtar).
Anledningen till att jag har valt just den här kadrilj-schottish-marchen (jag kommer kalla den för marsch hädanefter) är att den är av en sort som känns väldigt vanlig i Hälsingland, och det fascinerar mig att jag hitintills aldrig sett någon variant på den från någon annan uppteckning eller inspelning! Det som känns typiskt med låten är framför allt att den har relativt många repriser (4), är både i dur och moll, inte i korstonart, och att den har rätt många ”fanfariga” kvaliteter (kanske framförallt i sista reprisen). En låt som mycket som väl skulle kunna ha ingått i tex. Pajas och Tulpan's repertoar! Stakels låt verkar trots sin "typiskhet" dock inte ha fått någon egentlig spridning. Varför kan man fråga sig? Nu blir det så klart gisserier; det är det säkert många låtar som helt enkelt glömts bort! Men, kanske är det också så att denna låt inte går tillbaka på något nottryck – som jag misstänker att många av de mer spelade låtarna gör – utan att den var komponerad lokalt? Det är ju inte omöjligt att Stakel har komponerat låten själv, kanske till någon dans för brukspatronerna i Iggesund (släkten Stakel var nära knuten till bruket)? Eb-polonoisen som jag nämnde i början känns även den väldigt tidstypisk men saknar kända varianter. Det är nog svårt att komma längre i detta resonemang, men spela gärna låten, kan tänka mig att den skulle låta bra med galvstråksackompanjemang!

"Hemlandet"

Dagens visa blir en skolsång efter Agnes Edström från Bölan i Enånger. På 1960-talet sjöng Agnes in en mängd visor för Svensk visarkiv. Några av hennes småvisor kan också höras på Caprice skiva "Vaggvisor och ramsor". Den här sången kommer dock inte från Visarkivet utan från en annan inspelning. För några år sedan så intervjuade jag Nils Forsman, hembygdsentusiast från Bölan, och det visade sig att han också hade spelat in Agnes. På Nisses band sjunger Agnes bland annat denna religösa och fosterlandsromantiska visa. Jag kallar sången för en "skolsång" då den fanns med i flera av de samlingar av lämpliga sånger för skolan som gavs ut i början av 1900-talet. Agnes var född 1903 så det är nog troligt att denna sång sjöngs regelbundet i byskolan när hon växte upp. Texten är komponerad av komminister Paul Josef Rosenius (1853-1930) och publicerades ursprungligen av honom i slutet av 1800-talet under namnet "Hemlandet". Josef ska enligt vad jag kunnat utröna varit son till Carl Olof Rosenius, en av frikyrkorörelsens förgrundsfigurer och författare till många psalmer och läsarsånger. Jag vet inte om Agnes sjöng från en tryckt text på inspelningen, men bortsett från några få ord så är den identisk med Rosenius text. Melodin är känd, en sökning på YouTube ger flera inspelningar av sången på samma melodi. Agnes sjunger den dock lite annorlunda jämfört med andra uppteckningar och inspelningar jag hittat. Framför allt följer hon textrytmen och fraserna väldigt tydligt, ibland på bekostnad av någon tydlig taktart. Slutfallet, där jag noterat 3/4 takt, är också annorlunda från andra uppteckningar – den första åttondelen i takten brukar förlängas så att det blir en vanlig fyrtakt. Agnes sjunger istället jämna åttondelar och gör ett markant ritardando i slutet av varje vers. På så sätt man får egentligen ingen känsla av taktartsbyte när hon sjunger, trots tretakten. Jag föreställer mig att sådana här sånger måste ha varit ett musikaliskt allmängods för många i Agnes generation, och åtminstonde tidigare blev dessa visor ofta ignorerade av folkmusikrörelsen. Idag tror jag nog att man ser värdet av dessa visor, på många sätt säger de nog mer om samhället i början på 1900talet än den "äldre" repertoar som omhuldats bland många. Men, det är klart, lite enahanda blir det ju också att bara sjunga om Gud och fosterlandet hela tiden...

Här följer hela texten så som Agnes sjöng den för Nils Forsman.

"Du Hemmets Jord", eller "Hemlandet"

Du hemmets jord där jag som liten lekte,

din blotta åsyn gör min känsla varm.

Här var det modershänder ömt mig smekte,

här blev jag lyft uppå min faders arm.



Och här är fläcken där jag först såg ljuset,

och här jag nötte mina barnaskor.

Än står det kvar, det gamla kära huset

med många minnen ifrån far och mor.



Här fick jag se en bok för första gången, 

jag gått i skola här och samlat rön. 

Här övade jag in den första sången, 

och här jag lärde mig min första bön.



Hur mycket gott och skönt jag här mig lärde,

på skolans bänk och vid föräldrars bord,

och därför sätter jag det största värde

på denna lilla plats utav vår jord.

Här har jag många kära barndomsvänner

som kunna minnas väl den tid som flytt.

När dem jag råkar i mitt bröst jag känner,

som om det gamla bleve åter nytt.



Här har jag ställen för mitt minne kära,

på kyrkogården där jag ofta stått.

Här kan jag liksom komma mera nära

de trogna vännerna som hädan gått.



Syskonpolska nr. 2

Här kommer nummer två av Martin Larssons syskonpolskor. Jag har nämnt den här polskan tidigare på bloggen (inlägget om Holger Sjödin's polska) och lagt upp två andra varianter från Enångerstrakten. Med tanke på att den dyker upp på flera andra ställen i Hälsingland så verkar den ha varit väldigt spridd i slutet på 1800talet. Jag har sällan hört någon version spelas av nu levande spelmän (de döda spelar ju inte så mycket nu mer dom heller), men den finns säkert på någons repertoar. Martins version finns även den med i HSF's notsamling men liksom med den förra låten så har jag valt att göra en ny transkription baserad på Bertil Westlings inspelning. Även här kan man på en del ställen höra Martin intonera Ciss lite lågt, det är dock inte alls lika konsekvent som i den förra låten så jag har valt att bortse från det. Mer intressant är dock hans sätt att spela 16dels figurer. Det är i ytterst få fall som han spelar jämt, dvs, så att alla toner får samma tidsvärde. Istället är det ofta den första eller den andra 16delen som tar lite mer tid på bekostnad av de övriga. Detta är absolut inget Martin var ensam om, det kan höras på många inspelningar med såväl döda som levande spelmän, men många spelar 16dels polskor rätt slätt. Jag tycker nog att Martins spelsätt ger lite extra karaktär och sväng på låten. Problemet är hur man ska notera sådana här små rytmiska förändringar, det blir lätt oläsligt om man går in på detajler. I noten har jag valt att på rullstråken i andra reprisen ge två olika exempel på hur det kan se ut. Sen får var och en hitta något som passar. En annan sak som Martin enligt Bertil var noga med var övergången mellan första och andra reprisen. A:et (sista noten första reprisen) i reprisbytet måste få tillräckligt med uppmärksamhet så att det blir en tydlig övergång. Det är kanske inte så vanlig med en hel fjärdedels upptakt men det ger ett speciellt sväng och, tycker i alla fall jag, ytterligare karaktär till Martins version av polskan. Det har varit intressant att göra en liten återblick på Martins musik. Även om jag skulle önskat att spelmän som Martin skulle ha fått mer uppmärksamhet när de var i livet så hoppas jag att jag kan bidra till att några av hans låtar uppmärksammas igen. Nästa gång blir det nog en visa igen, kanske något glatt i dur...